Orolig för min 1 åring
Hej! Tycker också du ska ta din oro på allvar och berätta om den. Det kan vara skönt att få träffa nån på BUP och få beskriva för dom. Men en 1-åring tillåts fungera på många olika sätt utan att vården anser det är speciellt konstigt. Så det är mycket möjligt att BUP vill vänta och se hur din pojke utvecklas innan dom fattar beslut om att utreda honom, så förbered dig på det. Det är inte av ovilja man väljer att vänta, utan för att man vet att 1-åringar kan te sig på ett sätt och sen kan ta igen utvecklingen väldigt snabbt. Och man vill ogärna sätta diagnoser så tidigt.
Du nämner ju också att oron för din son gjort att ditt äldre barn inte fått så mycket uppmärksamhet. Lider med dig för vet att man kan bli så upptagen av sin oro. Kanske vore det bra att ta lite stöd för egen del, inte för att du ska sluta oroa dig, utan för att du ska kunna oroa dig och agera i din yngsta sons bästa intresse, men också kunna njuta av att vara med ditt äldre barn mer än du kanske kan nu? Eller så har du den kraften inom dig, utan att behöva söka hjälp. Typ "nej nu jäklar, idag tänker jag inte ägna mig åt oron, utan bara njuta av mina härliga barn!".