Varför

Det är helt ok att känna hat, ilska, besvikelse, svek och även känslor av otrohet (även om det stannat vid elektroniska, anonyma meddelanden).

Sen är det ju upp till dig att till slut bestämma dig, kanske inte nu på direkten men om en tid.

Det jag snappar upp från ditt inlägg TS, är att ni har ett barn på 10år, mao ni har en längre relation och en familj. Ni är ny-gifta, vilket för mig tyder på att det trots allt finns en kärlek och respekt i botten (om man nu tänker på vad ett bröllop och giftermål brukar symbolisera). Vidare så verkar din man förstå att detta är helt åt helvete och visar någon form av ånger (hade det varit tvärtom, att han rätt i ditt ansikte rationaliserar bort detta som om det inte vore något... skulle jag se det som mer oroväckande).

Det jag möjligen reagerar lite mindre positivt på är när du pratar om terapi och du säger "ska jag utsätta mig för det?". Det förstår jag inte riktigt.

Skulle jag komma på min hustru med att sexchatta med främmande män så skulle mitt huvud och kropp fullkomligen skrika efter att få svar! Hur kunde detta ske? varför? Hur tänkte du? Förstår du vad du har gjort?

Aldrig i helvete att jag skulle skicka iväg min hustru ensam på terapi, eller till en sexolog och själv sitta hemma med barnen och undra vad de pratar om. Aldrig.

Sen kan det finnas behov av individuell terapi under en lägre tid framåt, absolut. Men inledningsvis så skulle jag attackera detta som ett par.

Nu råkar det vara sex, kunde likaväl vara spel. Men likväl så hade jag inte ställt mig vid sidlinjen utan sett detta som att vi har ett problem som påverkar vår relation som par och som familj.

Lycka till