Varför?

Tycker inte att det är så konstigt att folk går upp mycket i sina barn faktiskt. Det är ju i ärlighetens en ganska begränsad del av ens liv som barnen är små - de flesta har eoner av tid till att förverkliga sig själva både innan och efter barnen, och tycker kanske att det är skönt att släppa fokus från sig själva under några år.

När vi snackar om extremfallen, de som helt tappar bort sitt eget liv när de får barn, så kan jag väl få vara lite elak och konstatera att väldigt många kanske inte hade speciellt intressanta liv eller starka personligheter ens från början. Eller så var "att bli förälder" deras stora dröm och föräldrarollen ÄR deras starka personlighet som äntligen blommar ut för Lukasmamma.

Jo klart att man får och ska ha ett annat fokus när man har barn. Men vissa tappar ju bort sig så mycket till den grad att de knappt kan ta en fika på stan utan att de får panik för att ungen kanske är hemma? Då har det gått för långt.

Och ja. Extremfallen. Men som är ganska många ändå. Tycker var och varannan heter nåt i stil med "lukasmamma" osv.

Jag tycker inte det är så vanligt. Vet inte om det kan ha att göra med ålder, omognad eller nåt men jag har inga vänner som bytt namn sådär och heller ingen som jag på rak arm kan peka ut som gått upp helt i sina barn och glömt sig själv 

Den senaste tiden har jag läst flera här på FL som skriver att de inte har några intressen. Helt obegripligt för mig. Men, när jag läser din TS kommer jag att tänka på de personerna. De har inga intressen att sluta med. De har snarare tomrum i sitt liv att fylla. Deras barn blir deras stora intresse tror jag. Och jag ser faktiskt inget fel i det, bara de hittar något att fylla tomrummet med när barnen flyger ut.

Kan inflika att inte jag heller har sett det här i verkligheten.

Alla har ju olika uppfattningar om vad som är viktigt. För en person kan en fika på stan vara ett jätteviktigt sätt att slappna av, få egentid, få vara vuxen, hålla kontakten med vänner o.s.v. Någon annan kanske njuter mer av att sitta hemma och ta en kaffe och skriva med vänner på facebook medan barnet sover. Inget av de två är ju mer rätt eller fel än det andra.

Sen har jag förstått av att läsa här att en del mest sitter hemma och ugglar när de fått barn, trots att de VILL kunna gå iväg och träna ibland, träffa vänner eller göra andra saker. Att man känner att man bara lever för barnet och är missnöjd med att det är så. Och DÅ är det ju tråkigt förstås. Men så länge man är nöjd ser jag inga problem med att man "tappar sig själv" under några år. 

Inte jag heller.