För mig som har asperger är detta väldigt svårt. Men vid vissa tillfällen kan jag tycka det är helt ok om någon skämtar med mig, medans andra gånger kan jag ta illa upp.
Sen har ju alla olika toleransnivå med. Så det kanske helt enkelt är man själv som måste sätta gränserna för vad man vill stå ut med?
Du måste nog säga rent ut åt folk att du inte förstår skämt och inte tycker om när någon skämtar med dig. Om de ändå fortsätter, då går det inte att se det som skämt längre. Då närmar det sig mobbing.
För mig som har asperger är detta väldigt svårt. Men vid vissa tillfällen kan jag tycka det är helt ok om någon skämtar med mig, medans andra gånger kan jag ta illa upp.
Sen har ju alla olika toleransnivå med. Så det kanske helt enkelt är man själv som måste sätta gränserna för vad man vill stå ut med?
Du måste nog säga rent ut åt folk att du inte förstår skämt och inte tycker om när någon skämtar med dig. Om de ändå fortsätter, då går det inte att se det som skämt längre. Då närmar det sig mobbing.
Du måste nog säga rent ut åt folk att du inte förstår skämt och inte tycker om när någon skämtar med dig. Om de ändå fortsätter, då går det inte att se det som skämt längre. Då närmar det sig mobbing.Ja
Ja så tänker jag med, och funkar det inte så är det bäst att inte ha något med dem att göra.
Det är rätt lätt att se vilka som gillar en och vilka som inte gör det. Ta en vecka och notera vilka och hur ofta några tar kontakt med dig.
Om någon tar kontakt utan att ens ha något vettigt att säga gillar de dig.
Om någon tar mindre kontakt än vad de egentligen borde med tanke på jobbet så kan du utgå från att du inte står särskilt högt i kurs där.
Tror aldrig någon under en hel livstid sagt att de inte tycker om mig. Allt sånt sägs outtalat med kroppsspråk.
Det är rätt lätt att se vilka som gillar en och vilka som inte gör det. Ta en vecka och notera vilka och hur ofta några tar kontakt med dig.
Om någon tar kontakt utan att ens ha något vettigt att säga gillar de dig.
Om någon tar mindre kontakt än vad de egentligen borde med tanke på jobbet så kan du utgå från att du inte står särskilt högt i kurs där.
Tror aldrig någon under en hel livstid sagt att de inte tycker om mig. Allt sånt sägs outtalat med kroppsspråk.
Oftast tycker jag att det inte beror på VAD som sägs, utan VEM som säger det.
Är det en vän och vi har en viss jargong mellan oss kan jag ta vad som helst, för man känner i hjärtat att det är på kul, jag tar verkligen inte illa upp utan då blir det så att vi skrattar tillsammans och skämtar tillbaka.
Medan om en person man kanske inte alls har den relationen med, kanske knappt känner, och saker sägs i "fel" sammanhang, så kan jag absolut ta illa upp, eftersom jag då känner i hjärtat att det sas för att göra mig illa och inte för att få mig att skratta.
Så ja, gränsen vid skämt/mobbning sätter man ALLTID själv. Blir du ledsen och säger till och det fortsätts med skämt, då är det mobbning.
Om du själv tycker att det som sades är kul och det sägs med den rätta glimten i ögat, då är det ett skämt.
Detta var intressant då jg precis tänkt på detta. På mitt jobb finns en kvinna som "skämtar" mycket- på andras bekostnad har jag nu märkt. En tjej skulle ha hjälp med datorn, jag hjälpte till varpå kvinnan utropar " ska du hjälpa till kommer du att förstöra datorn" (jag fixade den) osv osv, har någon allergi kan hon säga "haha du får ta vad du får" osv. Alltså ohyfsad och INTE rolig. Jag känner mig dum nu eftersom jag i början kunde rycka att hon var kul, men nu märker jag att det inte är nån värme i det hon säger...såna människor går fet bort för mig.. artig men inte mer ska jag va mot henne nu
Oftast tycker jag att det inte beror på VAD som sägs, utan VEM som säger det.
Är det en vän och vi har en viss jargong mellan oss kan jag ta vad som helst, för man känner i hjärtat att det är på kul, jag tar verkligen inte illa upp utan då blir det så att vi skrattar tillsammans och skämtar tillbaka.
Medan om en person man kanske inte alls har den relationen med, kanske knappt känner, och saker sägs i "fel" sammanhang, så kan jag absolut ta illa upp, eftersom jag då känner i hjärtat att det sas för att göra mig illa och inte för att få mig att skratta.
Så ja, gränsen vid skämt/mobbning sätter man ALLTID själv. Blir du ledsen och säger till och det fortsätts med skämt, då är det mobbning.
Om du själv tycker att det som sades är kul och det sägs med den rätta glimten i ögat, då är det ett skämt.
Jag håller mig gärna borta från folk som inte förstår ironi och sarkasm. För sådana människor kränger mig och drar ned mig i skit.
Därför så försöker jag inte skämta, tala om religion, politik, eller annat där folk måste identifiera sig själva med.
Jag identifier mig med mig självt. Har aldrig identifier at mig med andra. Att sitta lika i samma grupp. Så svagsinta i regel blir väldigt stötta av mig. Mest för att jag tar för mig. Och folk gillar ju inte när någon är drivande. Alla skall sitta med sina diagnoser och inte tala med varandra förutom genom en telefonchatt.
Sånt är patetiskt. Från att ha varit konfrontativ och argumentativ, har jag lärt mig att det värsta du kan vara offentligt, är att vara dig själv, om du inte har aspbergers eller är feminist/manshatare.
Så nu är jag helt maskerad, som batman, med dom som jag ser är mina vänner och nära familj så är jag mig själv. Men så fort det blir offentligt, man sitter utomhus eller är i tvättstugan, går på stan.
Då ta jag mig an en annan klädsel. Så jag slipper folk som blir provocerade av humor. Om man inte förstår att humor är gränslös så är den personen, ett problem, inte jag. Men när man ligger på minushalvan av jantesvennen så är det bokstavligen jävligt farligt för ens hälsa.
Med alla sjuka muslimer, feminister, pk folk av olika slag, veganer, ect. Idealister som tycker att man skall hålla käften och göra som dom tycker. Tyvärr, jag gillar inte fascister, jag ser dom som smutsigt pack, och jag regelrätt hatar dom i all välmening.
Borde finnas en app som visar vad för slags människor är på olika ställen, lite som en radar för folk utan humor och är enbart politiskt korrekta.
Eftersom jag, för den jag är, inte är välkommen, tycker jag det inte är mer rätt att jag hittar rätt människor än att behöva segla mellan olika diagnoser som är värre än den andra och hela tiden vara den som skall vara inställsam gentemot lättkränkta känslo-offer vars ego är större än 7 planeter. Totalt utan insikt att det finns andra i världen än dem själva.
