Vart går gränsen vid skämt och mobbing?

Oftast tycker jag att det inte beror på VAD som sägs, utan VEM som säger det.

Är det en vän och vi har en viss jargong mellan oss kan jag ta vad som helst, för man känner i hjärtat  att det är på kul, jag tar verkligen inte illa upp utan då blir det så att vi skrattar tillsammans och skämtar tillbaka.

Medan om en person man kanske inte alls har den relationen med, kanske knappt känner, och saker sägs i "fel" sammanhang, så kan jag absolut ta illa upp, eftersom jag då känner i hjärtat att det sas för att göra mig illa och inte för att få mig att skratta.

Så ja, gränsen vid skämt/mobbning sätter man ALLTID själv. Blir du ledsen och säger till och det fortsätts med skämt, då är det mobbning. 
Om du själv tycker att det som sades är kul och det sägs med den rätta glimten i ögat, då är det ett skämt.