Ni som inte får träffa era vuxna barn

Några få gånger per år kanske räcker för dem? Tiden kanske inte finns, orken etc. Det behöver ju inte betyda att de inte vill umgås.

Visst är det så, att det finns orsaker varför, men om de inte berättar om vad det handlar om kommer man aldrig att veta och förstå. Rannsaka har sin tid och sin plats men då det handlar om relationer, något man är minst två om, så kommer man inte långt med att rannsaka sig själv. Oftast handlar det om rena gissningar och än mer ofta är dessa helt fel. Dialog är alltså lösningen och inte rannsakan, ruelse och dåligt samvete.

För min del handlar det om att mitt vuxna barn lider av psykisk ohälsa. Det gör att hen har en skev uppfattning om ganska mycket. Det är mycket projiceringar på mig och jag får skulden för saker som ingen kan rå för, vanliga sjukdomar och olyckor tex. Hen har även mycket aktivt utsatt mig för psykisk misshandel på olika sätt.

Mitt barn har familj och egna barn och har helt klippt kontakten och undanbett sig all kontakt i alla former. På sätt och vis är det en lättnad därför att jag nu slipper misshandeln. Visst har det varit ledsamt men mest ledsen är jag över ohälsan. Jag kan bara hoppas för hens skull att hen en dag mår så dåligt att denne får adekvat hjälp.

Jag har acceperat att det är som det är. Att det är hens eget val och inget jag kan rå över. Visst är hen välkommen tillbaka om hen en dag vill ha kontakt men då kommer det att vara mycket på mina villkor. Aldrig igen att hen får misshandla mig. Då avstår jag hellre frivilligt all kontakt.

Det brukar sägas att man inte måste älska sina föräldrar. Jag vet inte om det riktigt stämmer även på barn men ibland handlar kärlek om att släppa taget. Jag älskar mitt barn och jag älskar mig själv. Idag mår vi bägge bäst av att ha släppt taget om varandra. Hur det blir senare kan bara framtiden utvisa.

Hej,

Vad tråkigt att höra men det är nog tyvärr rätt vanligt att det är så från entdera hållet.

De frågor jag främst tänker efter att ha läst ditt inlägg är: har ni själva frågat om varför? Har ni själva gett förslaget om att ni vill ses oftare eller hjälpa till med barnbarnen? Det kan ju faktiskt vara så att de andra far/morföräldrarna redan från början hade en djupare kontakt med sitt barn samt erbjudit sig att stötta med barnbarnen i större grad än vad ni gjort?

Det andra jag funderar på är naturligtvis ert barns sambo. Ofta kan det vara så att sambon styr via egna preferenser och att den andra då bara "hakar på". Sambon kanske är mer familjekär än ert barn och då blir det ju ofta så, att den partens familj träffas oftare? Nu vet jag inte vilket kön ert barn har men jag tycker nog att det verkar vara väldigt vanligt med kvinnor som träffar sin familj oftare och mannen som då hakar på och kanske försummar sin egen, om jag får generalisera lite.

Jag lever med en sambo som inte träffar sin yngsta dotter så mycket. Han sörjer det väldigt men alla försök han gör verkar förgäves. Han misstänker att hon håller på med droger (något hon tydligen gjorde en del under tonåren). Hon har heller ingen eller iaf väldigt lite kontakt med sina halvsystrar, dom träffas inte och hon har väldigt sporadisk kontakt över sms med både dom och sin pappa.
Sambon försöker med jämna mellanrum få tag på henne och hon säger alltid att vi ses en annan dag, jag hör av mig. Och så hör hon inte av sig.

Själv är jag uppväxt med en mamma som avslutade kontakten med sin pappa när jag var åtta år. Han behandlade henne och hennes syskon illa psykiskt, och dom äldsta syskonen och min mormor har han även fysiskt misshandlat.
Min mamma fick nog när han även gav sig på mig och min lillebror med sin psykiska terror.
Det var något han aldrig förstod vad jag har förstått. Han ville inte erkänna det.
Jag saknade min morfar men har i vuxen ålder varit väldigt tacksam över min mammas beslut att utesluta honom från mitt liv

Sen har sambon ingen kontakt med sin lillasyster. Eller iaf så lite som möjligt, träffas ibland hos mamma deras. Och om pappan bjudit hem alla syskon men annars ingen kontakt alls. Hon ljuger och behandlar folk dåligt (enligt sambon då - själv har jag bara träffat henne några gånger och har inte bildat mig en så bra bild själv).

Det är ju väldigt svårt för någon av oss att veta varför det blivit som det blivit i erat förhållande till varann men det här är min historia iaf.

Sen kan jag ju undra över hur långt ni har emellan er? Jag bor nästan 70 mil från mina föräldrar och träffar dom bara några få gånger om året. Tyvärr! Men eftersom det är så långt blir det inte mer än 2-3 gånger om året. Jag och dom önskar såklart mer men pga avståndet då blir det så.
Sambons föräldrar bor närmare, hans mamma bor 30 mil härifrån och då är det möjligt att åka över en helg. Hans pappa bor 15 mil härifrån men honom träffar vi mer sällan då han valde att inte träffa sina barn när han och sambons mamma skilde sig och det hänger kvar lite i vuxen ålder även om pappan sökt kontakt nu på senare år.