Ni som inte får träffa era vuxna barn

Det är ju svårt att svara på varför då det är olika i olika fall. Men nåt måste ju ha skett, annars finns det givetvis ingen anledning att de kapar av er (om de inte lider av någon social fobi eller liknande)

De orsaker jag känner till i andra familjer är alkohol, misshandel, mentalt kränkande uppväxt, föräldrar som vill lägga sig i och bestämma trots att man är vuxen och har egen familj osv.

Troligen har något skett även om du själv tycker det inte finns några orsaker. 

Jag antar du har försökt prata med ditt vuxna barn om saken? Skriv annars ett brev och be dem tala om anledningen. Inte säga att ni vill träffas, det får komma från dem i så fall. 

Ibland är det något så enkelt som att personkemin inte stämmer. Hur känner du själv? Hur är det när ni ses eller hörs? Har ni roligt ihop? Finns det alltid något att göra eller att prata om, eller blir det liksom liksom lite stelt?

Jag är just den du vill umgås med, det vuxna barnet som inte vill umgås. Jag har valt det för jag har fått barn och vill inte att mina föräldrar ska influera barnet. Mina föräldrar har många "dåliga" sidor som jag vill beskona mina egna barn ifrån. Jag har inget utbyte av att umgås. Deras värld är liten och vi har inga samtalsämnen eller gemensamma beröringspunkter

När blev det så? Har ditt barn alltid varit ountresserad av att umgås med er, eller kom det senare?

Några få gånger per år kanske räcker för dem? Tiden kanske inte finns, orken etc. Det behöver ju inte betyda att de inte vill umgås.

Ni får nog rannsaka er själva lite bättre än att bara konstatera att ni är fantastiska människor. Det finns självfallet en anledning till att de inte vill träffa er.

Visst är det så, att det finns orsaker varför, men om de inte berättar om vad det handlar om kommer man aldrig att veta och förstå. Rannsaka har sin tid och sin plats men då det handlar om relationer, något man är minst två om, så kommer man inte långt med att rannsaka sig själv. Oftast handlar det om rena gissningar och än mer ofta är dessa helt fel. Dialog är alltså lösningen och inte rannsakan, ruelse och dåligt samvete.

För min del handlar det om att mitt vuxna barn lider av psykisk ohälsa. Det gör att hen har en skev uppfattning om ganska mycket. Det är mycket projiceringar på mig och jag får skulden för saker som ingen kan rå för, vanliga sjukdomar och olyckor tex. Hen har även mycket aktivt utsatt mig för psykisk misshandel på olika sätt.

Mitt barn har familj och egna barn och har helt klippt kontakten och undanbett sig all kontakt i alla former. På sätt och vis är det en lättnad därför att jag nu slipper misshandeln. Visst har det varit ledsamt men mest ledsen är jag över ohälsan. Jag kan bara hoppas för hens skull att hen en dag mår så dåligt att denne får adekvat hjälp.

Jag har acceperat att det är som det är. Att det är hens eget val och inget jag kan rå över. Visst är hen välkommen tillbaka om hen en dag vill ha kontakt men då kommer det att vara mycket på mina villkor. Aldrig igen att hen får misshandla mig. Då avstår jag hellre frivilligt all kontakt.

Det brukar sägas att man inte måste älska sina föräldrar. Jag vet inte om det riktigt stämmer även på barn men ibland handlar kärlek om att släppa taget. Jag älskar mitt barn och jag älskar mig själv. Idag mår vi bägge bäst av att ha släppt taget om varandra. Hur det blir senare kan bara framtiden utvisa.

Hur ser du på ditt "barn" och det liv hen lever ? Även om du inte öppet kritiserar så skiner negativa åsikter igenom när man känner någon väl. Det kan vara ett skäl till att ditt barn inte vill umgås. Ett annat skäl kan vara något du inte gjorde eller inte såg snarare än något du gjort. Kanske blev ditt barn utsatt för ett övergrepp som du inte skyddade hen från?

Om du vill veta så är det bästa att fråga och lyssna med ett öppet sinne.

Jag älskar mina föräldrar men jag tycker det är jobbigt att träffa dem så jag gör det sällan. Varje gång vi träffas så lyser deras besvikelse igenom. Det gör mig ledsen att de inte kan älska mig och vara nöjda med den jag är.