Ni som inte får träffa era vuxna barn

Där har du fel. Det är till stor del din mammas fel. Hon är boendeförälder och du vet troligtvis inte ens hälften då boendeföräldern inte direkt stoltserar med sitt bidrag till det. Du har växt upp i en lojalitetskonflikt och därmed extremt färgad. Så att du skyller på din pappa är din egna offerkofta.
Nära relation till sitt barn får man inte serverat men en nära relation till sin förälder får man inte heller serverat om man beter sig som ett as och vill hela tiden att föräldern ska dra i en.

// En annan mamma.

Haha boohoo på dig med "Min pappa gjorde inte si, min pappa gjorde inte så".
Det är din förlust. Det är dina barns eller framtida barns förlust. Hur mycket du än vill kasta över det på din pappa eller denna NLs pappa.

Detta barnsamhälle där barnen har någon sorts frihet att göra precis som de önskar, vara som de önskar men ändå förvänta sig att man ska jaga dem i år efter år och att man som förälder ska ha den kraften till detta, att man ska orka med ett barn som ställer till med drama och scener. Nä, jag jobbar inom socialtjänsten sedan många, många år tillbaka och är har även forskat inom detta spektakel. Och det är alldeles för många barn som gör sig till offer, ännu värre barn som växer upp och tar på sig offerkofta som vuxen.
Sen tar till med ursäkten som ska göra ens situation lite lättare att hantera genom att säga "men det är hans/hennes förlust"

Nej kära vän, det är minst lika mycket din förlust som slarvade bort din förälder.

Oroväckande att en sådans om jag sitter på min plats som ser igenom snyftande mammor som beklagar sig över dåliga pappor, där barnen klappar mamman som att de vore barnet och där barnen hamnar i lojalitetskonflikt med mamman? Att jag inte gagnar henne? Ja otur för er i sådana fall. Samma sak gäller givetvis tvärtom också, att jag ser igenom den fasad många föräldrar håller upp för att "vinna" och hjärntvätta sina barn. Dock är det 9 av 10 fall mammor som gör på det viset för de anser de har mer rätt till barnen, att barnen är mer hennes.

Det finns forskning och lång erfarenhet bakom detta.

Och barn är oskyldig till viss del, initiellt men de vet mycket väl vad de gör, de vet mycket väl när de börjar missbruka makt och ljuga och hålla på.

Och barnet är den som drar den stora nitlotten för barnet är den som blir en skadad vuxen varesig det vill erkänna det eller ej, men då sitter man med offerkofta och gråter över vilken för jävlig förälder man har som inte gjorde allt för en trots att föräldern går genom eld och hav för en men motarbetas.

Nej jag är inte för sådana föräldrar eller barn.

Pratar du till mig? Du måste ha skrivit fel för jag lever med min man och våra gemensamma barn. Så detta tillämpar sig inte i mitt privatliv. Däremot i mitt yrke sedan många, många år tillbaka.

Jag lägger inte min sanning som gemensam för alla, jag lägger min erfarenhet av hundratals ärenden jag handlagt och den forskning som jag bedrivit men framför allt den forskning som barnpsykologer och andra med gedigen kunskap bedrivit.

Och det säger mycket mer om dig själv än mig enligt min erfarenhet. Kanske blev du trampad på en öm tå.

Ja annars hade jag inte skrivit det