Exet förstör min nya familj samt vår gemensamma son, psykiskt.
Känner igen det där med "stormvindar", samt storlekar som är för stora, så fort han ens tänker på sin mamma så ändrar han attityd helt, min son är inte längre den sonen som han var för 5 min sedan. Tänk dig en människa som lider av schzofreni. Nu kan man bara utgå ifrån det man sett på TV, men så blir han. Ifrån en människa till en helt annan.
Hon lyckades på något sätt, vet inte hur, då jag inte är den bästa på att kolla upp saker och ting, blivit bättre med tiden då jag inte orkar att bli nertryckt i skiten av modern längre.
Får jag fråga vem som skulle säga sig emot att han placeras i en annan kommun?
Det jag ser samt min sambo och vår vänner som ser vår sons beteende och ordval så ser de att han behöver stabilitet och rutiner i sin vardag.
Det han inte har idag, enligt hans egna ord när vi har djupa diskussioner så börjar han alltid gråta över situtationen han har hos mamma.
Men att få henne att ens lyssna på en a örat är lönlöst, "hennes veckor hennes regler, mina veckor mina regler".......Detta är hennes ord varje gång jag tar upp något
Älskar verkligen hennes lösningar.....
Att jag låter hård är att jag vet vad sådana här konflikter gör med ett barn. Det skadar för livet. På något sätt MÅSTE ni komma överens. Om det så betyder att du får backa och "ge med dig".