Min mans dotter vill sova i våran säng.

Oseriöst att ge sådana råd till en person i en relation du knappt vet något om. Vi vet inte hur konflikten mellan de båda såg ut, vi vet inte vilka andra typer av konflikter de har. Vi vet inte ens om TS uppfattar dem båda som lyckliga eller olyckliga i sitt förhållande.

Mannen kan ha varit spydig, elak och föraktfull, men han kan också ha skrattat lite busigt och retsamt. Om man vid minsta lilla konflikt behöver bryta förhållandet blir det inte många par kvar efter det. Konflikter är en naturlig del i en relation och kan ofta fördjupa förhållandet, särskilt om man kan börja prata konstruktivt om dem.

Jag tycker att TS ska försöka förklara mer tydligt för sin man att detta med sovandet är ett problem för henne, så får vi hoppas att han tar henne på mer allvar. Av hans reaktion att döma tycks han vara känslig i frågan, så kanske även TS kan inleda en diskussion om vad sängbråket står för, försäkra honom att detta inte inverkar menligt på hennes kärlek till honom, och även förtydliga sin önskan att kunna sova i hans säng när t.ex. barnet sover i sin egen säng, etc...

Mitt råd till dig, Mia är att inte bli bitter och fördomsfull av den ev. erfarenhet av män som man kan gissa att du haft, och att inte förutsätta att alla män är hustrumisshandlare som man behöver fly ifrån....

Detta är den nya typen av uppfostran som bygger på ny kunskap där barnens behov sätts i centrum. Detta innebär att barnens behov sätts före föräldrarnas i de situationer där barnen annars riskerar att bli otrygga och få trauman, något som kommer sätta spår i deras kommande liv.

Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi känner till t.ex. anknytningsteorin som nu erkänns både av den kognitiva psykologins anhängare men även inom psykodynamisk forskning. Den anses numer belagd. Den motsäger förvånansvärt nog curalandeodaltandes påståenden ovan och kommer med tydliga empiriska data om hur en otrygg anknytning utmejslas från de första barnåren, när t.ex. barnet utsätts för traumatiska händelser.

Barn är inte vuxna, och särskilt småbarn förstår inte lika väl som curalandeodaltande vad moderns eller faderns bortafälle beror på. De förstår inte sammanhanget och tidsbegreppet och vad som kan förväntas hända när det är ensamma. De vet alltså inte om föräldrarna ska komma tillbaka eller ej. Det här handlar inte om rädsla för mörker, utan om ett existentiellt behov av förälderns närvaro. Man har t.ex. mätt pulsen hos barn som lämnas ensamma i sådan situationer och denna stiger snabbt. Man pratar i den forskningen om det inre kaos, som drabbar barnet (som ju är helt beroende av de vuxna i sitt behov av närhet och trygghet) när föräldrarna lämnar det. Det innebär inte att barnet alltid skriker - barnet lär sig ganska snabbt att ge upp försöken att fysiskt visa upp sin frustration när det lämnas ensam utan sin trygga bas, istället formar det sin livsbild utifrån förutsättningen att ingen hjälp finns att nå när det gäller tryggheten ifrån de vuxna. Barnet får en permanent skada (trots annan kärlek som visas det) en brist, eller en inboende otrygghet om du så vill som tar sig olika uttryck under hela barnets liv.

Forskningen är tydlig - sov med era barn, särskilt viktigt är detta de första levnadsåren, det kan alltså innebära psykisk skada att göra annorlunda. 

Vill inte försöka övertala dig curalandeodaltande, mer säga emot dig för att ge andra föräldrar som läser detta en uppmaning att inte tro på de tokerier du presenterat i dina inlägg ovan. 

Du tror förstås mer på dina egna hopsnickrade teorier än de omsorgsfulla empiriska studier som gjorts - så dig har jag inget hopp om att omvända.

Om du inte noterade detta. Inlägget var på intet sätt någon kritik mot TS, utan mot curalandeodaltande som tog upp lite tokiga idéer. Jag anser att det är farligt att låta sådana påståenden stå oemotsagda, även om diskussionen blev OT.

dHaha! Så du tycker inte att mitt inlägg där jag nämner anknytningsteorin, bör tas på allvar, men curalandeodaltande som svävande hänvisar till att: "Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi"  har du inga synpunkter på?

Sök på anknytningsteorin så får du veta vad det är. Behöver du ett namn så är det "John Bowlby" som är den forskare som introducerade begreppet, men det finns andra som tagit över efter honom. 

Om du vill få referenser på böcker och författare ang. de specifika detaljer som jag nämnde, så skulle jag nämna dem i en vetenskapliga artikel, men på FL? Kräver du det av andra som gör inlägg med?

Sen ser jag att du strök under meningen:
Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi känner till t.ex. anknytningsteorin 
Varför använde jag den meningen, tror du? Jag försökte vara retorisk eftersom curalandeodaltande hade skrivit:
Alla som har nån form av grundläggande kunskaper inom barnpsykologi vet att sånt här bara spär på barnens rädslor och gör dom osäkrare i stort
Så ta gärna reda på sammanhanget innan du kritiserar.

Jag tror dig inte, om du menar småbarn som t.ex. 2 åringar. Kom med någon referens till relevant forskning.

Läs inlägg #93.

Det finns ingen som helst logik i att barn blir tryggare av att sova själv när de är små. Barn är inte som vuxna, de behöver vuxna för att känna trygghet och för att förstå omvärlden.

När barnet är moget för det är det troligtvis inte skadligt för barnet att sova ensam. Små barn mår definitivt dåligt av att sova ensamma, enligt den forskning jag har tittat på.

Däremot tänker jag att det är en väldigt bekväm teori du framför för föräldrarna. Som vuxen kan man tänka att man faktiskt har rätt till att sova fredat utan barnen, att barnen mår bra av det och att det är toppen att sätta gränser el. liknande. Men i själva verket är barn i en utsatt situation eftersom de är beroende av vuxna i sitt behov av att känna trygghet i tillvaron. De vuxna känner sig trygga utan barnen. Barnen (särskilt de små) känner sig inte trygga utan de vuxna eftersom de saknar förmågor som vuxna tar som självklara. Tidsbegrepp, rumslig förmåga, känsloreglering, förmåga till reflektion, etc. Dessa begränsningar gör t.ex. att ett barn kanske inte ens förstår att föräldern någonsin kommer komma tillbaka till rummet eller att de inte vet om det har gått en timme eller 7 timmar. Därtill har även lite större barn svårt att uttrycka dessa känslor och på så sätt bearbeta dem, som vuxna (de flesta) kan. 

Trygga, sunda barn visar dock (som tur är) sin frustration genom att skrika i dessa situationer och därmed får de (förhoppningsvis) snart den trygghet de behöver och kräver (Trygga barn kräver omvårdnad, för att de är vana vid att få den. De kan t.ex. därför uppfattas som krävande av föräldrar och dagispersonal). Men har barnet utsatts tillräckligt för dessa situationer kan det anta vissa andra strategier än att skrika för att kunna stå ut. Vissa barn slutar demonstrera sina inre behov för att de har lärt sig (av de vuxna) att det inte är någon idé att vara ledsen/skrika, etc. Så i barnets inre råder kaos och oro, men det visar inte det utåt. Föräldrarna kanske skryter över hur välfungerande deras barn är som inte alls visar någon ledsnad och som utan problem sover i sin säng. Men i själva verket kanske barnet har lärt sig att stänga av alla känslor och inte vara lyhörd för dess egna inre behov. När barnen växer upp minns de inte mycket av sin barndom, men om man frågar säger de att de var trygga och att de minsann inte har tagit skada av att ha blivit lämnade ensamma.

Råd som att små barn mår bra av att sova ensamma, är därför väldigt farliga . Det är lätt att föreställa sig vad det kan åstadkomma för skador hos barn med föräldrar som tar dessa tankar på allvar.

Supernanny-tips om hur man kan få ett barn att sova utan föräldern, kan vara väldigt effektiva. Samtidigt riskerar de att kväsa barnets egna behov i förmån för den vuxnes. När ett litet barns behov står mot den vuxnes behöver alltid barnets behov gå först. Detta är grundläggande för de föräldrar som önskar ge sina barn en trygg uppväxt. Det gör det samtidigt väldigt tufft att uppfostra små barn - men det handlar om en relativ kort tid av barnens liv när de är extra känsliga och behöver ta särskilt stor del av förälderns kärlek och trygghet. Klarar man inte det ska man inte bli förälder.

Så du vägrade att sova med din sambos barn? Det skulle vara intressant att få veta varför. Det lät ju annars som ett mycket bra tillfälle för dig att kunna skapa en djupare band med dem två - och låta de båda tanka energi ur er samvaro!

När du skriver vägrar, så låter du faktiskt som ett litet barn själv. Det känns lite barnsligt att vägra, men du gjorde det kanske på goda grunder. T.ex. som TS att du riskerade att skada något av barnen el. liknande. 

Sen undrar jag hur du kan kräva av din sambo att han ska ställa upp på något som du själv "vägrade". Det var inte dina biologiska barn du "vägrade" sova med, men det var ändå två barn som säkert var i stort behov av dig som vuxen och din man. Jag ser inte en stor skillnad mellan deras behov då och ditt barns nu förutom att en baby förstås kräver ännu mer trygghet än en 2-åring och 5-åring.

I vilket fall så tror jag att du och din man behöver föra en öppen diskussion om lösningar med barnet/barnens behov i centrum .

Lägg ner själv! (Vad är det för löjlig härskarteknik att försöka sätta sig över andras inlägg i debatten??)

Ja, man kan välja två olika strategier.

1. Man utgår i sina beslut från barnens bästa. De som är hjälplösa och beroende av de vuxna (oavsett om de är föräldrar eller inte). 

2. Man håller på den biologiska ordningen, eller egentligen man fokuserar på sig själv och ens eget mående, för det är ju inte ens egna barn iaf.

Möjligen kan man hitta ett mellanting av ovanstående med.

När det gäller barnens bästa är det självklart att pappan i denna situation ska ge trygghet till sina barn. Barnets trygghetsbehov ska alltid gå före partnerns. Om relationen är sådan att plastmamman också kan bidra med trygghet så tycker jag att hon ska göra det. En utgångspunkt för styvmamman tycker jag kunde vara att hon inte ska ta över den riktiga mammans roll, men däremot gärna bidra och närma sig barnet på barnets villkor. En styvmamma är förstås en viktig vuxen i barnets liv, och det är inte omöjligt att hon kan bli lika viktig eller viktigare än den biologiska mamman. Barn mår bra av att ha goda och nära relationer till alla vuxna i dess närhet. 

Alternativet är då att styvmamman sätter klara skillnader i sin omsorg mot styvdottern och sina egna barn. Menar du att det är okej att hon behandlar en 2-åring i familjen med mindre omsorg och ett annat barn med mer, bara för att de har olika biologiska föräldrar? 

 Det där hör till att vara förälder och hon var inte förälder då. 
Så du tycker inte att en styvmamma ska försöka skapa goda relationer med sin styvdotter, eftersom styvmamman inte är förälder? Så om man inte är förälder kan man svära sig fri från allt ansvar för andra barn än sitt eget? Är du den typen av person som om du ser ett gråtande barn på gatan, skyndar förbi utan att hjälpa?

Juridiskt har hon ingen skyldighet att visa omsorg - men moraliskt tycker jag att alla vuxna har ett ansvar för att t.ex. hjälpa och stötta barn i deras närhet.

Hade hon ändå tyckt det var gulligt och fint så hade allt varit bra men i den stund ens sömn störs så sliter det på relationen till barnen
Aha, så du påstår att om hon överlämnar allt ansvar till den biologiska föräldern så kommer hon komma mycket närmare sin styvdotter. En bekväm teori, att följa sin egen bekvämlighet i alla situationer, leder till bäst resultat. Visserligen kan det finnas situationer där styvmamman behöver retirera och kanske sova i ett annat rum. Men med små barn som bara förstår ett språk: "fysisk närhet" ser jag det som jag skrev: En god chans att förbättra relationen till sitt styvbarn.

Bs att tagga ner på andras resonemang, utan att så mycket som att ange ett enda skäl eller argument. 

Att sätta barnens bästa först är inte bs, utan ett viktigt fundament som utgår ifrån barnens rätt till trygghet och omsorg.

Tack för att du kom med ett argument till din åsikt. Nästa steg blir kanske att du bemöter andras åsikter på ett hövligare sätt. Att kommentera andras övertygelser och åsikter som bs är starkt förnedrande anser jag. Hade jag sagt något rasistiskt eller dylikt hade det varit ett riktigt epitet, men inte i detta fallet.

Att man utgår från barnens bästa är inte synonymt med att man sätter människors behov i motsatsförhållande. Ibland går det s.a.s. att äta kakan och ha den kvar. 

I mitt inlägg säger jag t.ex. 
"Visserligen kan det finnas situationer där styvmamman behöver retirera och kanske sova i ett annat rum. Men med små barn som bara förstår ett språk: "fysisk närhet" ser jag det som jag skrev: En god chans att förbättra relationen till sitt styvbarn."

Jag vet inte hur du tycker, men jag och många med mig tycker att det är väldigt jobbigt att ha barn ibland, även om det andra gånger är härligt och underbart. Har du ställt dig frågan varför det är jobbigt? En del av svaret är att du behöver skjuta undan dina egna behov för barnets bästa. Ibland är både du och barnet hungrigt t.ex. Men då kan du inte äta själv först, utan du måste se till att ditt barns behov blir uppfyllt först och främst och ditt eget behov kommer i andra hand..

När det gäller läggning och sömn av en 2-åring, är det samma sak. Du behöver prioritera 2-åringens trygghet. I TS fall kanske de kan hitta olika lösningar, men hur de än gör behöver de hela tiden utgå från barnens bästa. Och i vissa situationer innebär det att de måste göra avkall på sina egna behov. Det är inte bs, utan en viktig grundregel när det gäller att vara förälder, styvmamma och familjemedlem.

Vidare har du utnämnt dig själv till riddaren för barnets rätt och utmålar andra som att de struntar i barn och låter dem kallhjärtat gråta i rännstenen. För du är ju god. Det har vi ju ditt ord på att du är. Det är bs. 

Är det en saklig debatt vi har här? Eller ska du börja blanda in mig, och vem jag är i det hela? Vem jag är, om jag är en riddare för barnens rätt eller en kallhamrad egoist, är helt oväsentligt för mina debattinlägg. Har jag haft ett argument som är giltigt så har jag det, oavsett vem jag är, eller tror mig vara. Har jag inte haft något bra argument så kan man angripa argumentet sakligt utan att använda sig av härskarteknik och angripa personen och dess ev. egenskaper.

Det verkar som om du drar till med lite personangrepp här eftersom du har haft svårt att hitta något annat att hacka på. Jag anar att du gärna önskade att det vore så enkelt med barn, att det alltid finns en medelväg som innebär att både vuxna och barn får sina behov tillfredsställda. Det finns det inte alltid. Många vuxna väljer då att tänka som du tycks göra, att de har egna rättigheter, och de väljer då lösningar som innebär att man tummar lite på barnens trygghet. Deras prioriteringar är bs!

Föräldern är skyldig att sätta sitt barn före sig själv, andra behöver inte göra det samma.
En styvmamma som lever med en 2-åring i familjen behöver inte juridiskt ansvara för 2-åringen. Hon kan ansvara för 2-åringen i den grad hon vill ändå. Hon kan t.ex. tänka på barn som barn, oavsett biologisk förälder. I vissa situationer kan 2-åringen få en oerhörd trygghet av sin styvmamma. I andra fall får 2-åringen den tryggheten från andra håll.

Jag tycker att om man har en 2-åring i en familj ska man i alla lägen sätta barnets/barnens trygghet i första rummet, oavsett biologisk tillhörighet. Vad det innebär är olika i olika situationer.

Att påstå att man ska bygga upp ett förhållande med barnet genom att plåga sig igenom sömnlösa nätter är bs. Vill man ha en relation till barnet går det utmärkt att göra det vid andra tidpunkter och på andra sätt.
Ett barn som inte får trygghet när det behöver blir inte tryggare av att anknytningspersonerna är snälla mot dem, vid ett annat tillfälle. Det är skadligt för barnet att inte få trygghet. Det kan utveckla en otrygg anknytning, och därför är det extra viktigt att man tryggar upp små barn, och är lyhörda för deras behov. Ibland kan det innebära att ens egen sömn blir störd. Det är därför det är jobbigt att vara småbarnsförälder.

Här finns medlemmar som plockat russinen ur kakan och bara gjort roliga saker med barnen, vilket funkat bra och de har en mkt bra relation när barnen blivit vuxna.
Om barnet har lämnats t.ex. ensam och det t.ex. har skrikit sig själv till sömns eller om dess behov på andra sätt inte tillgodogjorts kan barnet ha fått en störd anknytning. Som vuxen kan relationen mellan mor och dotter vara toppen - men personen med otrygg anknytning har ändå fått ett slags handikapp i livet som kan leda till problem när det gäller t.ex. närhet och förmåga till att ha ett normalt känslomässigt samspel med andra. 

En insats när barnet är litet kan förhindra mycket av problem senare i livet. Anknytningsfasen är så otroligt viktig. Det krävs då ofta att anknytningspersonerna börjar tänka i andra banor. Kanske anknytningspersonen själv har en otrygg anknytning, och har därför svårt att inse barnets behov av kärlek och närhet. Då blir det ännu svårare...

Den intresserade kan läsa om anknytningsteorin, som jag har tagit upp i andra trådar. Kan leta reda på de inläggen om någon är intresserad. 

Låt mig ta upp ett scenario som visserligen inte berör TS, (utifrån hennes kommentarer i tråden), men som belyser det jag vill säga.

Antag att en pappa inte klarar av att i tillräcklig grad ombesörja ett barns behov vid nattning och sömn. Barnet har knutit an riktigt bra till styvmamman. Dock har styvmamman till barnet valt att på nätterna sova i ett annat rum, hon anser att barnets väl och ve helt ligger på pappan. Barnet antar vi, får en otrygg anknytning.

Vems är skulden till detta? Det kan ju inte vara barnets. Det måste delas mellan de vuxna, och givetvis faller ansvaret tungt på pappan och även den biologiska modern i det fall hon har vårdnad och träffar barnet. Men styvmamman då? Med en relativt liten insats i en kort period av barnets liv, kunde hon kanske ha gjort en skillnad...

Om man har större barn, kanske man tänka annorlunda, men om man har en så litet barn som 2 år, skulle jag sätta barnets behov av trygghet först i alla lägen.
 

Detta gäller småbarnsFÖRÄLDRAR, inte styvföräldrar som inte valt att ta det ansvaret.
Ja, absolut ligger det största ansvaret på de biologiska föräldrarna. Men samtidigt kommer styvmamman umgås mycket med barnen och bli en anknytningsperson för barnet om detta är litet. 

Om barnet knyter så hårt an till styvmamman, så är det pappan som brister totalt och man kan fråga sig om han ens är hemma under umgänget. Då kanske det ligger i barnets intresse att bara va hos sin mamma och ha dagsumgänge med pappan när han är ledig.

Det är givetvis olika vad som är bäst för barnet. Om det är så att pappan brister helt och hållet är det kanske en lösning att mamman tar hand om barnet helt själv. I mitt exempel tänkte jag snarare på en pappa som försöker men inte räcker till.

Jag anser inte mitt exempel vara orealistiskt. Pappan kanske själv har en otrygg anknytning, och styvmamman en trygg. Båda blir anknytningspersoner, men pappan kanske inte ser barnets behov pga sin egen anknytning. (t.ex. pappan har inte fått närhet själv som barn, och lyckas därför inte tillfredsställa barnets behov av närhet).

Dessutom anser jag att det är totalt fel att göra en styvförälder till barnets fasta punkt i tillvaron, eftersom den personen faktiskt kan försvinna och troligen kommer att göra det om föräldern brister så stort i sitt ansvar.

Det är en intressant synpunkt. Jag tycker inte att man ens ska introducera en person för ens barn, som riskerar att snabbt försvinna bort från barnet. Är inte relationen stabil t.ex. behöver man resonera på helt andra sätt. Men om man har bestämt sig för att bilda familj tillsammans - ja, då får man ha som föresats att man kommer vara tillsammans åtminstone tills barnet blir 3,4 år när barnet har fått sin anknytning. Sen kan man ju inte veta vad som händer i en relation. Men att knyta kärleksband till ett barn tror jag ändå gynnar både barn och styvförälder. 

Men ändå till syvende och sist så är det upp till varje förälder att se till sitt barns behov. Sedan kan det betyda att sova i egen säng från dag ett, eller samsova under en period. Jag förutsätter att de känner sina barn bättre än vad du gör.

Jag håller helt med dig. Anknytningspersonerna ska se till barnens behov. Att spädbarn har ett behov av närhet är dock belagt, så när de är små behöver vuxna inte överväga något annat än att hela tiden vara nära. Därefter är det som du säger stor skillnad på vid vilken ålder barn klarar att sova i egen säng.

"Jag tycker du har många bra synpunkter som en FÖRÄLDER ska läsa och ta till sig av."
Tack. Det var snällt sagt. Så det som skiljer oss är helt enkelt vilket ansvar en styvförälder ska ta.

Verkar ändå som om vi blivit mer överens nu på något sätt. 

 

"Du själv har inte en hövlig ton. "
Jag tycker jag är maximalt trevlig och därtill saklig, gentemot ett inlägg som använder ett otrevligt begrepp (bs) mot mig. Du går också hejvilt till angrepp på min person ("utnämnt dig själv till riddaren för barnets rätt och utmålar andra som att de struntar i barn och låter dem kallhjärtat gråta i rännstenen.", och det bemöter jag också sakligt och berättar för dig hur man gör när man debatterar, och vad som är relevant och inte i en diskussion. Tror det finns få personer som skulle ha bibehållit fattningen så pass att de tog tiden att pedagogiskt förklara varför ditt personliga påhopp inte hörde till debatten.

Du vill skuldbelägga andra 
För det första kan du omöjligt veta vad det är jag vill med mitt inlägg och inte vill med mitt inlägg. I en saklig debatt är det argumenten som styr. Jag för fram mina åsikter som handlar om att se till barnens bästa. Om du menar att jag skuldbelägger andra genom att göra det, så blir det problematiskt. Det blir ungefär som att jag inte kan säga att jag anser att alla barn ska läsa sina läxor, för då blir alla barn som inte läser sina läxor skuldbelagda. Jag kan inte säga att jag anser att folk ska parkera sina bilar på trottoaren för då blir de som gör de skuldbelagda, etc. Att skuldbelägga någon är ett negativt klingande uttryck, men i själva verket betyder det att man diskuterar om vad som är rätt och fel att göra. Enligt dig tycks det betyda (rätta mig om jag har fel) att jag inte ska få uttrycka mina åsikter om att sätta barnens behov i första rummet, särskilt när det gäller små barn som behöver de vuxnas omsorg och omvårdnad extra mycket för att inte bli otrygga i resten av sitt vuxna liv.

och du ville jämföra mig med nån som låter barn stå och gråta på gatan. 

Jag skrev följande:
"Är du den typen av person som om du ser ett gråtande barn på gatan, skyndar förbi utan att hjälpa?" 
En retorisk fråga, måhända bitsk, men det är inget påstående om din person. Det kan hända att det var lite osmakligt, och om du tagit illa vid dig ber jag gärna om ursäkt. Min poäng var att komma fram till slutsatsen att alla vi människor har ett ansvar även för barn som inte är våra egna. Hur långt detta ansvar sedan sträcker sig, är en fråga som man kan diskutera. Jag tycker som sagt fortfarande att de vuxna i en familj har ansvar för barnen där. Även på natten.

Möjligen har jag påverkats något av diskussionen och har ett lite annat tänk än i ingången av diskussionen, men håller ändå fast vid det grundläggande påståendet om att sätta barnen först.

Det är väl inte så du menar, men på ditt inlägg tycker jag det låter som om du gjort slut enbart p.g.a. att de gick in till dig om nätterna. Det kan väl knappast stämma?

Menar du att detta ledde till bråk och konflikter där ni började säga saker till varandra som fick dig att inse att din partner var en annan människa än du hade trott, eller åtminstone upptäckte nya obehagliga sidor hos denne.

Om det i dina ögon är ett så stort problem att din nattsömn blev störd att du väljer att göra slut, enbart p.g.a. det så är det antingen så att din nattsömn är oerhört helig för dig, eller att din gräns för att göra slut med någon är oerhört låg. 

Men det blir säkert klarare om du väljer att förtydliga, men du behöver förstås inte heller göra det om du inte vill, för det är inget roligt du går igenom nu. Iaf, så tycker jag det är tråkigt för er att det slutade såhär - och önskar dig/er lycka till i framtiden.