Min 11-åriga bonusdotter har en för mig irriterande vana att starta alla meningar och samtal till sin far med "Pappa". Även när de är ensamma... varför gör man så? Hon gör ju inte det med sina kompisar?! Hon har ju hans odelade uppmärksamhet när de är helt ensamma tex i köket på morgonen, för man ett samtal behöver man ju inte benämna den man talar till med namn hela tiden, man har ju ögonkontakten och samspelet liksom....
Råd om hur det kan tas upp?
Oj vilka "hjälpsamma" trevliga människor här var! Meningen med mitt inlägg var förstås att få input på hur man får en ELVAÅRING att använda svenska språket på ett korrekt sätt, att kunna kommunicera bra vilket våra ungdomar har problem med och vad jag kan se här även vuxna... Jösses! Eftersom hon inte är "min egna " tänkte jag någon här hade erfarenhet på hur man enklast tar upp det.
Tror inte jag är intresserad av hänga i det här forumet där man tydligen ska "skita" hur barn beter sig. Hört talas om uppfostran, lära rätt och få fungerande vuxna ut i världen?
Det är verkligen inte bara jag som reagerat på hur bonusbarnet pratar om ni nu trodde det.
Självklart när man påkallar uppmärksamhet använder man mamma/pappa/namn osv... men inte mitt i samtalet i ALLA meningar när det bara är de två som pratar. Här ett exempel. dottern: - Pappa, i skolan idag fick vi äckligt ris igen.
Pappan svarar jaha så trist, dottern: - pappa, jag tog en extra knäcke så jag blev mätt ändå.
Pappan svarar så bra...dottern: -pappa, sen på rasten.......
Förstår någon nu?
Det är bara de två som pratar....