jansson65 skrev 2017-09-08 15:20:49 följande:
Oj vilka "hjälpsamma" trevliga människor här var! Meningen med mitt inlägg var förstås att få input på hur man får en ELVAÅRING att använda svenska språket på ett korrekt sätt, att kunna kommunicera bra vilket våra ungdomar har problem med och vad jag kan se här även vuxna... Jösses! Eftersom hon inte är "min egna " tänkte jag någon här hade erfarenhet på hur man enklast tar upp det.
Tror inte jag är intresserad av hänga i det här forumet där man tydligen ska "skita" hur barn beter sig. Hört talas om uppfostran, lära rätt och få fungerande vuxna ut i världen?
Det är verkligen inte bara jag som reagerat på hur bonusbarnet pratar om ni nu trodde det.
Vem är det som har problem med språket egentligen *host*.
Det finns inga som helst språkliga problem med att säga Pappa... i början av en mening som adresseras till pappan.
Problemet med detta finns bara i ditt eget huvud och det är dels en sån liten fjantig detalj att man baxnar och dels verkar det bara som att du stör dig på hennes ord för att hon är hon och har en ingång till pappan som du saknar.
På vilket sätt gör detta ordval att hon inte kommer att vara en fungerande vuxen?? Kan du skaffa dig lite rimligt perspektiv!
Alla barn jag känner uttrycker sig sådär, kan vara lätt irriterande men det är inget riktigt problem. Oftast slutar de helt av sig själva när de växer upp lite. Men tänk, det händer att jag fortfarande adresserar min pappa som pappa i början av en mening. Och jag är en ganska rejält välfungerande vuxen.
Hur du enklast ska ta upp det? Ta inte upp det alls. Låt flickan vara och låt henne växa upp utan din oberättigade kritik. Skaffa en hobby om du har så mycket tid att du ids irritera dig på en sån här sak.
