Sömnbristen tar kål på mig

Sover han i samma rum som ni? I så fall är det nog dags att han flyttar till eget rum! Barn brukar reagera så när dom blir störda på natten. :)

Din sambo måste ta hälften av nätterna. Nu.

Håller med. Fattar inte varför kvinnor går med på detta. Bor vi i Saudiarabien??

Eller hur. Ursäkten "han jobbar ju" är ungefär världens sämsta. Som att det inte är ett jävla jobb att vara med en 1-åring hela dagarna i ända och att det är helt okej att göra det utan att någonsin få sova.

Sover han i eget rum? Ammar/äter han på natten?

Ni får sova i skift. Samlivet får vänta ett tag, du måste få sova.
Låtsas att du har nattarbete. Gå och lägg dig när pappa kommer hem och kan ta sonen. Får du 5 sammanhängande timmars sömn så orkar du sova skvättar när sonen sover dåligt. Han kommer nog inte sova så här illa för alltid men du kan inte vänta med sömnen tills dess. Du och pappan måste hjälpas åt nu och ta hand om förhållandet sen när du mår bättre.

För oss gick dessa sömnproblem över när dottern började på dagis som ettåring. Först då blev hon tillräckligt stimulerad och utmattad på dagarna för att kunna sova nätterna igenom. Det var en härlig (och för oss oväntad) vändning. Så även om inte detta är ett alternativ för er (eller?), så försök att få till mer utmanande sysselsättningar för sonen på dagarna. Jag vet att det kan kännas ouppnåeligt när man själv är så trött att man inte kan tänka på annat än att sova.

Men du måste också dela nätterna med din man. Att vara på jobbet är sjukt mycket mindre ansträngande än att vara hemma med småbarn. Kan du åka bort över en helg så att han får prova på?

Är du ärlig med din sambo? Vet han om att det är så här illa?

Jag vet hur det är, har det lika. Dottern har vaknat en gång i timmen och ibland mycket oftare än så sedan hon var tre månader. Idag är hon ett år. Jag tar alla nätter. Det jag kan säga är väl att för mig har det liksom stabiliserats. I början så hade jag mycket ångest, grät och så men sedan vande jag mig på något vänster.

Har väl lite sämre minne, uppmärksamhet och fokus än annars men inte så det är handikappande. Känner mig rätt risig fysiskt också, skulle inte orka träna eller så men annars går det hyfsat.

Jag är relativt pigg på dagarna och blir trött vid 21tiden på kvällen. Har lättare att gå upp på morgonen än övriga familjen. Känns så mycket lättare än det gjorde när jag var där du var. Och jag sover aldrig ut. Däremot går jag gärna och lägger mig vid 21 och kliver upp vid 8tiden. Försöker se till att uppvaknandena blir så korta som möjligt så blir det nästan som att man inte vaknar helt. Man gör det automatiserat på något sätt.

Hur funkar omsövningarna för er? Försök göra de så lätta/snabba som möjligt så du slipper vakna till helt så minskar ångesten.

Eller sätt barnet en halvtimme framför film på morgonen och sov i soffan medans. Det hjälper också.

Prata med psykolog om du vill men det enda de kommer säga är hur viktigt sömn är och att du måste få avlastning och sova mer. Jag pratade med en och då det inte finns någon sådan möjlighet för mig så gav det inget. Men för dig kanske det finns. Låt din sambo ta bägge helgnätterna. Det kommer underlätta massor. Om du har massiv sömnbrist men sedan får sova ut en natt så blir du egentligen bara tröttare än om du inte sov ut alls. Så upplägget ni har nu är inte bra. Två nätter i rad så blir det mycket bättre. Nog klarar han helgnätterna Om han får sova ostört hela veckorna?

Ja. Tänk att inte sova mer än nån timme i sträck på flera månader. Man blir ju galen för mindre!
Jag flaskmatade kattungar i två-tre veckor, jag hade sena skiftet och fick vakna kl. 3 och kl. 6. Var astrött.

Hej det gör han inte, han sover i sitt eget rum, vi har en säng där inne om det skulle behövas

Men alltså, det finns ju massor ni måste fundera på här. Varför sover han så dåligt? Allergier, hunger, törst? Magproblem?

Menar du att ni springer upp och in till honom var 20:e minut? Vad får honom att somna om?

Men varför tar du alla nätterna??

Vår lösning har sett ut så här: Grunden är att vi är med barnen varannan natt. Den natt man inte har barnen sover man i ett annat rum.

Alternativt delar man natten på mitten - alltså byts av ca kl 03.

Schemat bryts om någon behöver mer sömn. Rättvisetänk måste bort. Den som behöver sova får göra det.

Men det är ju bara om man är ensamstående det blir så här. TS har en sambo.

Prova också att sonen sover i eget rum och att han sover i sängen med dig (om ni inte redan gjort det). Olika barn vill ha olika mycket närhet - i olika perioder.

Jag och sambon sov inte tillsammans på ett par, tre år och det var tusen gånger bättre för förhållandet än att vi gick omkring glåmiga, trötta, irriterade och på gränsen till nervsammanbrott.

Det du måste få göra är att sova, sen måste du inte sova på natten. Kan ni inte ordna din partner tar några nätter i veckan så måste han ta barnet när han inte jobbar så du får sova då. Och kan du inte sova när de är hemma så får du eller de åka någon annanstans. Ni behöver inte ta varannan natt men i varje fall göra så du får sova 3 av 7 nätter. Man kan jobba med sömnbrist lika väl som man tar hand om barn med sömnbrist. Har du någon far/morförälder eller vän som kan ställa upp någon natt eller dag så du får sova? Psykolog är bra att tala med om man har svårt att hantera känslor eller behöver stöttning och de dömer inte någon så länge man inte gör något olagligt. Men jag vet redan vad de skulle säga, du behöver få avlastning så du kan få sova.