Min son vill mer än tränarna/lagkompisarna

Tack för alla snabba svar.

Problemet är väl att det är stort beslut för honom. Han byter lag och lämnar sina lagkompisar han spelat med sedan han var sex år. Han behöver även släppa sin andra sport då talanglaget tränar 5 ggr per vecka + match.

Det handlar också om det praktiska, att vi får köra honom tvärs över hela stan (bor i storstan) flera gånger per vecka i alla fall i början.

Men mest av allt för att man hört så blandade saker om akademilag. Många experter som absolut tycker att man ska hålla bredden långt upp i tonåren och att akademierna inte funkar så bra.

Jag tror inte han blir svartlistad, tränarna är verkligen schyssta, men det är klart att det kommer att svida att komma tillbaka om det inte skulle gå bra...

Vår kille skulle nog helst vilja stanna i laget, OM man ändrade att man måste träna för att spela match. Han vill också att alla får spela lika mycket, men i olika serier. Det finns tillräckligt många spelare för två lag och i hans värld skulle man förtjäna en plats i den högre serien.

Jag kan hålla med honom i att det faktiskt är rimligt att kräva att man tränar, men det är känsligt att lägga sig i som förälder... Man hör så jäkla mycket om föräldrar som hetsar sina barn och är dumma mot tränare och jag vill inte vara sådan.

Tack igen för era svar, jag uppskattar verkligen att få olika åsikter.

När det gäller tiden, ja jag är beredd att lägga ner en hel del. Det gör jag redan idag. Vi har en son till som också idrottar och då mycket tillsammans med sin pappa. Redan nu hänger jag alltså mest med den yngste killen och helgerna går i princip åt till att köra till träningar, heja vid matcher, stå i klubbens café etc. Ja ni vet Nu är det två sporter, förutom körandet som blir längre kommer det inte att bli så stor skillnad.

Trots klubbarnas policies blev vi kontaktade redan när sonen var 11. Jag måste ändå säga att all kontakt varit väldigt respektfull och hela tiden har vår klubb fått information. Jag har bara gott att säga om akademierna i detta hänseende. Vi har provtränat (med klubbens godkännande), fått erbjudande och sedan sagt att vi inte vill byta ännu. Detta var väldigt jobbigt för sonen, själva beslutet. Han visste varken ut eller in och då fick vi föräldrar bestämma åt honom.

Det svåra var att ?svika? kompisarna och att släppa den andra sporten. För visst hade han kunnat komma tillbaka, men jag tror att det inte varit helt lätt för honom själv. Han har en stor vinnarskalle, så jag tror inte att han ens för sig själv skulle erkänna att det inte blivit bra.

Vår klubb har sex olika, jämna grupper och tre av dessa kallas till match, olika konstellationer hela tiden. Det spelar inte någon roll hur mycket man tränar.

Som ett skäl till detta anger man att många killar tränar andra sporter och därför inte kan gå på alla träningar. Och det tycker jag egentligen är bra. Baksidan är att det såklart märks att du tränar tennis och inte fotboll när det är match. Laget blir ganska ojämnt.