Bf juni 2018
Hej ????
Hittade ingen tråd för bf juni 2018. Är nog ute ganska tidigt oxå :)
Jag plussade i onsdags på bim -4 så har Bim på söndag:)
Har iaf Bf beräknat till 3 juni nu.
Finns de fler där ute får ni gärna hänga här :)
-
-
Svar på tråden Bf juni 2018
-
Instämmer med dig, vill också vara kvar här på FL och inte gå över till FB.MaTik skrev 2017-09-26 16:35:08 följande:
Jag stannar gärna här på familjeliv, åtminstone till v 12. Även om fb-gruppen är hemlig så känns det som ett ganska stort steg att gå med där, jag vågar inte jinxa nåt. Hoppas fler vill stanna här! :)
Vilka symtom har ni? Jag är i v 5 (4+5) och har väldigt ömma och spända bröst, men inget mer. Inget illamående, trötthet, ökad kissnödighet eller nåt. Eftersom jag redan haft ett missfall så blir jag lite orolig att avsaknaden av symtom är nåt dåligt.
Symptom var till en början, innan plusset, endast superömma bröst, men sen kom molvärken och den kommer till och från hela tiden nu. Tycker mig har läst att avsaknaden av symptom inte har med missfallsrisk att göra, så tycker inte du ska oroa dig det minsta! Vissa känner ju ingenting, vissa har bara ömma bröst och andra har alla symptom man kan få.
-
Bf början av juni. Har 3 barn. Hoppas det går vägen nu. Hade mf i somras och i vintras ett sent avbrytande.
Nu håller jag tummarna för oss alla! -
Kan tillägga att jag har inga symtom alls! Jag känner mig livrädd !
-
Tjabba Tjena! :)
Även jag har kissat plus!
BF enligt vad jag själv kunnat räkna på är 6/6 så det kanske blir en nationaldagsbebis som tittar ut.
Jag är 25 år och har inga barn sen tidigare. Det här var inte planerat men ack så älskat och välkommet! -
Tänkte att en presentation skulle sitta fint, eller vad säger ni?!
Jag är 28 år och sambon 34 år. Vi har varit tillsammans i lite mer än 10 år nu och i augusti efter mensen så bestämde vi oss för att påbörja bebisverkstaden här i september.
Jag har aldrig varit gravid innan och nu lyckades vi på första försöket - chocktillstånd!
Allt känns så himla overkligt! Vi räknade med att det skulle ta lång tid, åtminstone några månader. Även om vi bestämt oss och verkligen vill det här, såklart(!), så känns det så otroligt svårt att greppa.. Är jag verkligen gravid?!
Det känns lite som att jag inte riktigt vågar glädjas åt det hela, då kommer vi få missfall, men gläds jag inte åt det så kanske det blir missfall för det. Nojigt! Haha, man blir ju inte klok på sig själv ibland.
Hur är det för er andra?
Har läst att många har barn sedan tidigare, minns ni hur det var när ni plussade med ert första barn? Och ni som nu plussat med ert första, hur känner ni er? Känns det självklart, eller har ni som jag svårt att greppa det hela?! -
Jag är 28 år och min sambo är 32. Han har två barn sedan innan födda 11 8och 13 och jag har en son född 13. Jag kommer ihåg när jag plussade med sonen och var tidig då i vecka 3+ nånting då jag hade massor med känningar och ömma bröst. Denna gång har jag inte känt något förutom nu idag över natten så kom ömma bröstvårtor.
Jag och sambon har vart tillsammans i strax över 2 år. Vi blev gravida exakt för ett år sedan och vi valde abort pga att vi hade en hel del med oss själva och se till att familj, bonusfamilj och hus var klart. Nu är vi pp gång med renovering av hus och som är klart snart. Vi blev oplanerat gravida igen nu men denna gång tänker vi behålla för vi vill ha barn gemensamt båda två men dock kanske inte just denna tidpunkt vad man planerat själv. Men det är så välkommet ???? -
Hej jag plussade igår. V5 (4+2)caroline1986 skrev 2017-09-25 20:46:57 följande:
Är väldigt många som vill vara med i gruppen på fb super kul Verkligen, dock har jag svårt o hitta många av er då ni har så vanliga efternamn haha, så ni som vill vara med sök på mitt namn på fk o skriv pm finns nämligen bara en Caroline hellerfelt, så ses vi gruppen o pratar mer där
Jag vill gärna vara med i er fb grupp...
Pamela Cecilia Mintra Mårdenhed
:D -
Jag och min sambo började försöka förra sommaren och det blev plus på andra försöket. Jag blev livrädd, trots att det var väldigt efterlängtat. Var faktiskt inte alls glad i början, utan bara rädd för vad jag givit mig in på. Tyvärr så blev det missfall, men det hade ju inget med mina tankar att göra. Har fått kämpa ett år för att bli gravid igen och denna gång känns det bara jättebra (men oro för mf såklart). Jag har fått en längre mental startsträcka denna gång. Vad jag försöker säga är att jag förstår att du är i chocktillstånd eftersom det gick så fort, men du kommer landa snart! :) Och våra tankar kan inte styra missfallen, men jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver! Man är tydligen inte så jäkla logisk och klok som man trodde, haha!beme skrev 2017-09-26 22:45:44 följande:Tänkte att en presentation skulle sitta fint, eller vad säger ni?!
Jag är 28 år och sambon 34 år. Vi har varit tillsammans i lite mer än 10 år nu och i augusti efter mensen så bestämde vi oss för att påbörja bebisverkstaden här i september.
Jag har aldrig varit gravid innan och nu lyckades vi på första försöket - chocktillstånd! Allt känns så himla overkligt! Vi räknade med att det skulle ta lång tid, åtminstone några månader. Även om vi bestämt oss och verkligen vill det här, såklart(!), så känns det så otroligt svårt att greppa.. Är jag verkligen gravid?!
Det känns lite som att jag inte riktigt vågar glädjas åt det hela, då kommer vi få missfall, men gläds jag inte åt det så kanske det blir missfall för det. Nojigt! Haha, man blir ju inte klok på sig själv ibland.
Hur är det för er andra?
Har läst att många har barn sedan tidigare, minns ni hur det var när ni plussade med ert första barn? Och ni som nu plussat med ert första, hur känner ni er? Känns det självklart, eller har ni som jag svårt att greppa det hela?!
Skönt att det är fler som inte har så många symtom, då ska jag försöka sluta nojja över det! :) -
Ja jag hoppas verkligen att det kommer landa på riktigt snart och att den lilla varelsen (hehe) vill stanna kvar där inne hela vägen fram. Sen att tankarna inte leder till missfall är ju sant såklart, det är nog mer samvetet, alla normer och missfalls-oron som talar, eller hur man ska säga?! ;) Jag är lite kontrollfreak och det här kan jag inte kontrollera det minsta. ^^MaTik skrev 2017-09-27 08:15:46 följande:Jag och min sambo började försöka förra sommaren och det blev plus på andra försöket. Jag blev livrädd, trots att det var väldigt efterlängtat. Var faktiskt inte alls glad i början, utan bara rädd för vad jag givit mig in på. Tyvärr så blev det missfall, men det hade ju inget med mina tankar att göra. Har fått kämpa ett år för att bli gravid igen och denna gång känns det bara jättebra (men oro för mf såklart). Jag har fått en längre mental startsträcka denna gång. Vad jag försöker säga är att jag förstår att du är i chocktillstånd eftersom det gick så fort, men du kommer landa snart! :) Och våra tankar kan inte styra missfallen, men jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver! Man är tydligen inte så jäkla logisk och klok som man trodde, haha!
Skönt att det är fler som inte har så många symtom, då ska jag försöka sluta nojja över det! :)
Tack snälla för att du delade med dig! :) -
Får jag vara lite fräck och nyfiken och fråga om ni vet vad som har orsakat era MF/ma ? Är också orolig för det såklart. Sist när jag vänta min son så kunde jag inte lugna mig med min ångest förren han var över året. Från när jag fick veta tills han var strax över året så hade jag hela tiden i tankarna att han kommer dö.
