Varför kallas det bonusbarn?

Jag trodde helt och fullt att kärleken jag kände för min bonus innan jag fick egna barn VAR den där kärleken vissa pratar om att de har till sina barn. När jag fick egna märkte jag att FÖR MIG var det skillnad. Kärleken till bonus blev iny e mindre men den är en annan "sort".

Så jag kan säga hur det var FÖR MIG.

Men jag är inte tillräckligt förmäten för att sitta och påstå att jag vet hur ANDRA känner. Allvarligt - tror du på fullt allvar att du har mer rätt än andra har till sina egna känslor?

De vänner jag har där jag litar helt och fullt på att människorna är ärliga om sina känslor och verkligen älskar sina bonusar lika mycket som sina biologiska är tvärtom människor som själva har fått skapa sina egna relationer med sina bonusar. Där ingen "legat på" vare sig åt ena eller andra h0llet utan där kärleken fått utvecklas själv.

Ps. Jag älskar min bonus som om hon var min men kärleken är en annan än till de biologiska barnen. Jag älskar min mammas man som om han var biologisk familj men kärleken är en annan än till min pappa. Att säga att ngn är "som ens egen" utesluter inte att kärleken är olika till olika personer.

Jag kan inte säga hur någon bör KÄNNA. Men jag kan ha åsikter om hur någon bör AGERA gentemot sitt barn och sin omgivning.

Brumma sitter inte på läkaren. Hon har egna barn också och deras resa för att få deras familj att fungera har inte varit en rak och lätt väg.

Jag respekterar hennes sätt att se på sin och hennes bonusdotters relation, även om den skiljer sig från min och sambons (fantastiska) barns relation.

Det viktigaste är att den fungerar och att alla mår bra, sedan kan den se olika ut. Så om Brumma skriver att hon älskar sin bonusdotter, så vet jag att det är äkta känslor.

Ingen vet exakt hur man reagerar i en situation de aldrig varit i. Men man kan absolut tycka att ngn handlar fel när de behandlar andra människor illa.

Eller tycker du det är ok för folk (säg folk som gruppvåldtäkt, misshandlar i pressade situationer osv) att agera som de gjorde för att DU inte varit i just den situationen? De enda som får ha en åsikt om att de gjort fel är människor som varit i samma situation men handlat annorlunda?

Jag har lärt mig ganska mycket ;) Jag är fullständigt övertygad att jag INTE skulle utsätta mitt barn för vissa situationer om jag separerade. Detta har min bonusdotters mamma lärt mig - jag har sett på nära håll hur skadad hennes dotter blivit och eftersom jag (tyvärr) sett det hade jag högst troligt inte valt att utsätta mina barn för samma sak.

Ok - vi skippar olagliga situationer.. säg att ngn helt enkelt behandlar ngn annan illa? Mobbning? Du får inte säga ifrån om du inte själv varit mobbare? (Om man varit på andra sidan och utsatt för mobbning räknas ju inte enligt ditt sätt att tänka.. ). Att ngn skriker på dig trots att du inte gjort något fel. Då får varken du eller ngn annan säga ifrån och tycka för att du inte varit i den aggressiva personens situation? Om en rasist uttalar sig illa om flyktingar får jag inte säga emot för att jag inte varit rasist?

Jag har aldrig påstått att jag är expert på alla barn, föräldrar och relationer. BARN är jag däremot ganska insatt i. Dels genom att jag själv har två men även för att jag har många års studier och arbete bakom mig gällande barns rättigheter och mående. Föräldrar då - jag är själv förälder, så det ger mig en viss insikt ;)

Och nej. Om ngn behandlar ngn ILLA och utsätter sitt barn för en situation där barnet uppenbarligen inte mår bra så är tyst det SISTA man bör vara.