Felaktig orosanmälan

Hej jag jobbar på socialtjänsten. Vi får in många anmälningar o väldigt ofta är de obefogade. Men i och med att en anmälning kommer in har soc en skyldighet att utreda om barnet faktiskt far illa. Många gånger kan vi bara konstatera att barnet har det bra i sitt hem med sina föräldrar. Tycker det är synd att många får känslan av att vara misstrodda o dåliga föräldrar. Ni vet själva om ni är bra med era barn. Se det istället som att samhället sköter sin plikt o att ni bara fått visa att ni inte tillhör den grupp som förlorar sina barn. Ni är föräldrar som granskats o utretts o faktiskt visat att ni är bra föräldrar. Det kan inte familjer som inte varit utredda stoltsera med :)

Kram till er

Jag blev anmäld av förskolan när äldsta ungen var 3. Hon hade en period då det var poppis att säga "Du slog mig!" när hon själv t ex sprang in i mig. Vi skojade om det här hemma...att det bara är en tidsfråga innan hon säger det inför fel människor, vilket hon till slut gjorde. Jag fick samtalet när jag stod i ett provrum med en klänning halvvägs över huvudet och min första reaktion var att asgarva. 

När jag kom till förskolan hade de precis haft möte med mitt barn och två pedagoger och var redo för ett möte med mig. Jag var inte orolig och de sa direkt att det inte var någon där som trodde att jag faktiskt slog mitt barn. Vi hade vårt obligatoriska möte ändå och hon sa att vi inte var misstänkta för någonting.

Jag är glad att de agerade som de skulle. Säger ett barn att det blivit slaget så ska personalen reagera. Nästa gång är det kanske ett barn som verkligen blivit misshandlat. Det öppnade upp till bra samlingar och samtal på förskolan där de pratade om vad det betyder att göra någon illa. När är det med flit och när ska man säga förlåt för att det var en olycka? 

Vi gjorde ingen stor grej av det hemma men det var faktiskt sista gången hon sa något liknande.

Det är väldigt svårt att ta det så när grunden till anmälan är rena lögnerna! Då tar man faktiskt väldigt illa vid sig! Som om jag som kämpat så länge för att få barn skulle svälta mitt barn?! Jag är så asförbannad att jag knappt vet var jag ska göra av min ilska! Jag känner mig kränkt! De som anmälde oss kan jag lugnt säga att jag hatar. De borde förlora sina jobb och aldrig mer få jobba med folk. De fattade inte vad de förstörde!! Att påstå att de hade vårt barns bästa för ögonen är ju rent skitsnack. De hade nåt personligen emot mig och anmälde mig p.g.a det. De fick mig att helt tappa förtroendet för vården och jag kommer i all framtid att dra mig för att söka hjälp. Om jag får fler barn så tänker jag inte ta sån här skit!! Inte från nån!! Värst av allt är att soc. först gick på lögnen och ryckte ut akut. Ni borde ha bättre koll. Att ens tro på den lögn hon kom med, det var ju fullkomligt absurt! Gud vad jag hatar mänskan och den andra med!! Dags för IVO-anmälan, vi har fått rådet att anmäla alla inblandade. Jublar den dagen de här svinen förlorar sina jobb!!!!!!!!!

Jag vill börja tråden med att säga att jag är tacksam över systemet vi har i Sverige och jag har full förståelse för anmälningsplikt/ skyldighet.

Tråkigt nog så fick vi en rätt allvarlig Orosanmälan för en tid sedan, utredningen är avslutad efter en jobbig process och vi blev "friade" så allt väl där.

Men min fråga är till er andra som gått igenom samma process, hur hanterade ni känslorna av vanmakt, oron, ångesten och obehaget som iallafall vi känt pga orosanmälan.

Även om en logisk del av oss förstår anmälningsplikten så ÄR det jobbigt med en anmälan när man inte gjort något och att behöva gå igenom en utredning med allt det innebär.

Vi kämpar med att komma tillbaka på fötter men det är jobbigt och vi märker att vi oroar oss att något vi gör eller säger ska misstolkas.

Föräldraskapet har fått sig en törn.

Så ni med erfarenhet, hur tog ni er igenom processen och tiden efter?