3,5-åring som ofta sticker- springer- försvinner iväg från oss! Idag plockade en alkis upp honom!
Jag har en snart tre-och-ett-halvt-åring som sticker iväg, utan någon eftertanke kring vart vi är. För någon vecka sedan låste han upp ytterdörren och gick ut i trapphuset och tog hissen, bara för att han ville leta upp sin pappa som hade gått ut med soporna. Till mig sade han bara "jag kommer snart", precis som han gör när han ska gå på toaletten så jag märkte först inte att han försvann.
Idag hände något som hade kunnat gå illa: ungen pinnade iväg i en park, utan att meddela vart han skulle, varpå en A-lagare lyfte upp honom och först vägrade ge tillbaka honom till min man, utan "skojade" genom att försöka hindra min man från att ta tillbaka barnet. Vår son däremot, tog det hela med en klackspark och tyckte att det var väl inget att den där mannen i den vita tröjan ville kramas.
Sedan igår vågar jag knappt gå och handla med min son, eftersom han "försvann" på olika vis, i samtliga 3 butiker som vi besökte i ett köpcenter, under bara ett tidsspann på 40 minuter. Jag vet verkligen inte hur jag ska nå min son, så att han lär sig förstå att man inte bara ska sticka iväg. Normalt sett är han snäll och försiktig och i alla andra lägen är han väldigt mycket "polis" och värnar det som är rätt eller fel. Han mår till och med dåligt när han ser Pippi Långstrump eftersom hon gör så mycket "dumma saker", som han säger. Han är också klok och förståndig och går alltid att resonera med, men inte i de här fallen, eftersom han inte tycker att han är "borta."
Igår upplevde vi alla tre typer av "smitningar" som han utför. I affär 1, stod han mellan mig och min man och tittade på pärlor, eftersom han behövde nya. När han hade riktat vår uppmärksamhet mot just de pärlor som han önskade sig, så gled han ljudlöst iväg och försvann. Vi hittade honom i andra änden av affären, där han försvarade sig med att han hade gått dit för att han så gärna, gärna ville titta på de nyckelringar som fanns där (det var första gången han var i den butiken, så det var bara en bortförklaring.) Jag tog honom i handen och förklarade att han gärna får titta på nyckelringar, men att han måste fråga oss först. Så jag tog honom i handen och gick tillbaka till pärlorna och frågade vad han ville titta på. Han svarade att han ville se nyckelringarna, så jag svarade att det får han gärna och berömde honom för att han sade vart han ville gå, och att jag följer med honom.
I affär 2 köpte vi en mössa. Sonen var mycket glad och stolt frågade om han fick ha den på huvudet och jag svarade att han fick ha den fram till kassan, men att vi måste betala den där och sedan får han tillbaka den igen. Vi började gå mot kassan, men innan jag visste ordet av så fick han upp världens fart och for iväg och sprang det snabbaste han kunde genom butiken, förbi kassorna, med mig efter som faktiskt inte hann upp i den farten han hade. Inte lyssnade han när jag ropade efter honom, förrän jag fick till ett riktigt avgrundsvrål som fick hela affären att stanna upp, och ungen att tvärnita en halv meter ifrån larmbågarna.
I leksaksaffären fanns en lekhörna. Här skulle vi köpa självlysande pärlor och lät honom leka en bra stund innan vi gick för att betala. Vi förvarnade i god tid att vi snart skulle gå och han följde med till kassan. Han blev besviken över att vi skulle gå men höll mig självmant i handen och när vi kom ut ur affären, gjorde han en lov och sprang in igen, fort, fort genom hela affären och lade sig sedan på golvet och gallskrek så att min man fick bära honom ut därifrån.
Vi har pratat, pratat och pratat om att man inte får springa, eller smita, smyga iväg, men det går inte in. Vi har blivit arga, vi har blivit ledsna, vi har varit pedagogiska, beroende på situation. Vi har tvingat honom att hålla handen nästan hela tiden; vi har tvingat honom att åka vagn "som en bebis" eftersom han sticker ifrån oss, men ingenting hjälper. Han har två böcker hemma om barn som försvinner på olika vis och vi berättar sagor om barn som försvinner och vad som kan hända då, men ingenting hjälper. Han tänker helt enkelt inte på det i de situationer han är i, när han väl vill ljudlöst smita iväg eller springa iväg.
Hur ska vi gå vidare?! Min mamma hade en tanke kring att vi skulle kunna tappa bort honom "under kontrollerade former." Typ välja en liten butik, prata med personalen och ha flera "spanare" som gömde sig för att hålla koll på honom, så att han skulle bli riktigt rädd någon gång när han inte hittar oss, men jag vet inte hur man ska lösa det praktiskt. Är det någon som har någon idé kring hur man kan göra? Finns det andra vis?
