Anhörig deprimerad, hur hjälper ni?

Otroligt svår situation. Har varit i båda ändarna själv. I båda fallen är andra människors närvaro mest ett krav, man vill bara vara själv men ändå veta att de finns där någonstans utan att döma och kräva. Att man ska slippa ha dåligt samvete för att man drar sig undan och ifall man plötsligt kontaktar någon utan att egentligen vara redo för något mer än att bara säga hej. Det är svårt om det är kärlek inblandat som jag varit med om. Då är det lätt att bara känna sig överkörd och bortglömd av den deprimerade och känna stark frustration och sorg. Varje människa får känna efter var deras gräns går och hur mycket den deprimerade betyder för en. Med familjmedlemmar får man bara acceptera och finnas där. Kanske skicka små meddelanden ibland för att kolla om de behöver något och är okej. Kanske bara svänga förbi med lite käk, det nödvändigaste. Hjälpa dem att städa, handla men helt utan motkrav. Det är mörkt därinne för en svårt deprimerad person. Deras självförakt är övermäktigt och de vill oftast bara försvinna och känner sig som om de bara skapar problem och är en börda för sin omgivning. De vill bara sova och klarar oftast inget eller ser något hopp.

Lite svårt att berätta eftersom det är så olika om man är anhörig (familjemedlem). vän eller kärlekspartner. Relationer ser ju så annorlunda ut beroende på vilken ställning man har i någons liv? Hur mycket man känner dem, brukar tala om, göra osv. Det är ju en väldigt sårbar situation att bli psykiskt sjuk eller deprimerad som man förmodligen ogärna visar upp.

Det är lätt att bli medberoende och det innebär att man helt existerar på någon annans villkor. Något som jag inte skulle rekommendera någon att göra egentligen, varken med familj, vänner eller kärlek. Att må dåligt är väldigt uppslukande och gör människor helt självcentrerade. Allt handlar om sjukdomen och att bara existera. Återkommande, ångest, bipolaritet osv är långvariga tillstånd med otroliga konsekvenser på omgivningen och är inte rättvist för någon att vara i. Personen måste ju försöka få ordning på sig själv först för att orka finnas för någon annan. Tror du kommer att dras med i hans depression och till slut drabbar det även dig. Han behöver psykolog och professionell hjälp i första hand. Men inte så lätt att få tillgång till i vår krissande vårdapparat med ökad psykisk ohälsa och knappa resurser.
Mitt råd till dig är att ta ett steg bort och tvinga personen att kämpa hårdare och engagera sina anhöriga eftersom han då blir tvungen. Säg att du finns där men måste ta hand om dig själv först och främst annars dör er kärlek och ert förhållande.