Anhörig deprimerad, hur hjälper ni?

Du kan försöka stå för normaliteten i tillvaron. Småprat om vädret och dylikt är inte alls så dumt. Bara att vara lite social och inte totalt isolerad gör det lättare att hålla sig uppe.

Otroligt svår situation. Har varit i båda ändarna själv. I båda fallen är andra människors närvaro mest ett krav, man vill bara vara själv men ändå veta att de finns där någonstans utan att döma och kräva. Att man ska slippa ha dåligt samvete för att man drar sig undan och ifall man plötsligt kontaktar någon utan att egentligen vara redo för något mer än att bara säga hej. Det är svårt om det är kärlek inblandat som jag varit med om. Då är det lätt att bara känna sig överkörd och bortglömd av den deprimerade och känna stark frustration och sorg. Varje människa får känna efter var deras gräns går och hur mycket den deprimerade betyder för en. Med familjmedlemmar får man bara acceptera och finnas där. Kanske skicka små meddelanden ibland för att kolla om de behöver något och är okej. Kanske bara svänga förbi med lite käk, det nödvändigaste. Hjälpa dem att städa, handla men helt utan motkrav. Det är mörkt därinne för en svårt deprimerad person. Deras självförakt är övermäktigt och de vill oftast bara försvinna och känner sig som om de bara skapar problem och är en börda för sin omgivning. De vill bara sova och klarar oftast inget eller ser något hopp.

Ja det är skitsvårt. Jag försöker prata om ditt o datt o ibland låtsas att allt är normalt. Har under sista året nystat mer om personen, har inte förut förstått. Kan inget sen tidigare om deprission. Vill lära mig för att kunna stötta. Är själv en glad, pigg person som har mycket energi, ser fram mot saker, känner glädje i stort som smått i vardagen. Känner att ju mer jag lär mig, bättre kan jag förstå. Berätta gärna, stora som små saker. Har ingen att fråga om detta..

Varför pratar du inte med övriga anhöriga?

Generellt så kan det vara svårt att hjälpa om den sjuke är djupt ned. Det ör svårt att hjälpa den som inte vill ha hjälp, Man kan försöka se till att medicin tas och att läkarbesök följs. Om den sjuke ger tillstånd så kan du få prata med behandlande läkare. Sen ska man inte underskatta småprat och kanske en kopp kaffe. Små saker kan göra stor skillnad....

Lite svårt att berätta eftersom det är så olika om man är anhörig (familjemedlem). vän eller kärlekspartner. Relationer ser ju så annorlunda ut beroende på vilken ställning man har i någons liv? Hur mycket man känner dem, brukar tala om, göra osv. Det är ju en väldigt sårbar situation att bli psykiskt sjuk eller deprimerad som man förmodligen ogärna visar upp.

Eftersom personen inte vill berätta för dig kanske ni inte har en sådan relation. Det betyder inte att er relation är dålig eller sämre än någon annan relation, man delar olika saker med olika människor bara och så är det för alla.

Vill du veta mer om depression som sjukdom kan du läsa mer på nätet. Delar inte din vän med sig av hur hon mår tycker jag du ska vara som nästan som vanligt, undvik att prata om större problem, är man deprimerad orkar man oftast inte höra om sådant, men mindre problem går oftast bra. En del deprimerade orkar inte höra av sig så mycket, ta det inte personligt och fortsätt att höra av dig till din kompis. Om hon orkar, försök få henne hemifrån och hitta på saker som inte kräver så mycket, som att gå en promenad eller fika.

Vi lever i en kärleksrelation. Ja, frustration, sorg, hjälplöshet, bortglömd är vad man känner. Övriga anhöriga o vänner vet inte om o personen vill inte blanda in andra. Var med på några läkarbesök men då vid andra akuta åkommor, sen börja det uppdagas depression o numera sägs inget alls om läkarbesök mm. Tagit mediciner, biverkningarna avlöser varandra. Ibland verkar det som personen inte förstår att det hänger ihop. Har själv dåligt förtroende för sjukvård, men andra ska givetvis få vård. Men gör att vi är väldigt olika inställda till läkare/mediciner mm.

Det är lätt att bli medberoende och det innebär att man helt existerar på någon annans villkor. Något som jag inte skulle rekommendera någon att göra egentligen, varken med familj, vänner eller kärlek. Att må dåligt är väldigt uppslukande och gör människor helt självcentrerade. Allt handlar om sjukdomen och att bara existera. Återkommande, ångest, bipolaritet osv är långvariga tillstånd med otroliga konsekvenser på omgivningen och är inte rättvist för någon att vara i. Personen måste ju försöka få ordning på sig själv först för att orka finnas för någon annan. Tror du kommer att dras med i hans depression och till slut drabbar det även dig. Han behöver psykolog och professionell hjälp i första hand. Men inte så lätt att få tillgång till i vår krissande vårdapparat med ökad psykisk ohälsa och knappa resurser.
Mitt råd till dig är att ta ett steg bort och tvinga personen att kämpa hårdare och engagera sina anhöriga eftersom han då blir tvungen. Säg att du finns där men måste ta hand om dig själv först och främst annars dör er kärlek och ert förhållande.

Jättesvårt. Är i samma situation som du. 
Vill finnas där och hjälpa och stötta men svårt när personen bara vill dra sig undan. 
Tror själv jag försökte för mycket i början så min sambo kände en press från mig, samtidigt kände jag att jag behövde ställa krav så att han tog tag i situationen.  Nu äter han medicin och går till två olika terapeuter, det gör att jag känner att han i alla fall är på rätt väg och inte behöver vara på honom om sådana saker.             Tror absolut din partner måste ta proffesionell hjälp om det inte redan är gjort, detta för att även avlasta dig. Innan min sambo kom igång med medicin och terapeut höll jag på att dras med i hans elände vilket stjälpte för oss båda.

Tror att det hjälper mycket att bara finnas där men i ett förhållande med kanske barn, hus mm inblandat går det knappt undvika att man måste ställa vissa krav, så var det i alla fall i vårt fall och det var ett helvete att få honom att förstå och orka sådant när han mådde som sämst.

Vill du kan du skriva till mig privat.

Lycka till!

Personen fått läkartider, gått hos psykolog o fått massa mediciner av olika slag. Jag var med till sjukhus för ett annat ärende men då började det gå upp för mig hur omfattande det var. Eller egentligen vad depression är. Tycker helt ärligt det blev sämre. Medicinskt "glad", gör o säger saker som inte stämmer med vad som va normalt innan. Framför allt sägs det inte ett ljud om alla besök hos sjukvård. Jag behöver givetvis inte veta vad som sägs hos psykolog, men skulle ju va bra att veta att det hjälper/känns bättre för personen. "Anonym hoppfull"; skriver härna mer med dig. Är ny på denna sidan så vet inte hur man gör. Kanske du kan skriva till mig o jag svarar? Så jag vet "var" jag hittar dig? Är jättetacksam för att ni skriver. Läser mig till en del men skönt att höra med andra deprimerade samt anhöriga.