Ni anhöriga till deprimerade, hur gör ni för att hjälpa? När man redan talat om att man finns där, men når inte fram. När man känner att man vill göra mer men vet inte hur. När man inte kan prata med övriga anhöriga. När man knappt kan prata med personen om det som behöver pratas om istället för vädret. Hur gör ni?
Ja det är skitsvårt. Jag försöker prata om ditt o datt o ibland låtsas att allt är normalt. Har under sista året nystat mer om personen, har inte förut förstått. Kan inget sen tidigare om deprission. Vill lära mig för att kunna stötta. Är själv en glad, pigg person som har mycket energi, ser fram mot saker, känner glädje i stort som smått i vardagen. Känner att ju mer jag lär mig, bättre kan jag förstå. Berätta gärna, stora som små saker. Har ingen att fråga om detta..
Vi lever i en kärleksrelation. Ja, frustration, sorg, hjälplöshet, bortglömd är vad man känner. Övriga anhöriga o vänner vet inte om o personen vill inte blanda in andra. Var med på några läkarbesök men då vid andra akuta åkommor, sen börja det uppdagas depression o numera sägs inget alls om läkarbesök mm. Tagit mediciner, biverkningarna avlöser varandra. Ibland verkar det som personen inte förstår att det hänger ihop. Har själv dåligt förtroende för sjukvård, men andra ska givetvis få vård. Men gör att vi är väldigt olika inställda till läkare/mediciner mm.
Personen fått läkartider, gått hos psykolog o fått massa mediciner av olika slag. Jag var med till sjukhus för ett annat ärende men då började det gå upp för mig hur omfattande det var. Eller egentligen vad depression är. Tycker helt ärligt det blev sämre. Medicinskt "glad", gör o säger saker som inte stämmer med vad som va normalt innan. Framför allt sägs det inte ett ljud om alla besök hos sjukvård. Jag behöver givetvis inte veta vad som sägs hos psykolog, men skulle ju va bra att veta att det hjälper/känns bättre för personen. "Anonym hoppfull"; skriver härna mer med dig. Är ny på denna sidan så vet inte hur man gör. Kanske du kan skriva till mig o jag svarar? Så jag vet "var" jag hittar dig? Är jättetacksam för att ni skriver. Läser mig till en del men skönt att höra med andra deprimerade samt anhöriga.
Det är lätt att bli medberoende och det innebär att man helt existerar på någon annans villkor. Något som jag inte skulle rekommendera någon att göra egentligen, varken med familj, vänner eller kärlek. Att må dåligt är väldigt uppslukande och gör människor helt självcentrerade. Allt handlar om sjukdomen och att bara existera. Återkommande, ångest, bipolaritet osv är långvariga tillstånd med otroliga konsekvenser på omgivningen och är inte rättvist för någon att vara i. Personen måste ju försöka få ordning på sig själv först för att orka finnas för någon annan. Tror du kommer att dras med i hans depression och till slut drabbar det även dig. Han behöver psykolog och professionell hjälp i första hand. Men inte så lätt att få tillgång till i vår krissande vårdapparat med ökad psykisk ohälsa och knappa resurser.
Mitt råd till dig är att ta ett steg bort och tvinga personen att kämpa hårdare och engagera sina anhöriga eftersom han då blir tvungen. Säg att du finns där men måste ta hand om dig själv först och främst annars dör er kärlek och ert förhållande.
Vardagen haltar väl framåt. Jobbet är säsongsbetonat med mycket fria arbetstider vilket ger stora möjligheter att "rymma undan", nån mat om dan stoppas in även om det inte blir tre mål mat så nåt äts det. Hus o barn, (inte mina barn) phu, ja, utåt sett ser det ut som det funkar men jag tycker väl att det funkar så där. Jag ser många enkla lösningar på vardag men de får tragla på. Ingen som går ut utan kläder el får näringsbrist iaf.... Stämmer lite det som stod ovan, jag ska gärna finnas där men inte ställa frågor el ställa krav, men ibland ska jag visst hålla mig undan men bara en stund. Vissa dagar har det väntats i timmar på att jag ska va klar med mina göromål, vissa dar kommer jag sent o hör bara, jaha, där va du. Hmm, inte lätt som anhörig... 
[quote=78088752][quote-nick]Anonym (Hoppfull) skrev 2017-10-10 18:18:40 följande:[/quote-nick]Jättesvårt. Är i samma situation som du.
Vill finnas där och hjälpa och stötta men svårt när personen bara vill dra sig undan.
Tror själv jag försökte för mycket i början så min sambo kände en press från mig, samtidigt kände jag att jag behövde ställa krav så att han tog tag i situationen. Nu äter han medicin och går till två olika terapeuter, det gör att jag känner att han i alla fall är på rätt väg och inte behöver vara på honom om sådana saker. Tror absolut din partner måste ta proffesionell hjälp om det inte redan är gjort, detta för att även avlasta dig. Innan min sambo kom igång med medicin och terapeut höll jag på att dras med i hans elände vilket stjälpte för oss båda.
Tror att det hjälper mycket att bara finnas där men i ett förhållande med kanske barn, hus mm inblandat går det knappt undvika att man måste ställa vissa krav, så var det i alla fall i vårt fall och det var ett helvete att få honom att förstå och orka sådant när han mådde som sämst.
Vill du kan du skriva till mig privat.
Lycka till!
[/Hur skriver jag privat till dig? El kan du skriva till mig o jag svarar? Vet inte hur man gör...
Hej Hoppfull!
Jag hittar inte hur jag ska göra för att bli medlem, hur gör jag?
Nej inte aktuellt att prata med barnens andra förälder. Ej heller att de bor där. Klart det kan finnas historik som jag ej vet om. Känns som jag kan sätta gräns för eget ansvar. Tar inte åt mig för mycket pga personens mående. Har utrymmen där jag kan hämta energi. Tack för er omtanke om mig!
Hmm, då finns det helt klart olika "varianter" av deppade människor. När den här cirkusen drog igång för ett år sen var jag med på ett läkarbesök för en annan grej, sen slöt sig personen som en mussla. Det är helt klart inte till för mig. Har frågat i månader hur det är/hur du mår/hur har dagen varit o bara får annan rappakalja till svar. Har sagt att finns här för dig. Du kan säga/fråga vad som helst, berättar inte för andra isf. Jag är själv öppen med allt möjligt runt mig. Men jag kunde lika gärna sagt att "grannens hus är rött". Då personen inte säger vad tänker/känner/upplever är det svårt som partner att förstå. Jag får ju försöka lära mig på annat håll om deprission för att kunna förstå. Hoppas du snart känner dig bättre "andra sidan"!
Hej igen "hoppfull"
Står att jag är medlem men kanske som 09sjöstjärna?