Otrohet värre än allt?

Jag har funderat otroligt mycket på varför vi är svartsjuka på våra partners och varför det värsta som kan hända är att vår partner har sex med en annan eller ens har tankar på att vilja ha det.

Jag har varit ihop med min sambo i 6 år.. jag älskar honom otroligt mycket och vill ha ett liv tillsammans med honom. Vill ha barn med honom..Kan inte tänka mig något annat.

Men vi har inte i närheten av de sexliv jag skulle önska. Jag är 24 och han är 28.

Det har varit högst 4 gånger i månaden i alla år.. nu mera är det kanske 2 om jag har tur.. och eftersom han är så ointresserad av sex märks det ju även och påverkar dom få gånger vi har det. 

Självklart längtar jag efter att få njuta av sex så som jag en gång i tiden gjort.. Det är något av det bästa jag vet och jag blir tokig av tanken att aldrig få uppleva underbart sex igen.

Min sambo vet om detta, hur jag känner och hur uppgiven jag är.. han säger att han inte går igång på samma sätt längre trots att han tycker jag är sexig. Han påstår att det är något många av hans vänner upplever i sina relationer också.

Jag fantiserar om att få ha sex med någon annan och jag längtar efter det, varför är egentligen det så farligt att som människa njuta av sex med en annan? Jag tänker ju på det och drömmer ju om det? Varför är det så mycket värre att faktiskt göra det?

Jag fattar varför, men ändå.. är det inte bara gammal norm man har svårt att tänka förbi?

jag vill inget hellre än att min sambo och jag ska vara lyckliga, men nu råkar det ju vara såhär och varför ska man inte ge den man älskar chansen att få göra något denne älskar att göra? 

Jag skulle inte vilja att min sambo kände såhär jämt, och jag skulle verkligen inte vilja att det var anledningen att han tillslut skulle lämna mig.

Då ser jag hellre att man ser till varandras behov, och jag kan faktiskt tycka det är mer själviskt att säga att man nekar sin partner sex, om man inte själv tänkt ge det. För då tvingar man ju sin partner att välja.. och det kanske går ett tag att förtränga sina lustar men inte för all framtid.

Vet att detta inte är något alla tycker.. men om man verkligen tänker efter.. 

Tänk att du lever med någon som aldrig låter dig vara ute i solen till exempel.. och det är absolut det bästa som du vet, du älskar det och drömmer om det. 

Förstår egentligen inte varför det måste anses vara så fruktansvärt..  tycker svartsjuka är något själviskt. 

Är man två människor som helt genuint älskar varandra så borde man kunna ge varandra tillåtelse att njuta fullt ut av livet i allt vad det innebär...

Blir något motsägelsefullt i att påstå att man älskar någon men samtidigt inte tål att den människan vill ha sex med andra, även om det är smärtsamt kanske man ska fundera på vad det är man älskar.. är det verkligen människan i sig då, eller är det snarare vad den människan uppfyller hos en själv? och det är därför man inte vill se den människan igen om denne skulle råka njuta tillsammans med någon annan? För då uppfyller inte den personen ditt eget behov av att känna dig som den personen allt.. Bara funderingar jag haft ett tag.. 

Har själv varit otroligt svartsjuk förr.. men har insett att det berodde på just mitt ego och känslan den andre personen gav mig.. det var inte kärlek till den människan som gjorde mig svartsjuk.. rädsla att förlora visserligen..

Jag vet hur det låter..

Men jag är seriös med att mina tankar går såhär, och inte bara för mig egen skull.. vill min sambo njuta med en annan då han uppenbarligen inte njuter av mig så skulle jag inte neka honom, det vet han om, jag har sagt det till honom. det gör lite ont i själen när jag tänker på det.. men det gör lika ont att han inte vill ha sex med mig heller.. och det får jag ju leva med. Och jag accepterar det.. han är inte mer än människa och han är ju ärlig med hur han känner..respekterar det 

Och i allmänhet ifrågasätter jag monogamin.. har haft det här samtalet med min sambo som förstår mina funderingar.. jag vill inte rättfärdiga otrohet.. jag vill inte att det ska behöva finnas.. min önskan är att man kan se till den man älskar utan att se till sig själv i första hand.. man ger och tar..  men i ett förhållande där den ena partnern måste hålla tillbaka på grund av en norm som samhället skapat, tycker det rimmar dåligt med livet och vad kärlek egentligen är.

Jag benämner det otrohet för att få folk att fundera..

 

Jag har funderat otroligt mycket på varför vi är svartsjuka på våra partners och varför det värsta som kan hända är att vår partner har sex med en annan eller ens har tankar på att vilja ha det.

Jag har varit ihop med min sambo i 6 år.. jag älskar honom otroligt mycket och vill ha ett liv tillsammans med honom. Vill ha barn med honom..Kan inte tänka mig något annat.

Men vi har inte i närheten av de sexliv jag skulle önska. Jag är 24 och han är 28.

Det har varit högst 4 gånger i månaden i alla år.. nu mera är det kanske 2 om jag har tur.. och eftersom han är så ointresserad av sex märks det ju även och påverkar dom få gånger vi har det. 

Självklart längtar jag efter att få njuta av sex så som jag en gång i tiden gjort.. Det är något av det bästa jag vet och jag blir tokig av tanken att aldrig få uppleva underbart sex igen.

Min sambo vet om detta, hur jag känner och hur uppgiven jag är.. han säger att han inte går igång på samma sätt längre trots att han tycker jag är sexig. Han påstår att det är något många av hans vänner upplever i sina relationer också.

Jag fantiserar om att få ha sex med någon annan och jag längtar efter det, varför är egentligen det så farligt att som människa njuta av sex med en annan? Jag tänker ju på det och drömmer ju om det? Varför är det så mycket värre att faktiskt göra det?

Jag fattar varför, men ändå.. är det inte bara gammal norm man har svårt att tänka förbi?

jag vill inget hellre än att min sambo och jag ska vara lyckliga, men nu råkar det ju vara såhär och varför ska man inte ge den man älskar chansen att få göra något denne älskar att göra? 

Jag skulle inte vilja att min sambo kände såhär jämt, och jag skulle verkligen inte vilja att det var anledningen att han tillslut skulle lämna mig.

Då ser jag hellre att man ser till varandras behov, och jag kan faktiskt tycka det är mer själviskt att säga att man nekar sin partner sex, om man inte själv tänkt ge det. För då tvingar man ju sin partner att välja.. och det kanske går ett tag att förtränga sina lustar men inte för all framtid.

Vet att detta inte är något alla tycker.. men om man verkligen tänker efter.. 

Tänk att du lever med någon som aldrig låter dig vara ute i solen till exempel.. och det är absolut det bästa som du vet, du älskar det och drömmer om det. 

Förstår egentligen inte varför det måste anses vara så fruktansvärt..  tycker svartsjuka är något själviskt. 

Är man två människor som helt genuint älskar varandra så borde man kunna ge varandra tillåtelse att njuta fullt ut av livet i allt vad det innebär...

Blir något motsägelsefullt i att påstå att man älskar någon men samtidigt inte tål att den människan vill ha sex med andra, även om det är smärtsamt kanske man ska fundera på vad det är man älskar.. är det verkligen människan i sig då, eller är det snarare vad den människan uppfyller hos en själv? och det är därför man inte vill se den människan igen om denne skulle råka njuta tillsammans med någon annan? För då uppfyller inte den personen ditt eget behov av att känna dig som den personen allt.. Bara funderingar jag haft ett tag.. 

Har själv varit otroligt svartsjuk förr.. men har insett att det berodde på just mitt ego och känslan den andre personen gav mig.. det var inte kärlek till den människan som gjorde mig svartsjuk.. rädsla att förlora visserligen..

Du ser väl att TS mår jävligt dåligt och står inför ett tufft val, och allt du kan tänka på är att få dig ett knull? Finns det inga singelkvinnor du kan ragga på istället?

har inte kik.. 

Vad har du för tankar då?

Vore intressant att höra hur dina tankar går, folk reagerar så starkt på det här ämnet utan att egentligen ta in det jag försöker diskutera kring. Hör gärna från någon som själv har erfarenheter kring samma situation.

Hej Ts,

Jag är 23 år och har varit tillsammans med min pojkvän sen vi var 18. Vi har bra sex och jag älskar honom mest på jorden. För mig är inte kärlek och sex synonymt - jag vet att jag kan ha sex helt utan känslor bara för njutningens skull. Tror dessutom att jag skulle få skönare och bättre sex med min sambo om han "lånade ut" mig ibland till andra män. Jag vill, precis som du, öppna upp förhållandet men jag vill INTE lämna det. Han är hela min värld, och jag älskar honom massor och ser en framtid tillsammans. Jag har också pratat med honom om det, dvs att jag vill ha sex med andra. I vårt fall är det inte för att vi har dåligt sex, utan för omväxlingens skull. Det är svårt att förklara för andra hur jag känner, men jag ser det såhär: det är inte sexet vi har tillsammans som gör oss till ett par och som gör att vi älskar varandra. Det är allt det andra runt omkring. Sex kan man, enligt mig, ha med vem som helst. Men jag skulle aldrig dela mina innersta tankar med vem som helst, flytta ihop med vem som helst, introducera vem som helst i min familj... det är allt det andra som gör honom till min man, min kärlek. Inte hans penis och sexet.

Kort sagt, jag förstår hur du tänker... min sambo förstår mig inte riktigt än, men han har inte sagt helt nej heller. Jag skulle heller inte vara otrogen, men för mig är otrohet sveket av förtroende och inte att man faktiskt har sex med någon annan. Därav kan man ha ett öppet förhållande i mitt tycke, utan att svika varandra, om BÅDA är överens om det.