Forum Singel - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Singel, 30+ tjej och alldeles för kräsen

    Sön 15 okt 2017 21:10 Läst 9539 gånger Totalt 21 svar
    Sön 15 okt 2017 21:10 +1

    Hej!

    Jag fyller 33 år i början av nästa år och är tjej, barnlös och singel sen drygt ett år tillbaka. Innan dess var jag i relationer som mer eller mindre avlöste varandra och tänkte att jag nog inte skulle vara singel mer än sex månader innan jag träffade någon, men så är inte fallet och jag börjar bli... stressad.

    Mitt problem är att jag är och har alltid varit extremt självständig. Har bra jobb, bostadsrätt, en stabil ekonomi med bra pengar på sparkontot och många fina och nära vänner. Jag "behöver" inte någon man för att klara mig. Jag behöver inte någon som tar hand om mig utan jag fixar det mesta själv. Men det kommer med sina baksidor. Jag vill så himla gärna träffa någon, men det är oerhört svårt, och ju längre tiden går desto svårare tycker jag det blir. Är rädd att skeppet med barn och familj ska segla iväg och jag står där ensam kvar.

    Till saken hör att jag har alltid haft lätt att träffa killar. Jag är ingen 10a, men jag ser bra ut och är väldigt social och rolig, och har lätt till skratt. Har inga problem att få till dejter eller få ragg på krogen, eller att få någon att vilja träffa mig igen. Jag ser dessutom mycket yngre ut vilket gör att det oftast är killar som är 4-7 år yngre som jag hamnar med. Problemet är att jag har oerhört svårt för att fastna för någon. Har säkert dejtat minst 30 stycken under mitt år som singel och det är endast två som jag fäste mig lite mer vid. Och de ville ju då såklart inte ha mig. 

    Jag är lite den här otrygg/undvikande personligheten, men medveten om det. Det gör att jag fortsätter träffa killar fler gånger än vad jag egentligen vill, bara för att se om jag kan få känslor senare. Men det får jag inte. Jag börjar nästa känna att jag blir mer och mer distanserad till känslor ju längre tiden går. Jag saknar att känna mig kär, att ha någon att tänka på, att ringa och någon som tycker om mig. 

    Jag blir också mer och mer negativt inställd. Dejter blir mer som en arbetsintervju och så fort någon kille ger mig en komplimang tänker jag "han vill bara ligga". Jag känner att ju mer negativ jag blir, desto mer distanserar jag mig från känslor eftersom jag ändå förutsätter att det inte kommer bli något.

    Är det någon som har tips på hur man ska orka ge sig upp på hästen igen hela tiden när ingen dejt leder till något mer? Hur man ska orka hänga på krogen, på Tinder, på dejtingsajter när man egentligen bara vill ge upp? Och hur man vågar öppna upp sig för att kunna känna känslor igen?

    / Singel for life?

  • Sön 15 okt 2017 21:45 #1

    Tyvärr har jag inga bra råd att ge dig, det positiva är dock att du inser att problemet ligger hos dig. Du är faktiskt den typ som riskerar att "familjeskeppet" går ifrån dig, snygg, social, lätt att få killar - men därför kräsen och distanserad. Kanske är krogen och Tinder inte bästa stället att träffa en livskamrat, bättre irl på jobbet, föreningen eller på fritidssysselsättningen?

    Sen är det lätt att säga att du ska sänka kraven, men känslorna måste ju finnas där ändå. Som sagt, jag har ingen lösning mer än att kämpa på.

  • Sön 15 okt 2017 22:51 #2
    Tecum skrev 2017-10-15 21:45:08 följande:

    Tyvärr har jag inga bra råd att ge dig, det positiva är dock att du inser att problemet ligger hos dig. Du är faktiskt den typ som riskerar att "familjeskeppet" går ifrån dig, snygg, social, lätt att få killar - men därför kräsen och distanserad. Kanske är krogen och Tinder inte bästa stället att träffa en livskamrat, bättre irl på jobbet, föreningen eller på fritidssysselsättningen?

    Sen är det lätt att säga att du ska sänka kraven, men känslorna måste ju finnas där ändå. Som sagt, jag har ingen lösning mer än att kämpa på.


    Ja, och jag vill verkligen inte att familjeskeppet ska segla ifrån mig eftersom jag verkligen vill ha allt det där.

    Vet inte riktigt var jag ska leta förutom online eller krogen. På jobbet finns inga och mina fritidsintressen är mest träning och där pratar man sällan med någon, eller så är det samma personer på passen hela tiden. Har funderat på att börja på någon aktivitet, men vet inte vad bara. 

    Jag försöker sänka kraven, men det går typ inte, får inte känslor. Och det är inte så att jag letar efter en fotomodell med värsta karriären. Men jag vill träffa en kille att klicka med, med fina värderingar, humor, intelligens och som jag attraheras av. Och det är lättare sagt än gjort. Det blir inte bättre av att jag ser mina kompisars partners som kan vara kontrollerande, ointelligenta eller bara tråkiga. Är hellre ensam än har en sådan relation jag ser de har. Men samtidigt inser jag att jag nog granskar folk för hårt, vare sig jag vill eller inte.
  • Sön 15 okt 2017 22:57 #3

    Jag e kille 23 år jag kan bli din vän om du vill jag oxå singel och jag vill någon träffa med o gör allt med henne och bli med henne alltid

  • Sön 15 okt 2017 23:21 #4

    Jag tror att du fastnat lite av det här med att få bekräftelse av alla män. Du törs inte binda dig i rädsla av att "tvingas" bli monogam. Därför håller du alla på avstånd, för att slippa fastna.

    Alternativt vill du för mycket. Du har så bråttom att stadga dig, att du inte ens vågar känna efter. Detta skrämmer bort både dig själv, och den du träffat.

    Du måste helt enkelt fatta ett beslut. Endera så fortsätter du som du nu gör. Eller så lugnar du ner dig, och träffar killar på vanligt sätt. Känns det bra, så dra inte för stora växlar, utan fortsätt bara träffa honom så länge det känns bra. Ses kravlöst och låt det sedan leda dit det vill. Släpp dina fördomar och föreställningar om hur det ska vara och bli.

  • Mån 16 okt 2017 00:00 #5
    Haskel skrev 2017-10-15 23:21:02 följande:

    Jag tror att du fastnat lite av det här med att få bekräftelse av alla män. Du törs inte binda dig i rädsla av att "tvingas" bli monogam. Därför håller du alla på avstånd, för att slippa fastna.

    Alternativt vill du för mycket. Du har så bråttom att stadga dig, att du inte ens vågar känna efter. Detta skrämmer bort både dig själv, och den du träffat.

    Du måste helt enkelt fatta ett beslut. Endera så fortsätter du som du nu gör. Eller så lugnar du ner dig, och träffar killar på vanligt sätt. Känns det bra, så dra inte för stora växlar, utan fortsätt bara träffa honom så länge det känns bra. Ses kravlöst och låt det sedan leda dit det vill. Släpp dina fördomar och föreställningar om hur det ska vara och bli.


    Alternativ ett var det nog när jag var yngre, men så är det inte längre. Vill inget hellre än att fastna. 

    Däremot det andra du skriver, det stämmer nog. Jag vill så mycket på en gång. Träffar jag en ny person granskar jag personen efter parametrarna "är detta någon jag kan tänka mig att leva mitt liv med och skaffa barn med". Stora skor för denna att fylla efter tre dejter. Däremot är detta aldrig något jag visar utåt. Jag gör det mesta för att verka "chill" och inte skrämma bort killar att jag i stället blir distanserad. 

    Men att träffa en kille på vanligt sätt? Hur gör jag det? Jag kan inte lura min hjärna att jag inte vill ha något seriöst. Tankesättet "det kommer när man minst anar det" är det värsta jag vet eftersom att jag definitivt kommer hamna ensam då. Jag träffar ju ingen utanför min lilla krets om jag inte försöker. Men balansgången att inte dra för stora växlar mentalt redan tidigt, det är det som är svårt. Jag vill ta det chill och lära känna folk, förutsättningslöst. Men det är svårt.  
  • Tis 19 dec 2017 08:22 #6

    Hitta något annat sätt att leta på. Att gå på dejter via tinder, dejtingsajter och speed-dejting är ju rätt stressigt och en jobbig, pressad situation.

    Sök dig istället till saker du är intresserad av där det kan finnas andra människor som är intresserad av samma sak och som man kan umgås med på ett avslappnat sätt utan att det blir en "arbetsintervju".
    Events, fester, aktiviteter, kanske en kurs i dans eller något annat roligt? 

    Eller fråga dina fina vänner om de har några bekanta som kanske skulle passa och kanske kan dra med er på samma fest eller något liknande? 

    Jag förstår att det börjar bli stressigt med barn osv, men att leta partner för att man vill ha barn är en dålig idé.. (Jag har själv gjort det)


    Det kanske är bättre att släppa det helt och fokusera på dig själv och att göra saker som du mår bra av. Ofta är det då den rätte bara dyker upp. Och det går ju utmärkt att skaffa barn utan att ha en partner nuförtiden om man skulle vilja det.


     

  • Tis 19 dec 2017 08:52 #7
    cornelia85 skrev 2017-10-16 00:00:52 följande:
    Alternativ ett var det nog när jag var yngre, men så är det inte längre. Vill inget hellre än att fastna. 

    Däremot det andra du skriver, det stämmer nog. Jag vill så mycket på en gång. Träffar jag en ny person granskar jag personen efter parametrarna "är detta någon jag kan tänka mig att leva mitt liv med och skaffa barn med". Stora skor för denna att fylla efter tre dejter. Däremot är detta aldrig något jag visar utåt. Jag gör det mesta för att verka "chill" och inte skrämma bort killar att jag i stället blir distanserad. 

    Men att träffa en kille på vanligt sätt? Hur gör jag det? Jag kan inte lura min hjärna att jag inte vill ha något seriöst. Tankesättet "det kommer när man minst anar det" är det värsta jag vet eftersom att jag definitivt kommer hamna ensam då. Jag träffar ju ingen utanför min lilla krets om jag inte försöker. Men balansgången att inte dra för stora växlar mentalt redan tidigt, det är det som är svårt. Jag vill ta det chill och lära känna folk, förutsättningslöst. Men det är svårt.  
    För att vara hemsk och dryg... det kommer verkligen när man minst anar det. :P Jag var singel i strax över 2 år innan jag träffade min man i en intressegrupp på Facebook.
    Hade passerat 30 och började känna som du att skeppet seglade iväg med mig på kajen. Smådejtade lite under tiden, men ingen kändes rätt, ingen ville det jag ville, och jag hade jättesvårt att hitta annat än idioter som bara ville ligga.
    Till slut gav jag upp allt vad dejtingsidor osv hette, satt hemma (sjukskriven) och dagdrömde om min prins. Började i samma veva intressera mig mer för hantverk, prepping, och lite annat spännande, och det var i ett sånt forum som han en dag bara dök upp. Jag högg direkt på hans nystartade tråd, snygg och rolig var han, men bodde 30 mil bort. Vi snackade konstant i 2 veckor innan vi träffades, och redan vid första dejten var vi båda fast.

    Det jag vill ha sagt är att du inte ska låta hoppet dö. Låt det finnas i bakhuvudet, men försök att fokusera på annat. Hitta nya intressen, lev livet som vanligt och var öppen för nya bekantskaper.

    //En av flera väninnor som gett upp dejting och då helt plötsligt har Kärleken dykt upp
  • Cl4udi­o
    Visa endast
    Tis 19 dec 2017 09:02 #8
    Amidina skrev 2017-12-19 08:52:02 följande:
    För att vara hemsk och dryg... det kommer verkligen när man minst anar det. :P Jag var singel i strax över 2 år innan jag träffade min man i en intressegrupp på Facebook.
    Hade passerat 30 och började känna som du att skeppet seglade iväg med mig på kajen. Smådejtade lite under tiden, men ingen kändes rätt, ingen ville det jag ville, och jag hade jättesvårt att hitta annat än idioter som bara ville ligga.
    Till slut gav jag upp allt vad dejtingsidor osv hette, satt hemma (sjukskriven) och dagdrömde om min prins. Började i samma veva intressera mig mer för hantverk, prepping, och lite annat spännande, och det var i ett sånt forum som han en dag bara dök upp. Jag högg direkt på hans nystartade tråd, snygg och rolig var han, men bodde 30 mil bort. Vi snackade konstant i 2 veckor innan vi träffades, och redan vid första dejten var vi båda fast.

    Det jag vill ha sagt är att du inte ska låta hoppet dö. Låt det finnas i bakhuvudet, men försök att fokusera på annat. Hitta nya intressen, lev livet som vanligt och var öppen för nya bekantskaper.

    //En av flera väninnor som gett upp dejting och då helt plötsligt har Kärleken dykt upp
    du sjukskrev dig för att kunna tänka mer på dejtandet?
  • Tis 19 dec 2017 09:06 #9 +1
    Cl4udio skrev 2017-12-19 09:02:05 följande:
    du sjukskrev dig för att kunna tänka mer på dejtandet?
    Nja, riktigt så desperat var jag inte. :P Jag var sjukskriven, vilket jag skrev i parentes som en förklaring till varför jag satt hemma.
  • Anonym­2721
    Visa endast
    Sön 7 jan 2018 00:41 #10
    cornelia85 skrev 2017-10-15 21:10:53 följande:

    Hej!

    Jag fyller 33 år i början av nästa år och är tjej, barnlös och singel sen drygt ett år tillbaka. Innan dess var jag i relationer som mer eller mindre avlöste varandra och tänkte att jag nog inte skulle vara singel mer än sex månader innan jag träffade någon, men så är inte fallet och jag börjar bli... stressad.

    Mitt problem är att jag är och har alltid varit extremt självständig. Har bra jobb, bostadsrätt, en stabil ekonomi med bra pengar på sparkontot och många fina och nära vänner. Jag "behöver" inte någon man för att klara mig. Jag behöver inte någon som tar hand om mig utan jag fixar det mesta själv. Men det kommer med sina baksidor. Jag vill så himla gärna träffa någon, men det är oerhört svårt, och ju längre tiden går desto svårare tycker jag det blir. Är rädd att skeppet med barn och familj ska segla iväg och jag står där ensam kvar.

    Till saken hör att jag har alltid haft lätt att träffa killar. Jag är ingen 10a, men jag ser bra ut och är väldigt social och rolig, och har lätt till skratt. Har inga problem att få till dejter eller få ragg på krogen, eller att få någon att vilja träffa mig igen. Jag ser dessutom mycket yngre ut vilket gör att det oftast är killar som är 4-7 år yngre som jag hamnar med. Problemet är att jag har oerhört svårt för att fastna för någon. Har säkert dejtat minst 30 stycken under mitt år som singel och det är endast två som jag fäste mig lite mer vid. Och de ville ju då såklart inte ha mig. 

    Jag är lite den här otrygg/undvikande personligheten, men medveten om det. Det gör att jag fortsätter träffa killar fler gånger än vad jag egentligen vill, bara för att se om jag kan få känslor senare. Men det får jag inte. Jag börjar nästa känna att jag blir mer och mer distanserad till känslor ju längre tiden går. Jag saknar att känna mig kär, att ha någon att tänka på, att ringa och någon som tycker om mig. 

    Jag blir också mer och mer negativt inställd. Dejter blir mer som en arbetsintervju och så fort någon kille ger mig en komplimang tänker jag "han vill bara ligga". Jag känner att ju mer negativ jag blir, desto mer distanserar jag mig från känslor eftersom jag ändå förutsätter att det inte kommer bli något.

    Är det någon som har tips på hur man ska orka ge sig upp på hästen igen hela tiden när ingen dejt leder till något mer? Hur man ska orka hänga på krogen, på Tinder, på dejtingsajter när man egentligen bara vill ge upp? Och hur man vågar öppna upp sig för att kunna känna känslor igen?

    / Singel for life?


    Känner likadant som dig men jag är kille. Jag trodde dessutom jag hade hittat rätt förra året, men efter 3 månader så träffade hon någon annan, det gjorde ont.

    Jag har ett väldigt ordnat liv, bostadsrätt, bra jobb och lön och ser ok ut. Har varit på ca 30 dejter över de senaste två åren. Fattat tycke för två tjejer, varav en av dem var den jag beskrev ovan. Den andra dejtar jag nu men det är en long shot som det känns nu då jag inte vet vad hon vill.

    Nu är det kanske lite annorlunda för jag är kille och teoretiskt kanske min biologiska klocka inte tickar på samma sätt. Jag vill dock inte ha barn för sent, då får det nog vara. När jag säger det så kanske det låter som att det inte är viktigt för mig, men det är det, det finns dock en gräns någonstans.

    Jag har insett att jag kanske inte kommer hitta min kärlek på nätet eller Tinder nu. Lite för att jag känner att många jag träffar inte riktigt är redo även om de säger det, de letar bara efter nästa sak runt hörnet.

    Du har redan fått rådet att fokusera på någon hobby/intresse och möta någon därigenom. Jag skall försöka göra det i år. Har anmält mig till en kurs och har gått med några intressegrupper på Facebook för att deltaga i aktiviteter.

    Jag är också väldigt kräsen och har alltid varit, för mycket för mitt eget bästa och ibland ångrat mig i efterhand att jag varit så extremt kräsen. Det handlar nog lite om osäkerhet. Det finns en tråd om detta här som jag tycker är ganska mitt i prick för många:

    www.familjeliv.se/forum/thread/77149473-till-er-som-har-svart-att-hitta-en-partner

    Ibland har jag dejtat så intensivt att jag känt att det skadat mitt engagemang, att jag inte orkat ge så mycket som man kanske behöver.

    Jag skall nu dra ner på dejtandet och försöka leva mer, för att dejta hela tiden kan bli ett hinder i sig att hinna med allt annat man vill. 

    Lycka till.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll