Hur intalar man sig själv att strunta i att skaffa barn?

Hur enkelt är det att bli avlastningsfamilj? Kan man vara ensam på det? Jag antar att jag kan googla.

Jag bor på landet så jag är inte speciellt lättillgänglig för andra om det är bara över dagen eller så.

Det är ju just det som är problemet, att om jag vill så kan jag. Jag vill inte vilja ha barn! Jag vill släppa tanken helt, jag vill känna att det inte är för mig.

Kanske finns någon som har lyckats med det själv? Att gå från att vilja ha barn till att inte vilja ha barn?

Gillar inte hundar.

Jag känner att jag vill ha barn, men logiken säger att jag skulle avsky att ha barn, att aldrig ha egentid etc, jag skulle gå under.
Jag ville främst ha råd om hur man vänder tankarna, hur man blir av med barnlängtan.

Tyvärr är min bild av det hela mest uppbyggd av min egen fantasi, jag har aldrig viljat ha ett förhållande, men barn har jag tyckt om och viljat ha sedan jag var barn, någon som var hälften jag, någon att lära om livet osv.
Jag är fullt medveten om att världen är överbefolkad, att jag inte är en person som skulle hantera 0 egentid speciellt bra samt att det skulle kosta massa pengar att insemineras om och om igen tills det tar sig. Trots allt det där så säger hjärnan fortfarande "oj, vad fint att ha ett barn, det måste jag ha någon dag".

Jag har försökt tänka ut något som skulle fylla mitt liv på ett lika intensivt vis, eller hur man nu ska uttrycka det, men hittills verkar det inte riktigt ha någon effekt. Har du några förslag på något som skulle fylla det "rummet i själen"?

Tack för ditt svar, du är nog den första som faktiskt svarade helt på det jag frågade om :)

Det är ju just därför jag vill bli av med tankarna helt! Vissa lyckas ju, hur gör dom?

Att det skulle kosta pengar är mer bara ett litet faktum som jag tog upp för att det känns som att jag borde veta bättre, det finns verkligen ingen bra anledning till varför jag skulle skaffa barn, mer än att "min hjärna verkar vilja det". Även om det skulle ge något trevligt så skulle väldigt mycket annat bli mycket sämre.

En anledning till att jag vill bli av med tanken redan nu är väl för att jag planerar att flytta till min drömort inom kort, och om jag ska ha barn behövs det åtminstone ett extra sovrum, jag är en sådan som helst bor så litet som möjligt, så jag vill bli av med tankarna på barn, jag vill inte känna att jag gör något fel när jag köper en liten bostad där jag ska leva och dö.

Neje
Nja, nej. Jag vill inte offra mitt liv

Tack för era svar, trots att ni inte svarar på frågan. Jag vill inte "vänta och se", jag vill bli av med känslan.

Jag gillar att drömma om framtiden, jag vill inte att mitt huvud fylls mer av något jag skulle må bättre utan.

Man måste logga in för att läsa den, verkar det som. Men att döma av titeln så är det ju vad jag pratar om, jag tror inte att jag skulle bli lycklig med barn, jag tror att jag skulle bli helt utsliten och miserabel, speciellt de första åren.

Ja, jag är introvert. Jag vet dock inte hur den informationen hjälper i den här situationen.
Det är dock inte bara det att jag trivs bäst ensam som gör att jag inte vill ha barn, det är också det faktum att jag mår dåligt när jag inte får vara ensam, jag behöver liksom tid för mig själv. Jag behöver kunna koppla bort hjärnan och göra saker för mig själv i några timmar varje dag, om det inte har gjorts en dag känner jag mig helt färdigkörd. Jag klarar det liksom i max någon vecka och sedan känner jag hur det tar på psyket. Jag kan inte ens föreställa mig hur det vore att ha ett litet barn, helt ensam, fast klistrat på mig i flera år på min lediga tid.

Önskar att hjärnan kunde lägga av, varför ska jag ha barn för? Möjligen om jag kunde föda fram en 9-åring med direkten, men det gör man ju inte.

Min ologiska del av hjärna vill, men utan belägg, för att "barn e mysiga". Jag vet vad jag vill logiskt sett - jag vill ha ett bra liv, jag vill att den ologiska biten av hjärnan hänger på det tänket.

Och nej, jag vill inte köpa mig en mamma-roll, då är jag hellre avlastningshem som någon tipsade om tidigare. :)

Absolut! Men det hade ju varit toppen att få den här envisa idiotiska delen av hjärnan att lägga av, det är ju nästan så att jag går omkring och hoppas på att jag är infertil så att hjärnan kunde släppa det.

Kanske inte finns några genvägar till att bli av med tankarna, suck..

Jag vet som sagt om allt det där, och jag har nämnt flera gånger att den där tanken som gillar idén av barn är ologisk. Jag tycker om barn, och tanken av att lära upp en människa och se denne växa är häftigt, men det är liksom inte för mig, önskar min hjärna kunde släppa det.

Börjar dock gilla tanken på avlastningsfamilj eller liknande, det kanske jag skulle orka.Jag gillar att planera. Omformulering: jag älskar att planera. Jag drömmer om framtiden, jag sparar pengar till olika saker jag ska ha och göra. Jag avskyr att inte kunna känna mig bekväm i ett beslut med barnfrågan. Även om jag intalar migsjälv att "Nej, jag vill inte ha barn" så försvinner liksom inte känslan, apjobbigt.