möjligt skrev 2017-10-27 12:06:53 följande:
Jag tror jag förstår ganska väl vad du menar/känner för jag hade en liknande känsla innan förlossningen och i efterhand så var jag faktiskt lite besviken på min sambo.
När vi pratade innan så lyckades jag aldrig ordentligt sätta ord på vad det var som oroade mig och förklara vad jag fann frustrerande. Han var med på föräldrautbildningen och besöket/föreläsningen på förlossningsavdelningen och han tyckte att det räckte, när vi pratade om det så sa han " Jag är en person som tar det som det kommer, det är bara så jag är".
Nu i efterhand så har jag insett vad jag egentligen önskade uttrycka; han må vara en " ta det som det kommer person" men det är inte jag, även om jag inte låste mig i en bild av hur förlossningen skulle vara så ville jag vara förberedd och påläst.
Det jag saknade från honom var en insikt i att en stor del av hans roll på den dagen var att vara där för mig och att vara MITT språkrör när jag inte hade ork, fokus och möjlighet att kommunicera ordentligt med personalen. Och därför hade jag velat att han för min skull hade gjort ansträngningen att förbereda sig little extra på MITT sätt, läsa på och ha liiite mera insikt och kunskap. Kanske för att kunna, på eget initiativ ställa relevanta frågor till personalen och kunna komma med förslag och peppning till mig när jag var för trött.
Jag hade absolut inte krävt att han var perfekt på själva dagen DÅ handlar det bara om att göra så gott man kan och ta det som det kommer, men det hade gjort mig betydligt lugnare, tryggare och fått mig att känns mig mer omhändertagen om jag vetat att han verkligen gjort en ansträngning för att vara förberedd, för min skull.
Det är inte som att det här har varit en jättegrej efteråt, inte direkt en grej alls faktiskt, men om jag hade fått gå tillbaka i tiden så hade jag verkligen satt mig ner och uttryckt dessa tankar för honom.
Avslutande vill jag också tillägga att det nog också hade varit skönt för honom, det är lätt att tappa bort sig och känna sig lite desperat och hjälplös när ens partner har så ont så länge. Har man då lite mer "på fötterna " så kan det vara lugnande. Har man läst ett antal kvinnors förlossningsberättelser så har man i alla fall en ide om hur det kan komma att se ut och vilka tankar och känslor man kan möta hos partnern.
Du sammanfattar vissa saker ganska bra tycker jag. Det är precis den attityden som du beskriver i början som jag har väldigt svårt för då jag vill ha kontroll. Min sambo har dock varit finkänslig nog att ta ordentligt med ansvar för situationen redan i förväg och läser på, ställer frågor och pushar mig att packa BB-väska och skriva förlossningsbrev m.m.
Jag tror att hans engagemang i detta räckte för att jag skulle känna mig betydligt tryggare och det bästa av allt är att han har tagit initiativ till detta helt själv :) För mig gör detta stor skillnad. Han behöver inte vara perfekt på den stora dagen men jag behöver få känna att det inte bara är jag som föder barn :p
