Rädd att sambons stöd ska vara otillräckligt

Hinner du skaffa en doula? Hon kan hjälpa honom att stötta dig på bra sätt så att det blir en bra upplevelse för er båda.

Prata med honom om det. Tror han är lika orolig för att inte kunna vara tillräckligt bra stöd för dig.

Vad skulle bli annorlunda då? Det är ju inte så att du kommer dö pga detta. Efteråt kommer allt kännas bra.

Meriall: Jag är inte bekväm med att ha andra människor hos mig i en sådan situation. Jag är väldigt sparsam med att visa känslor inför andra. Men tack för tipset ändå :)

 

Rebecca: Vi har pratat lite ikväll och han är faktiskt mer förstående än vad jag trodde. Jag är rädd att behöva känna att han inte förstår mig, att han tycker att jag är barnslig eller att han ska få mig att känna mig otillräcklig eller förminska min upplevelse av smärta/ångest/oro/annat. Det är också svårt att prata om det på ett bra sätt eftersom jag är rädd att jag sårar honom om jag säger så. 

 

Gahadas: Ganska mycket kan bli annorlunda i en relation ifall man känner sig sviken i en situation där man är helt utelämnad och sårbar. Sannolikt kommer jag överleva även om han så skulle vara en riktig skitstövel (vilket är osannolikt) men att överleva är inte mitt enda mål. 

Kanske vore en ide att sitta tillsammans och skriva ner hur du hoppas och vill att han ska vara den dagen. Be er barnmorska om stöd som kan hjälpa till med tips på vad din sambo kan väntas behöva göra för att underlätta.

Jag och min man väntar på åttonde förlossningen i januari och min man tycker fortfarande att det är svårt att känna att han hjälper mig och finns där. Jag har känt mig mer trygg med honom än han känt med sin egen känsla

Om ekonomin finns till det, har du funderat på att ha med en doula under förlossningen? Kan vara till enormt stöd för både dig och din sambo, att ha ett "proffs" där kanske kan göra att du kan släppa lite på både oron över din sambos agerande under förlossningen och din allmänna oro kring förlossningen.

När sidan laddade först så syntes inga svar, såg inte att du redan blivit tipsad om doula. Förstår din känsla kring det, men, det är otroligt många som säger så (framförallt förstföderskor) men sedan i efterhand önskar att de hade haft någon extra där. Samt så mycket positivt från de som faktiskt har haft med en doula.

Det kan ju vara så att du verkligen inte vill, men kanske skulle det vara en idé att boka in ett besök med en doula. Som kan prata med dig om din oro, guida din sambo lite samt att ni får tillfälle att faktiskt träffa en person som har erfarenhet och kan berätta lite mer om hur det fungerar med en doula . Kan ju vara ett sätt att få utvärdera lite bättre än enbart den känsla man har kring något man inte gjort än. Menar inte att förminska dina känslor, är en enormt privat person och har inte ens barn själv än. Så förstår den känslan helt och hållet. Men har bara pratat med så många som säger i efterhand att de hade önskat att de hade haft någon med trots att de innan kände annorlunda. Att faktiskt få träffa en doula kanske kan ge en bättre chans att känna efter än enbart tanken på det. Om inte annat får ni ju en chans att ställa massor med frågor till någon som jobbar med just det du oroar dig kring.

Mitt tips är att fu skriver ett förlossnigsbrev där du bland annaat nämner hur du önskar att han ska stödja dig på olika sätt i olika scenarion. Detta brev kan du sedan gå igenom tillsammans med honom. Sedan får ju barnmorskan brevet och kan se till att stötta din partner så du får det som du önskar i möjligaste mån

Har du funderat på att anmäla er till profylaxkurs? Jag gick aldrig själv men har ångrat det lite efteråt. Där man går igenom andningstekniker och hur partnern kan hjälpa till att coacha och med andning och massage. Har hört många som känt att det var en stor hjälp.

Jag hade liknande funderingar som du och någonting jag önskar att jag gjort hade varit att be min sambo läsa genom nån av trådarna här på familjeliv med allmänna förlossningsberättelser. De få exempel man fick på föräldrakursen var inte så ingående och ganska "sterila "

Jag hade själv läst en hel del fakta och återberättelser men jag saknade att min sambo hade den där djupare insikten i vilka känslor som kan komma upp och hur olika det kan utveckla sig.

Bara lite tankar jag har haft efteråt

Möjligt: Tack för tipsen! Tror att någon kurs och lite diskussion här hemma får bli vår lösning. En doula är inte alls aktuellt för mig, jag vill självklart ha min sambo där och känner starkt att ingen annan ska vara närvarande ;) Jag är inte rädd att min sambo ska vara ett svin eller helt kass - han är fin och omtänksam. Men jag är rädd att han ska vara otillräcklig och att jag ska bli besviken på honom. Jag inser att han KOMMER vara otillräcklig eftersom ingen kan räcka till i en sådant utsatt situation men jag är rädd att besvikelsen inte lägger sig efteråt så att säga :)

Det är nog bra om ni pratar om detta, men du bör nog också försöka jobba med dig själv. Vad är det egentligen som gör att du redan nu nästan vill ta ut besvikelsen i förväg? Det är ju en helt ny nivå av att vara långsur - att man redan i förväg utgår från att han kommer att bli det.

Vilka krav tycker du är rimliga att ställa på honom? Anta till exempel att din förlossning blir väldigt långdragen? Själv har du värkar (och smärtlindring), medan han kanske blir så trött av att det inte händer någonting att han kanske somnar. Sånt händer. Kan du då försöka låta bli att se det som ett personligt svek gentemot dig? Eller om han svimmar?

Om han är fin och omtänksam och vill dig väl och FÖRSÖKER stötta dig så gott han kan så räcker väl det, tycker du inte det? Ta hela förlossningen ett steg i taget. Det är olika för alla och det går inte att förutse exakt vad som händer. Följ bara med och låt den erfarna och kompetenta vårdpersonalen ta hand om dig och lita på att de vet vad de gör. Det här kommer att gå jättebra! Bestäm dig för det istället för att bestämma dig för att bli sur på din kille.

Jag tror jag förstår ganska väl vad du menar/känner för jag hade en liknande känsla innan förlossningen och i efterhand så var jag faktiskt lite besviken på min sambo.

När vi pratade innan så lyckades jag aldrig ordentligt sätta ord på vad det var som oroade mig och förklara vad jag fann frustrerande. Han var med på föräldrautbildningen och besöket/föreläsningen på förlossningsavdelningen och han tyckte att det räckte, när vi pratade om det så sa han " Jag är en person som tar det som det kommer, det är bara så jag är".

Nu i efterhand så har jag insett vad jag egentligen önskade uttrycka; han må vara en " ta det som det kommer person" men det är inte jag, även om jag inte låste mig i en bild av hur förlossningen skulle vara så ville jag vara förberedd och påläst.

Det jag saknade från honom var en insikt i att en stor del av hans roll på den dagen var att vara där för mig och att vara MITT språkrör när jag inte hade ork, fokus och möjlighet att kommunicera ordentligt med personalen. Och därför hade jag velat att han för min skull hade gjort ansträngningen att förbereda sig little extra på MITT sätt, läsa på och ha liiite mera insikt och kunskap. Kanske för att kunna, på eget initiativ ställa relevanta frågor till personalen och kunna komma med förslag och peppning till mig när jag var för trött.

Jag hade absolut inte krävt att han var perfekt på själva dagen DÅ handlar det bara om att göra så gott man kan och ta det som det kommer, men det hade gjort mig betydligt lugnare, tryggare och fått mig att känns mig mer omhändertagen om jag vetat att han verkligen gjort en ansträngning för att vara förberedd, för min skull.

Det är inte som att det här har varit en jättegrej efteråt, inte direkt en grej alls faktiskt, men om jag hade fått gå tillbaka i tiden så hade jag verkligen satt mig ner och uttryckt dessa tankar för honom.

Avslutande vill jag också tillägga att det nog också hade varit skönt för honom, det är lätt att tappa bort sig och känna sig lite desperat och hjälplös när ens partner har så ont så länge. Har man då lite mer "på fötterna " så kan det vara lugnande. Har man läst ett antal kvinnors förlossningsberättelser så har man i alla fall en ide om hur det kan komma att se ut och vilka tankar och känslor man kan möta hos partnern.

Jag skulle rekomendera Susanna Helis profylaxkurs Föda Utan rädsla. Där får ni fantastiska vertyg som kommer hjälpa er båda två vid förlossningen. Kolla in hemsidan. Lycka till!! Hoppas ni hittar en väg som fungerar för er.

Om din kille pallar, se om han kan titta på ett par avsnitt av En unge i minuten, One born (engelsk variant) eller liknande. Då får han ett hum om hur en förlossning går till, olika faser etc. Samt att han kan se hur kvinnornas partners "beter sig" och dels förbereda sig, dels fundera på om han fixar att vara ditt stöd eller om det är en vits att ha med ytterligare en person.

Jag vet inte varför jag är så orolig. Kanske för att min sambo och jag är extremt olika eller också för att jag är rädd för förlossningen i sig. Långsint är jag inte och har aldrig varit och jag älskar min sambo. Rädslan har snarare legat i att jag ska bli besviken - inte sur. För mig är det en viktig skillnad eftersom den förstnämnda innebär att jag blir sårad och ledsen. Jag skulle aldrig döma någon för att hen svimmar - sånt rår man inte över. Det handlar mer om att jag kommer att befinna mig i en situation där jag är väldigt utsatt och i den situationen vill jag inte känna mig ensam. Vi har pratat mycket om detta nu när det närmar sig och det känns som att han förstår. Jag har också fått inse att han ska bli pappa precis lika mycket som jag ska bli mamma och han är säkert lika nervös som jag ;) 

Du sammanfattar vissa saker ganska bra tycker jag. Det är precis den attityden som du beskriver i början som jag har väldigt svårt för då jag vill ha kontroll. Min sambo har dock varit finkänslig nog att ta ordentligt med ansvar för situationen redan i förväg och läser på, ställer frågor och pushar mig att packa BB-väska och skriva förlossningsbrev m.m. 

Jag tror att hans engagemang i detta räckte för att jag skulle känna mig betydligt tryggare och det bästa av allt är att han har tagit initiativ till detta helt själv :) För mig  gör detta stor skillnad. Han behöver inte vara perfekt på den stora dagen men jag behöver få känna att det inte bara är jag som föder barn :p