Det är ju väldigt viktigt att ett barn inte får en adhd-diagnos i onödan. En sådan diagnos innebär ett diagnosticerat funktionshinder. Det kan ställa till med mycket negativt, många yrken är tex inte tillåtna för de som har ADHD, som är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är alltså inte en diagnos för livliga barn som är lite svåra att uppfostra.
Jag vill inte ha en diagnos bara för att? Vill ju inte ens att det finns en diagnos att ställa.
Men har du läst min text? Om flertalet påpekar samma sak, hur ska jag gå i försvar utan riktig grund? En utredning ger ju svart på vitt. Inte nödvändigtvis en diagnos.
Jag vill inte ha en diagnos bara för att? Vill ju inte ens att det finns en diagnos att ställa.
Men har du läst min text? Om flertalet påpekar samma sak, hur ska jag gå i försvar utan riktig grund? En utredning ger ju svart på vitt. Inte nödvändigtvis en diagnos.
Det är svårt att säga. Mycket som du skriver här talar inte absolut emot. Dvs. att man inte har misstänkt att du själv har en diagnos - jag fick min i 40-års-åldern - efter sonen. Och jag klarade allt så bra i skolan, var alltid bland dem bästa. Att bli plötsligt arg över motgångar och att glömma/förlåta snabbt - är just typiskt ADHD.
Nej, jag skulle inte säga att folk med ADHD har svårt att sätta sig in i andra. Det har de bara om de utöver ADHD har trotssyndrom eller Asperger. Min son med ADHD har väldigt mycket empati för andra. Och min dotter - också ADHD - ska bli socialarbetare (dvs. hon läser redan till socionom).
Energi innebär inte nödvändigtvis ADHD. Vad som är typiskt däremot är lätt avledbarhet. Ett barn med ADHD kommer av sig om det blir störd. Förutom vid några få - kanske om de spelar dataspel eller liknande som de verkligen är intresserade av. De kan de hyperfokusera. Men ni borde ha sett drag så som att ha svårt att komma igång eller att avsluta, att inte orka spela klart spel eller lyssna klart på sagor. Ofta missförstår de andra barn för att de inte lyssnar klart. Just med min dotter har jag haft det där problemet fortfarande när hon var tonåring - hon blev alltid arg över saker som folk inte ens hade sagt, men eftersom hon inte lyssnar klart och tänker sig resten så trodde hon det.
Tyvärr kan man ju inte alltid lita på vad skolan säger. När det gäller min dotter så har lärarna aldrig sett det. Inte ens när hon utreddes för andra gången när hon var 16. Min son däremot - där var läraren och skolläkaren ganska säkra på att han har ADHD, efter att han hade gått i skolan några DAGAR. Men i tre år på dagis märkte de inget konstigt. Men de ställer förstås inte samma krav på barnen. Och så kunde de inget om ADHD då.
Det är lite svårt att förstå du förklarar. T.ex. vad du menar med "någon slags tomhet när man förklarar"? Mina barn har alltid förstått när man har förklarat för de efter t.ex. konflikter. Varför skulle de inte förstå? Att de glömmer det igen och att de "bara skulle"- det är typisk. För vanliga barn och på sätt och vis ännu vanligare för de med ADHD. Däremot kan ett barn med ADHD tycka att de inte har börjat. Dvs. de kan ha svårt att se att de själva har gjort något INNAN som kanske har satt igång hela konflikten.
Nej. Alltså hittills har jag ju känt så. Och du har alldeles rätt. Men det är ju extremt jobbigt att dem då säger "men något fel är det ju. Klart han har adhd" oavsett vad jag kontrat med. Då vill jag bara göra DN utredning för att få veta. Bvc träffa ju honom otroligt kort stund och många "problem" behöver inte alls visas då. Han KAN ju också vara lugn och snäll även om han oftast är vild och nyfiken på allt. Men han verkar ju ha kontroll och är smart. Snabb i utvecklingen, kan mycket och vill lära sig mer. Men det är inget underbarn. Han är liksom inte som en 10 åring bara för att jag säger att han är smart osv.
Förskolan kanske inte riktigt såg problemen eftersom, som dem sa, hade "så mycket värre" barn. Och skolan är ju nytt ändå. Jag vet också att där finns barn i hans klass som förmodligen kräver extremt mycket uppmärksamhet av fröknarna vilket kanske får min son att framstå som ganska lugn. Eller kanske barn vild och livlig ibland. Men det förändrar ju ingenting hemma eller för honom själv.
Nu tror jag inte han upplever något problem mer än jobbigt att bli tillsagd och tillrättavisad OFTA. Men det kommer ju att få fortsätta om vi andra i familjen ska kunna ha regler och sådär