Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • När livet inte blev som det skulle bli..

    Lör 4 nov 2017 23:12 Läst 7496 gånger Totalt 13 svar
    Lör 4 nov 2017 23:12

    Idag gick jag till graven och tände ett ljus för min son som jag förlorade för över 9 år sedan. Min 8 åriga dotter var med mig, min exman och min bror och hans familj. 

    9 år har gått och jag har ett nytt barn men ändå lever jag inte. 
    Min man och jag skiljde oss när min dotter var 3 år för jag var helt enkelt inte samma person som jag var innan min son dog. 
    9 år har gått och det känns som igår för mig. Min exman som oxå är min allra bästa vän säger att det känns som det gått 9 år.. 

    Mycket har hänt sen min son dog. Jag har fått ett nytt barn, jag har skiljt mig, jag har bytt jobb jag har flyttat jag har skaffat nya vänner, mina syskon har fått barn men det känns ändå som att jag står still. Ingenting ändras i mitt liv. 
    Utåt sätt visar jag att jag har kommit till ro men att min son gick bort och att jag är tacksam och lycklig för mitt liv men i min ensamhet gråter jag fortfarande. Jag lever fortfarande inte. Mitt hjärta gick sönder samma sekund som min son tog sitt sista andetag. Jag skrev en bok för att bearbeta, jag gick till en kurator jag blev gravid igen men allting är falskt. Jag är inte lyckligare fast att jag visar det. 
    Jag är inte samma person. Mina känslor är borta. För allt! Jag kan inte känna någonting. Men jag lever för min dotter och för min familj men jag är egentligen död inombords. 
    Ingenting hjälper. Jag klarar inte av att ha relationer för jag är inte ärlig. Alla jag varit tillsammans med har fallit så hårt för mig och älskat mig men jag kan inte känna samma för min kärlek är borta. Den ligger i graven med min son. 

    När jag pratade med min kurator fick jag honom att tro att allting var okej och vi avslutade våra samtal för jag satte på ett leende på läpparna och fick honom att tro att jag bearbetat min sorg färdigt. 

    Det är nästan pinsamt att jag fortfarande ältar detta när det snart gått 10 år. Jag har tänkt länge att jag vill gå och prata med en kurator eller psykolog igen men tror aldrig att jag har tid för jag ser till att jag varje vakna stund är upptagen med jobb eller mina fritidssysslor eller min familj för att slippa känna, slippa tänka, slippa stanna upp och inse att mitt hjärta inte slår mer för det slutade slå för 9 år sedan. Men det vet ingen om.... 

    Jag har ångest för att jag inte kan ge min dotter hela mitt hjärta. Om min son aldrig hade dött hade hon aldrig funnits. Och jag är så glad för henne och älskar henne men det var inte så livet skulle vara. När min son dog försvann hela min framtid. Mitt första barn dog efter en vecka, det var inte så det skulle vara.. Men jag levde vidare och blev gravid ett halvår senare men så fort min dotter föddes kändes allt så konstigt. En flicka kom ur mig och inte min son som jag precis förlöste bara ett år innan. När han föddes fördes han ut ur rummet med en gång men det gjorde inte min dotter. Helst plötsligt fick hon vara kvar. Jag fick amma henne, jag fick ta hem henne. Det fick jag aldrig med min son. Allt kändes så overkligt. Jag bara väntade på att någonting skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Vi kom hem och hon växte och växte och idag är hon 8 år. Hon går i skolan och är precis som alla andra barn. Hon är perfekt och jag är så tacksam för henne men ändå känns det konstigt. Och min sons bortgång har påverkat allting i mitt liv. Min familj ser det, mina närmaste vänner ser det och jag vet det. Det känns som om jag är halv och jag kan inte känna som jag vet att jag borde känna. Innan detta var jag så lycklig och glad jämt och blev glad för minsta lilla. Och nu.... Jag glömmer av roliga resor, jag förtränger och stoppar undan känslor och låter det gå år innan jag försöker ta tag i det. Och helt plötsligt har det gått snart 10 år och jag har fortfarande inte bearbetat detta. Och jag vet inte om jag vill det heller. Är så rädd men kan inte sätt ord på vad jag är rädd för.. Jag känner mig så misslyckad. Misslyckad som en förälder och misslyckad som mig. Jag är inte jag längre, men det syns inte. 
    Tittar man på mitt liv har jag allt man kan önska sig. 
    Jag har en fantastiskt relation till min exman. Jag har en fantastisk dotter. Jag är chef på mitt jobb. Jag är en god vän och tar alltid hand om andra men jag inser att jag inte tar hand om mig själv och jag låter definitivt ingen komma nära inpå mitt liv för att försöka laga mig. Så fort någon kommer in för nära trycker jag bort dem. Jag är inte trasig och det finns ingenting någon annan kan göra ändå för att laga mig. För mitt hjärta är krossat och jag ligger nere i graven med min son och den kroppen som är på jorden idag går bara runt och "lever" tills den dagen jag får vara med honom igen på riktigt... Jag vill absolut inte avsluta mitt liv, har aldrig tankar om att skada mig själv eller något sånt det skulle jag aldrig utsätta min familj för men inombords finns ingenting... 

    Usch, förlåt för denna långa långa texten och om det nu finns någon som orkat läsa allting  så tackar jag för det. Jag behövde bara skriva av mig. Tårarna rinner men så fort jag postar detta så går det över. Och jag lägger ner datorn och lever på, som jag gjort de senaste 9 åren.. 

  • Lör 4 nov 2017 23:22 #1

    Stackars dig TS. Jag kan inte skriva så mycket mer tyvärr. Är ingen proffs i ämnet eller har förlorat ett barn.
    Varför säger du inte till psykologer som det är?

  • Anonym (Hanna­)
    Visa endast
    Lör 4 nov 2017 23:24 #2

    Beklagar sorgen. Kram

  • Anonym (Anna)
    Visa endast
    Lör 4 nov 2017 23:39 #3

    Åh va hemskt höra!! Stor kram till dig, vetinte vad jag ska säga.. :( hade aldrig klarat gå igenom de du gjort!!

  • Anonym (:()
    Visa endast
    Lör 4 nov 2017 23:51 #4
    Tyracc skrev 2017-11-04 23:12:16 följande:

    Idag gick jag till graven och tände ett ljus för min son som jag förlorade för över 9 år sedan. Min 8 åriga dotter var med mig, min exman och min bror och hans familj. 

    9 år har gått och jag har ett nytt barn men ändå lever jag inte. 
    Min man och jag skiljde oss när min dotter var 3 år för jag var helt enkelt inte samma person som jag var innan min son dog. 
    9 år har gått och det känns som igår för mig. Min exman som oxå är min allra bästa vän säger att det känns som det gått 9 år.. 

    Mycket har hänt sen min son dog. Jag har fått ett nytt barn, jag har skiljt mig, jag har bytt jobb jag har flyttat jag har skaffat nya vänner, mina syskon har fått barn men det känns ändå som att jag står still. Ingenting ändras i mitt liv. 
    Utåt sätt visar jag att jag har kommit till ro men att min son gick bort och att jag är tacksam och lycklig för mitt liv men i min ensamhet gråter jag fortfarande. Jag lever fortfarande inte. Mitt hjärta gick sönder samma sekund som min son tog sitt sista andetag. Jag skrev en bok för att bearbeta, jag gick till en kurator jag blev gravid igen men allting är falskt. Jag är inte lyckligare fast att jag visar det. 
    Jag är inte samma person. Mina känslor är borta. För allt! Jag kan inte känna någonting. Men jag lever för min dotter och för min familj men jag är egentligen död inombords. 
    Ingenting hjälper. Jag klarar inte av att ha relationer för jag är inte ärlig. Alla jag varit tillsammans med har fallit så hårt för mig och älskat mig men jag kan inte känna samma för min kärlek är borta. Den ligger i graven med min son. 

    När jag pratade med min kurator fick jag honom att tro att allting var okej och vi avslutade våra samtal för jag satte på ett leende på läpparna och fick honom att tro att jag bearbetat min sorg färdigt. 

    Det är nästan pinsamt att jag fortfarande ältar detta när det snart gått 10 år. Jag har tänkt länge att jag vill gå och prata med en kurator eller psykolog igen men tror aldrig att jag har tid för jag ser till att jag varje vakna stund är upptagen med jobb eller mina fritidssysslor eller min familj för att slippa känna, slippa tänka, slippa stanna upp och inse att mitt hjärta inte slår mer för det slutade slå för 9 år sedan. Men det vet ingen om.... 

    Jag har ångest för att jag inte kan ge min dotter hela mitt hjärta. Om min son aldrig hade dött hade hon aldrig funnits. Och jag är så glad för henne och älskar henne men det var inte så livet skulle vara. När min son dog försvann hela min framtid. Mitt första barn dog efter en vecka, det var inte så det skulle vara.. Men jag levde vidare och blev gravid ett halvår senare men så fort min dotter föddes kändes allt så konstigt. En flicka kom ur mig och inte min son som jag precis förlöste bara ett år innan. När han föddes fördes han ut ur rummet med en gång men det gjorde inte min dotter. Helst plötsligt fick hon vara kvar. Jag fick amma henne, jag fick ta hem henne. Det fick jag aldrig med min son. Allt kändes så overkligt. Jag bara väntade på att någonting skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Vi kom hem och hon växte och växte och idag är hon 8 år. Hon går i skolan och är precis som alla andra barn. Hon är perfekt och jag är så tacksam för henne men ändå känns det konstigt. Och min sons bortgång har påverkat allting i mitt liv. Min familj ser det, mina närmaste vänner ser det och jag vet det. Det känns som om jag är halv och jag kan inte känna som jag vet att jag borde känna. Innan detta var jag så lycklig och glad jämt och blev glad för minsta lilla. Och nu.... Jag glömmer av roliga resor, jag förtränger och stoppar undan känslor och låter det gå år innan jag försöker ta tag i det. Och helt plötsligt har det gått snart 10 år och jag har fortfarande inte bearbetat detta. Och jag vet inte om jag vill det heller. Är så rädd men kan inte sätt ord på vad jag är rädd för.. Jag känner mig så misslyckad. Misslyckad som en förälder och misslyckad som mig. Jag är inte jag längre, men det syns inte. 
    Tittar man på mitt liv har jag allt man kan önska sig. 
    Jag har en fantastiskt relation till min exman. Jag har en fantastisk dotter. Jag är chef på mitt jobb. Jag är en god vän och tar alltid hand om andra men jag inser att jag inte tar hand om mig själv och jag låter definitivt ingen komma nära inpå mitt liv för att försöka laga mig. Så fort någon kommer in för nära trycker jag bort dem. Jag är inte trasig och det finns ingenting någon annan kan göra ändå för att laga mig. För mitt hjärta är krossat och jag ligger nere i graven med min son och den kroppen som är på jorden idag går bara runt och "lever" tills den dagen jag får vara med honom igen på riktigt... Jag vill absolut inte avsluta mitt liv, har aldrig tankar om att skada mig själv eller något sånt det skulle jag aldrig utsätta min familj för men inombords finns ingenting... 

    Usch, förlåt för denna långa långa texten och om det nu finns någon som orkat läsa allting  så tackar jag för det. Jag behövde bara skriva av mig. Tårarna rinner men så fort jag postar detta så går det över. Och jag lägger ner datorn och lever på, som jag gjort de senaste 9 åren.. 


    Vet inte vad jag ska skriva förutom att ditt inlägg berörde verkligen och att din dotter garanterat tycker att du är en fantastisk mamma oavsett.
  • Anonym (.)
    Visa endast
    Sön 5 nov 2017 00:31 #5

    Din son kommer inte försvinna om du väljer att bearbeta detta. Han kommer alltid finnas kvar, även om du går vidare och mår bättre igen. Du sviker inte din som genom att öppna dig och börja läka. Du kommer träffa honom igen när du dör, men fram tills dess är det dags att leva. Han blir starkare genom dig när du jobbar på att få en meningsfull tillvaro just nu.

    Jag beklagar att han dog och önskar dig lycka till med att välja livet.

  • Anonym (F)
    Visa endast
    Sön 5 nov 2017 00:41 #6
    Anonym (Anna) skrev 2017-11-04 23:39:08 följande:

    Åh va hemskt höra!! Stor kram till dig, vetinte vad jag ska säga.. :( hade aldrig klarat gå igenom de du gjort!!


    Det klart du hade gjort! Du hade haft lika lite val som ts har.

    Beklagar från hela mitt hjärta att du förlorat ditt barn. Den värsta smärtan. Är övertygad om att du är den allra bästa mamman åt din dotter och din son i himmelen. Tveka inte att söka stöd i att försöka komma vidare. All styrka åt dig.
  • Anonym (asd)
    Visa endast
    Sön 5 nov 2017 00:46 #7
    Anonym (.) skrev 2017-11-05 00:31:50 följande:

    Din son kommer inte försvinna om du väljer att bearbeta detta. Han kommer alltid finnas kvar, även om du går vidare och mår bättre igen. Du sviker inte din som genom att öppna dig och börja läka. Du kommer träffa honom igen när du dör, men fram tills dess är det dags att leva. Han blir starkare genom dig när du jobbar på att få en meningsfull tillvaro just nu.

    Jag beklagar att han dog och önskar dig lycka till med att välja livet.


    <3
  • Sön 5 nov 2017 12:25 #8

    Det känns som att du fastnat lite i din sorg. Du kommer alltid bära med dig sorgen och sonen inom dig men den ska utvecklas och förändras. Jag tycker det vore en bra idé att söka hjälp igen. Se om det finns någon sorgegrupp eller existentiell terapi. Det är inte pinsamt att det gått lång tid. Så blir det lätt om man fastnar i ett sorgestadie. Tiden bara går och man själv är kvar. Då är det jättebra med terapi som just riktar in sig på att man ska vidare i sorgen. Man ska inte komma över den utan den ska omvandlas till en annan sorg som är lättare att bära. Många i sorgegrupper bär med sig sorg från långa många år tillbaka. Lycka till TS och jag beklagar att han inte fick stanna hos dig.

  • Anonym (Tess)
    Visa endast
    Sön 5 nov 2017 12:32 #9
    Anonym (Anna) skrev 2017-11-04 23:39:08 följande:

    Åh va hemskt höra!! Stor kram till dig, vetinte vad jag ska säga.. :( hade aldrig klarat gå igenom de du gjort!!


    Liknande uttalanden gör mig riktigt förbannad! Vadå "aldrig klarat" det? Man har inget val!
  • Anonym (L)
    Visa endast
    Mån 6 nov 2017 11:06 #10
    Tyracc skrev 2017-11-04 23:12:16 följande:

    Idag gick jag till graven och tände ett ljus för min son som jag förlorade för över 9 år sedan. Min 8 åriga dotter var med mig, min exman och min bror och hans familj. 

    9 år har gått och jag har ett nytt barn men ändå lever jag inte. 

    Min man och jag skiljde oss när min dotter var 3 år för jag var helt enkelt inte samma person som jag var innan min son dog. 

    9 år har gått och det känns som igår för mig. Min exman som oxå är min allra bästa vän säger att det känns som det gått 9 år.. 

    Mycket har hänt sen min son dog. Jag har fått ett nytt barn, jag har skiljt mig, jag har bytt jobb jag har flyttat jag har skaffat nya vänner, mina syskon har fått barn men det känns ändå som att jag står still. Ingenting ändras i mitt liv. 

    Utåt sätt visar jag att jag har kommit till ro men att min son gick bort och att jag är tacksam och lycklig för mitt liv men i min ensamhet gråter jag fortfarande. Jag lever fortfarande inte. Mitt hjärta gick sönder samma sekund som min son tog sitt sista andetag. Jag skrev en bok för att bearbeta, jag gick till en kurator jag blev gravid igen men allting är falskt. Jag är inte lyckligare fast att jag visar det. 

    Jag är inte samma person. Mina känslor är borta. För allt! Jag kan inte känna någonting. Men jag lever för min dotter och för min familj men jag är egentligen död inombords. 

    Ingenting hjälper. Jag klarar inte av att ha relationer för jag är inte ärlig. Alla jag varit tillsammans med har fallit så hårt för mig och älskat mig men jag kan inte känna samma för min kärlek är borta. Den ligger i graven med min son. 

    När jag pratade med min kurator fick jag honom att tro att allting var okej och vi avslutade våra samtal för jag satte på ett leende på läpparna och fick honom att tro att jag bearbetat min sorg färdigt. 

    Det är nästan pinsamt att jag fortfarande ältar detta när det snart gått 10 år. Jag har tänkt länge att jag vill gå och prata med en kurator eller psykolog igen men tror aldrig att jag har tid för jag ser till att jag varje vakna stund är upptagen med jobb eller mina fritidssysslor eller min familj för att slippa känna, slippa tänka, slippa stanna upp och inse att mitt hjärta inte slår mer för det slutade slå för 9 år sedan. Men det vet ingen om.... 

    Jag har ångest för att jag inte kan ge min dotter hela mitt hjärta. Om min son aldrig hade dött hade hon aldrig funnits. Och jag är så glad för henne och älskar henne men det var inte så livet skulle vara. När min son dog försvann hela min framtid. Mitt första barn dog efter en vecka, det var inte så det skulle vara.. Men jag levde vidare och blev gravid ett halvår senare men så fort min dotter föddes kändes allt så konstigt. En flicka kom ur mig och inte min son som jag precis förlöste bara ett år innan. När han föddes fördes han ut ur rummet med en gång men det gjorde inte min dotter. Helst plötsligt fick hon vara kvar. Jag fick amma henne, jag fick ta hem henne. Det fick jag aldrig med min son. Allt kändes så overkligt. Jag bara väntade på att någonting skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Vi kom hem och hon växte och växte och idag är hon 8 år. Hon går i skolan och är precis som alla andra barn. Hon är perfekt och jag är så tacksam för henne men ändå känns det konstigt. Och min sons bortgång har påverkat allting i mitt liv. Min familj ser det, mina närmaste vänner ser det och jag vet det. Det känns som om jag är halv och jag kan inte känna som jag vet att jag borde känna. Innan detta var jag så lycklig och glad jämt och blev glad för minsta lilla. Och nu.... Jag glömmer av roliga resor, jag förtränger och stoppar undan känslor och låter det gå år innan jag försöker ta tag i det. Och helt plötsligt har det gått snart 10 år och jag har fortfarande inte bearbetat detta. Och jag vet inte om jag vill det heller. Är så rädd men kan inte sätt ord på vad jag är rädd för.. Jag känner mig så misslyckad. Misslyckad som en förälder och misslyckad som mig. Jag är inte jag längre, men det syns inte. 

    Tittar man på mitt liv har jag allt man kan önska sig. 

    Jag har en fantastiskt relation till min exman. Jag har en fantastisk dotter. Jag är chef på mitt jobb. Jag är en god vän och tar alltid hand om andra men jag inser att jag inte tar hand om mig själv och jag låter definitivt ingen komma nära inpå mitt liv för att försöka laga mig. Så fort någon kommer in för nära trycker jag bort dem. Jag är inte trasig och det finns ingenting någon annan kan göra ändå för att laga mig. För mitt hjärta är krossat och jag ligger nere i graven med min son och den kroppen som är på jorden idag går bara runt och "lever" tills den dagen jag får vara med honom igen på riktigt... Jag vill absolut inte avsluta mitt liv, har aldrig tankar om att skada mig själv eller något sånt det skulle jag aldrig utsätta min familj för men inombords finns ingenting... 

    Usch, förlåt för denna långa långa texten och om det nu finns någon som orkat läsa allting  så tackar jag för det. Jag behövde bara skriva av mig. Tårarna rinner men så fort jag postar detta så går det över. Och jag lägger ner datorn och lever på, som jag gjort de senaste 9 åren.. 


    Hej!!

    Det gör ont att läsa det du skriver... jag förlorade min dotter i juni, hon var mitt tredje barn och dog i magen i v 28. Vi fick behålla henne i 1,5 dygn innan vi sa hejdå. Våra barn och föräldrar fick komma o träffa henne, allt med hennes förlossning var lika mina tidigare förlossningar förutom att hon inte levde, inte skrek, inte andades, inte öppnade ögonen. Hon las inte heller på mitt bröst för jag bad inte om det, det ångrar jag idag. Vi klappade henne, pussade henne, bar henne, klädde på henne, lindade henne i samma bäbisfilt som de andra haft runt sig som bäbisar, hon fick nallar, hon fick kärlek. Det var hemskt att lämna henne för jag ville bara behålla henne och ta med henne hem.

    Personalen på förlossningen var fantastisk och hjälpte oss att på bästa sätt få uppleva henne, de visste såpass mycket om iufd att de visste att det bästa för föräldrarna är att uppleva sitt barn, ta foton, fot- och handavtryck, skapa minnen som gör henne verklig.

    På din beskrivning låter det som att du saknar en bearbetning, du har stängt av, försökt glömma, försökt tränga undan... du miste din son, ditt första barn, han kommer alltid vara din!!

    Jag tycker om när jag är ledsen och har ont i hjärtat, det är då jag minns henne och känner henne som mest. Ibland har jag svårt att gråta o lycka prata om henne utan att gråta, då känns det konstigt. Barnen pratar mycket om henne och de har hjälpt oss att göra henne verklig.

    Vet din dotter om att hon har en storebror i himlen? Kanske kan hon hjälpa dig, genom att du berättar o låter känslorna komma, på ett enkelt sätt, så enkelt man behöver prata med barn, så att du också för sig själv minns och återberättar allt som hände.

    Antar att du inte har någon bild av din son, kanske kan du berätta för henne om honom och försöka minnas hur han såg ut... barn är alltid enkla när det gäller sånt här, de vågar ställa frågor, alla möjliga frågor.

    Jag tror verkligen att du behöver öppna den här dörren igen, man behöver inte ens stänga den vet du :)

    Det är en viktig del av ditt liv, du kommer alltid sakna honom och vara ledsen efter honom, och det är helt normalt!

    Hur har din exman varit efter allt som hände med sonen?

    Jag är nu gravid igen med mitt fjärde barn, jag blev som du gravid tätt inpå, jag är rädd att jag ska glömma henne.. sitter idag med minstingens docka i knät, den är två cm kortare än vad hon var när hon dog... känns som henne och det känns bra att hålla henne!

    Allt det du gick igenom med din son är verkligt <3
  • Anonym (Så frukta­nsvärt­... :-()
    Visa endast
    Mån 6 nov 2017 13:33 #11

    TS, att läsa ditt inlägg gör så ont i mig, det som hänt dig och din familj är fruktansvärt. Jag har aldrig förlorat ett barn, har inte ens velat ha några.

    Men jag vet hur det är att gå omkring helt tom inombords, att bara vara ett tomt skal av den person man en gång var.

    Alla känslor är borta, för mig försvann även förmågan att kunna skriva dikter, noveller osv.

    Man har alltid på sig en mask för att dölja att man inte är en riktig människa längre, utan bara någon som ler, säger och gör rätt saker, men ändå inte existerar helt och hållet.

    Jag vet att jag var/är svårt deprimerad och det började med en utmattningsdepression som jag ignorerade i ca 5 år innan jag kollapsade totalt. Då hade jag även haft den kliniska depressionen i ca 1,5 år. Jag sökte aldrig hjälp, jag trodde att det skulle gå över av sig självt till slut, som det hade gjort tidigare.

    Men det gick inte, för jag hade blivit kliniskt deprimerad av att få mitt hjärta krossat, och alla de illusioner som jag hade byggt mitt jag och mitt liv på.

    Så när jag sprang in i väggen totalt utbränd, så var den kliniska depressionen bara grädde på moset så att säga.

    Jag sökte till slut hjälp, men tragiskt nog så har jag efter 17 års tid fortfarande inte fått hjälp då mitt landsting ständigt har brist på terapeuter.

    Jag har testat alla möjliga mediciner, men jag tål ingen och får fler biverkningar än vad medicinerna ger positiv effekt.

    Men TS: du MÅSTE börja bearbeta din sorg. Släpp in en psykolog, ta av dig masken och berätta om din tomhet. Våga ta steget och ta dig ur depressionen. Du har trots allt en underbar dotter som behöver dig nu!

    Jag vet att du kan lyckas, för du älskar trots allt din dotter och du finns fortfarande kvar här på jorden!

    Som någon sa: Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva!

    Du orkar, och SKA leva på riktigt för din dotters skull!

  • Mån 6 nov 2017 20:05 #12

    Beklagar sorgen.

  • Tis 7 nov 2017 22:43 #13

    Tyracc, jag finner inte orden men blir så berörd av det du skriver. Vilken ofantlig sorg att mista sitt barn och sedan gå runt och bära på den stora sorgen så länge alldeles ensam. Jag är långt ifrån någon expert, men jag tycker du ska ge psykiatrin en ny chans. Kanske klickade det inte med dina tidigare psykologer. Då är det svårt att helt öppna sig. Men det är aldrig för sent att be om hjälp. Du ska inte behöva bära detta själv. <3

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll