Varför vill man att någon ska stanna när dom inte älskar en??

Hej

Ja tycker egentligen svaret är självklart. Man går isär helt enkelt i det fall känslorna inte finns där.

Å andra sidan så kan jag inte tycka det är rätt mot barnen. Jag är själv skild och brottas fortfarande med att jag tycker synd om barnen, som vill växa upp med mamma och pappa. Jag själv växte upp med skilda föräldrar, och vet hur det kändes för mig. Det gör väl kanske mer att jag luder med dom.

Men det är två olika frågor. Man kan inte hålla ihop och leva ett dåligt liv tillsammans bara för barnen, det funkar inte.

Jag hade lämnat om det inte vore för barnen. Jag är inte direkt sprudlande kär, vi är mer som bra vänner med barn. Sexlivet är rätt ok, och vardagen funkar.

Men att försöka tvinga nån att stanna är befängt.

Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att stanna med någon som inte älskar mig! Så nej jag hade inte stannat för barnens skull.
Nu var det tvärt om - jag lämnade min man för att känslorna var borta. Han försökte få mig att stanna vilket gick mig att bara känna ännu mindre för honom. Gick från att inte känna något alls till att äcklas.
Bäst beslutet jag någonsin gjort var att gå!

Fast att man inte älskar någon på det kära sättet är ju liksom naturligt. På ~20 år ändras man ju som person så känslor är ju svårt att hålla vid liv. Det innebär ju inte att man bråkar eller har en dålig relation. Har man en bra relation i övrigt så tycler jag nog det är egoistiskt att bara tänka på sig själv, men jag tycker väl å andra sidan inte att man öht ska diskutera en separation om det bara är bristen på kärlekskänslor som är problemet. De flesta separerar ju när barnen är små och då bör man ju fortfarande komma ihåg hur det kändes när man började göra barn liksom...

Men i övrigt förstår jag inte heller hur man kan vilja hålla kvar någon som Vill gå. Det är ju ganska förnedrande mot både en själv och partnern. Ingen lär ju må bra av det, och att gå på någons skuldkänslor för att hålla dem kvar är ju urdumt. Det kommer ju ändå förr eller senare bli ett avslut om den ena bestämt sig för att den vill avsluta.

Och i de relationer där de vuxna bråkar och skriker på varandra så är det ju den som INTE vill separera som är egoistisk och inte tänker på barnen. Barn mår definitivt inte bra av bråkande föräldrar.

Älskar han inte så absolut att det är bäst att gå. Om han inte är kär men älskar innerst inne så kan det vara en mening med att fortsätta försöka för då kan känslorna komma tillbaka. Just att älska är det viktigaste i mina ögon, känna att man hör ihop och bry sig om varandra.

Tack för synpunkter.

Jag har en nära vän där hennes sambo vill lämna. Barnen är 7 och 10 år. Jag har förstått att hon spelar på hans dåliga samvete för att få honom att stanna. Han har sagt rakt ut 'jag älskar inte dig på det sättet längre, jag vill separera' men hon vägrar att acceptera. hon säger att han förstör både hennes och barnens liv Osvosv. Gråter och skriker och säger hur deras barn inte kommer lyckas i livet pga en separation osv. Det har nu gått en månad och han är fortfarande kvar....

Jag finner det svårt att stötta henne i detta då jag inte kan förstå varför hon skulle vilja att en man som inte älskar henne ska stanna? Ingen av dom blir ju lyckliga i det scenariot??

Hon tror att känslorna kan komma tillbaks och att det bara är en svacka säger hon

svår situation och svårt att vara stöttande i detta.... Vet lixom inte själv hur jag hade resonerat om sambon verkligen velat lämna....

Hon arbetar 75% så jag tror även att det är så att hon är rädd över sin ekonomi... detta spelar hon också på. 'Ska våra barn behöva växa upp i en lägenhet i förorten nu för att du är så egoistisk???'

Svårt..

Absolut är det läskigt att lämna och bli lämnad.

Ekonomin blir annorlunda, ja det mesta blir annorlunda.

Det kan säkert komma nåt gott ur det på sikt.

Men jag tror som flera här skrivit. Om livet funkar mellan mig och min partner, inga bråk, man tycker om partnern, då skulle inte jag lämna. För mig kallas det vardag. Om jag inte är tokkär hela tiden, skulle det inte gå över efter en tid och bli just vardag?

Jag vet inte, klurar fortfarande på hur livet vänder ibland.

lika egoistiskt är det att gå ned 75% sedan skylla på att man inte klarar ekonomin för sig själv och sina barn.
Att leva med 2 föräldrar som inte älskar varandra och bor ihop för ekonomin eller barnens skull blir aldrig bra.

Vill väl kanske inte vara ensam och sen vill hon väl inte tappa den standard hon har nu!? 
Hon jobbar ju iaf och beroende på hur mycket hon får ut på 75% och hur ekonomisk hon är så kommer hon klara sig. 
Om det är någon som är egoistisk så är det hon!!

Ingen älskar dig och ingen kommer någonsin att göra det, väx upp. Alla tänker bara på sig själva, om du inte fattar det så blir du utnyttjad. Om du säger imot detta så är du i förnekelse. Du kommer vänja dig och det kommer bli bättre men under cirka 1 år kommer det vara jobbigt som fan. Flytta, bo själv och se till att ingen kommer hem till dig! Jag upprepar, ingen, absolut ingen! Du kommer ha sjuka mardrömmar, tro mig. Det är dock bättre att veta!

Är i den situationen själv.... Jag har försökt lämna i ett par år nu, men lyckas inte eftersom min partner inte vill. Varje gång jag bestämmer mig och tar upp frågan så slutar det med hysteriska utbrott, gråt och böner (inget konstigt med det). Detta får mig att fega ur och stanna för att jag tycker att det är så hemskt.

Vi är vänner, men jag vill inte ha sex och närhet. Känns som en syskonrelation.

Börjar inse att det är något fel på mig som inte kan stå ut med att såra någon (genom att lämna). Samtidigt är givetvis denna utdragna process mot helvetet ännu grymmare....

För min partner är ensamhet värre än att leva i förnedring och för mig är skuld/medlidande värre än att leva i förnedring - så därför fortsätter vi. Typ.

Håller med

Jag lider med dig :(

Man lever bara en gång, om du verkligen till 100% känner att kärleken inte finns där måste det ju vara bättre för we båda om du lämnar? Så får båda en chans att bli lyckliga igen....

Jo så är det men svårt att bryta upp när den andra inte vill.

Men jag tror att diskuterar man situationen frekvent så kommer nog båda till ett gemensamt beslut även om det är svårt.

Jag skulle nog välja att lämna om min partner inte älskar mig längre eller ens gillar mig längre.
Kan inte se att det finns något gott i att stanna i ett sånt destruktivt förhållande som dessutom byggs på hot etc.
Barn är Inga dumbommar utan de kan lätt läsa av stämning hos sina föräldrar.

Varför bygga ett vidare liv med någon som jag vet inte älskar mig? Är jag mindre värd?

Det där leder ju bara mer åt bitterhet och otrohet. Är det värt det?

Varför vara olycklig i tvåsamhet än att vara lycklig i ensamhet?
Tillsammans med barnen såklart!!

Vad menar du med "älska"?

För min det är "kärlek" efter vilka principer hur man beter sig empati, omtanke, lojalitet, ärlighet, tålamod etc. Inte hur man känner utan hur man agerar och vad man har för attityd. Attityder och beteenden kan man förändra. Känslor påverkas av attityden man har och hur ens behov är tillgodosedda.

Jag kan inte avgöra om min partner om denne för tillfället inte har några känslor ska stanna. För min egen del så sätter jag trygghet och lojalitet högre än känslor så jag stannar även om mina känslor kommer och går. Här krävs väl ett enormt tålamod och dialog....*garv*

Skulle jag sätta förälskelse (passion/spänning/kåthet/beundran) högre så skulle jag inte stanna hos någon längre än ett halvår eftersom alla förvandlas till vanliga trista människor efter en tid.

Jag har separerat ifrån en som inte hade känslor för mig och det är en lättnad då det var enormt jobbigt att leva med någon som jag upplevde var konstant missnöjd medan jag bara blev tröttare och tröttare på allt. När hon försvann så fick jag tillbaka mycket av min livslust. Hennes krav på livet kvävde min upptäckarlust då jag upplevde att hon la det på mig och straffade mig för det.

Jo jag tycker det är bra att separera om man inte var och en vill kämpa och arbeta med sina egna attityder och beteenden men jag tror fortfarande det är bäst för barnen att deras riktiga föräldrar verkligen löser sina problem och lär sig vara kärleksfulla mot varandra tillsammans.

Jag har skilt mig för snart ett år sedan.  Två relativt små barn. I dag är jag världens lyckligaste och gladaste kvinna/mamma/vän/ kollega...
Det var jag som ansökte om skilsmässan. Jag hade aldrig köpt ett resonemang "att stanna i en relation för barnens skull" eller ännu värre - att tvingas göra det. 
Jag älskar inte barnens pappa och kunde absolut inte stanna en enda minut till. Det var rätt, det var bra och det var underbart till slut.

För övrigt tycker jag att skilsmässor tillskrivs väldigt fulla egenskaper. Ord som används låter nästan som en trafikolycka: relationen kraschade, havererade, slets sönder etc etc...

Varför?
Vad är det som är så konstigt att två totalt främmande människor som träffas av en slump slutar älska varandra efter ett tag? Varför ingen kan se någonting positivt komma ur en skilsmässa om den sker på humana och respektfulla grunder.

Det är vi som påför våra barn alla dessa farhågor med separationer. 
Vi lär våra barn att skilsmässa är någonting sorgligt och tragiskt...

Menar du verkligen att alla förvandlas till vanliga trista människor efter ett tag!?.Detta resonemang är ju helt absurd...
Du skojar väl?

Jag tror att felet ligger i att vi hittar inte rätt partner och väljer att spendera vårt liv med fel person. Vi luras, vi har bråttom att föröka sig och har inte rätta verktyg för läsa våra egna och andras kroppar och känslor...
Men att alla förvandlas till vanliga trista människor efter ett tag är skit snack!
I så fall har dessa människor varit trista från början och har dolt det för att sedan falla tillbaka i samma beteende. Det är dem som luras!

Ja det är skönt att ha såna dagar där man är världens lyckligaste. Ibland har man ju bara vanliga dagar fast dom är bra dom med. :)

Nu tror inte jag så värst många tillskriver skilsmässa som något fult i sig. Alla slutar inte älska efter ett tag och det är inte alltid som båda parter känner samma sak. Sen tror jag det finns många olika sätt att se ett förhållande på. För vissa är allt utbytbart medan för andra är det på ett djupare sätt. Ser man det som en juridisk formalitet, en mamma pappa, barn roll som man ska in och utföra så är det kanske lätta att avsluta.

Var det du som kände dig trygg och innerlig med mannen och det var han som tyckte det var så skönt att slippa dig så skulle du kanske tycka att något "slets sönder".

Farhågorna handlar väl om att förlora någon ur sitt liv skulle jag tro. Det är egentligen ganska få förunnat att ha så mycket nära relationer i sitt liv att en förlust inte betyder någonting.

Vad jag menade med förvandlas till trista människor är att man förmodligen kommer ner på jorden efter att nyförälskelsen lagt sig och övergått i kärlek.

Då får man ju lära sig att älska en person mer osminkat och acceptera dom sidor som inte är så populära. 

Som du tolkade mig har visserligen hänt mig även om det inte var vad jag menade.

Jag har träffat en kvinna på nätet som låtsades vara helt annorlunda än hon egentligen var som person. Där var det en extrem bluff men de flesta brukar bara ungefär vad de ger sig ut för.