Hemmaboende 19-åring, hjälper ej till hemma

Okej: Så din roll i det här är egentligen att stötta din sambo genom att försöka ge henne råd, inte att du vill veta vad du ska säga till hennes dotter?
Jag tycker inte det är konstigt att ha golvet som garderob, det är hon inte ensam om och jag skulle inte lägga så mycket energi på hur hon väljer att göra i sitt rum, så länge det inte drar in ohyra eller blir brandfarligt. Kort sagt, så länge det inte kan bli farligt för resten av hushållet. Det får inte heller väcka obehag av dålig lukt men annars är kläder på golvet ingen hälsofara.
Däremot det som påverkar er i form av disk som lämnas på rummet och annat förstår jag att det inte fungerar för hushållet i övrigt. Men där har jag inga bättre förslag än du redan har fått.

Barn? På 19? Har man ändrat myndighetsåldern? Så man är barn tills man är 25- 30? Jisses! De är bortcurlade och kommer att få svårt att klara sig själva!

Du kan ju inte göra så mycket om inte mamman vill...

Har dottern någon form av funktionsnedsättning? Jag undrar för jag har själv en tonåring med autism och just det här med klädhögar på golvet och gammal disk på rummet är vardagsmat för oss. Dock finns det som sagt en diagnos och vi jobbar hela tiden på att det ska bli bättre (vilket det också blivit). 

Hos oss säger jag till: "idag ska vi tvätta! Vill du ha något rent bär du ut dina kläder till tvättstugan!" (funkar) 
Disk måste tas till köket om det har ätits på rummet. Diagnosen innebär att ungdomen blir vänligt stressad av att äta tillsammans med många andra så det blir oftast på rummet. Den har vi accepterat men då ska disken tillbaka också. Brukar fungera hjälpligt men var svårt för något år sen. 

Alldeles nyligen har ungdomen lärt sig tvättstugan! Det hade jag aldrig trott för ett år sen men faktiskt. Det ingår i målet att hjälpa till mer hemma och äntligen har det slagit igenom. 

Eller är det så att TS bonusdotter helt enkelt bara är så fruktansvärt curlad? 

men som du redan fått tips om: kläder som ligger på golvet får ligga kvar. Vill hon ta unket gammalt är det inte ert problem. 
Vill ni inte ha disk på rummet så se till att hon inte kan ta porslinet. 
Det värsta är väl hennes inställning. Hur ska hon någonsin kunna sköta ett eget hem? Hur har det gått för hennes bror som flyttat? 

Ja, jag känner igen det. Jag hade också två vuxna barn på övervåningen och sa till dem att de måste hålla rent den våningen helt själva. Eftersom jag inte ville ha obehagliga överraskningar så sa jag att de ska komma ihåg vem som gör vad - var sitt rum förstås men kanske kan en ta toaletten och den andre allrummet (ett ganska litet rum). De pratade inte ens om det, då bestämde jag: Du tar toaletten och du tar allrummet! 

Vad som hände sedan var att dottern var borta så mycket, och så varannan vecka hos pappa och det blev inte städat tillräckligt ofta alls. Sonen gjorde antigen toaletten eller handfatet, aldrig hyllan eller spegeln och sällan golvet. Men han städade i alla fall sitt rum och gjorde även mera i toaletten om man sa till. Dottern flyttade ut, flyttade ihop med pojkvännen. Äldste sonen bodde hemma igen i ett år - han har svår ADHD - hittade ett nytt jobb som tur var, men orkade då inte hålla ordning. Yngre sonen verkade påverkas av detta (trots att han redan är 23 år), och blir det mer oordning i hans rum också. Med tanke på att han inte pluggar eller jobbar på heltid just nu och inte har något funktionshinder, så tycker jag att han bör sköta den där jäkla toaletten och sitt eget rum utan att jag behöver säga till flera gånger. Han är aldrig otrevlig, men han verkar tycka att det är normalt att han inte har lust att städa och inte gör det då. 

Jag blir också knäpp på det här. Jag säger också till sonen: Om du lagar mat, diskar du stekpannan! Visst, det ska han göra, men nu glömde han och dessutom ska man ju använda den igen till att laga middag. Jag säger till honom ibland flera gånger om dagen. Även ibland om diskmaskinen som är hans jobb att tömma. 

Det där är svårt. Om jag skulle börja om, så skulle jag se till att barnen får sköta olika uppgifter så att de kan. Men realistiskt sett - jag hade två barn med ADHD och hade så fullt upp med att få dem att göra läxor och leta upp allt de hade glömt och tappat bort, att det antagligen inte blev av.

Du valde alltså din sambo och hennes dotter före ditt eget barn? Hur tänkte du då???

Om smutsen och latheten påverkade din dotter så mycket att hon flyttade ut, varför fanns du inte där för din dotter?

Jag har också haft vuxna "barn" hemma. Jag var tvungen att försörja dem till de var 21, så länge det bar gymnasiet som gälde. Men sonen var lik förbannat myndig när ham blev 18. Att han inte fixade gymnasiet, blev ju min försörjningsplikt automatisk förlängd. Så han fick ha sitt rum kvar. Men jag såg ta mig fan rött, när han visade sig att ville sitta fram för datorn, i stället för att slutföra gymnasiet! Han trodde alltså at han skulle leva på mig, tills han blev 21, utan att gå kvar gymnasiet! Jag gav honom ett ultimatum! "Du får ringa socialen, och be om försörjningsstöd, och anmäla dig på arbetsförmedlingen, för när man är 18, och skiter i att slutföra gymnasiet, får man försöka sig själv. Jag skall ha 2300:- i månaden för ditt rum, jävligt billigt så du vet. Maten får du köpa själv, tvättmedel toapapper kan vi dela på. Så även om jag älskar dig min son är du en lat fan, och du får välja mellan datorn och skolan! Han insåg ju snabbt att studiebidraget rök, så han lunkade iväg till 2:an, och tack ock lov pallade han så han fick okay betyg från 3:an. Jag försörjde honom under tiden, men han hittade även ett jobb i en kiosk, och såg hur mysigt det var att tjäna egna pengar! Han är fortfarande hemma, men han betalar för sig. Och hans dör går att stänga. Vi hållet på att leta en billig lägenhet nu. Till honom.

Jo, så gjorde jag med min äldste son också. Trots ADHD och depression (ett tag). Han hade suttit hemma flera år, var 23 då, då sa jag också åt honom att han måste flytta ut. Det var inte aktuellt att bo hemma och betala, han behövde stå på egna ben. Han gjorde det och det var bra för honom.

När han bodde här i ett år fick han betala 2000 i månaden och jag ska nog kräva det av andra sonen också snart. Dock bor han varannan vecka, det komplicerar lite.

Du skulle kunna försöka att bara gilla läget under den ganska begränsade tid det gäller. Om något år så kommer hon att vara vuxen och flytta hemifrån, eller hur? Och du och din sambo kommer att ha resten av livet ihop. Gör vad du kan för att göra den sista tiden så lätt som möjligt för dig själv och koppla bort ansvaret. 
Ge henne fyra grovstädningar i julklapp kanske? Det blir ju mindre av en sanitär oangelägenhet på så sätt. Det finns säkert någon städfirma som du kan förhandla med om att komma in rensa några gånger under året.
Lägg lite extra krut på att göra saker med din egen dotter. Ta med henne på några resor eller konserter eller något annat som ni båda gillar. Se det som en extrainvestering i er relation och som motvikt för att hon blir lidande i situationen.
Se till att du ordnar din vardag så att du slipper se och störas av röran och försök att mentalt släppa den redan nu. Är den inte ditt problem så kommer du att kunna fria upp så mycket energi och ork till annat, som du själv kan välja och som du tycker är viktigt.

Dottern har nog bättre utan TS.

TS och hens sambo är en " match in heaven..."