Hur många har blivit bra med antidepressiva?

Har ätit antidepp i över 20 år. Har satt ut dem flertalet gånger vilket initialt har gått bra, men har behövt börja igen då allt blivit sämre efter 3-6 mån. Har en underliggande ångest som inget annat biter på. Utan medicinen fastnar jag i ångestloopar jag inte kan ta mig ur, men med medicinen kan jag hantera ångesten (den går inte över helt)

Får dock effekt redan på låg dos och är
tacksam för att det finns något som funkar för mig. Hade bara biverkningar i början. 

Jag började med Citalopram, men bytte till Escitalopram då det ska vara en ?förfinad? variant av C. 

Har testat en annan SSRI också men den fick jag för mkt biverkningar av. Minns inte vad den hette men det var inte Sertralin. 

De biverkningar jag hade i början var yrsel och lite konstig känsla i huvudet. Men som jag minns det kunde jag ändå jobba. Tänker att det delvis har att göra med hur dåligt man mår precis innan man börjar ta medicinen. Hade du mkt yrsel osv innan också? 

Tar du medicinen på kväll eller morgon? Har förstått det som att man kan prova att byta tid och se om det känns bättre. I samråd med läkare i så fall då såklart. 

Hoppas det vänder snart för dig! 

 Förstår att du har det jobbigt just nu :-/ Ett par tillfällen i livet har min ångest varit sådär kraftig så att jag knappt kan gå utan att få hålla i mig i någon, ha svårt att äta och legat och gråtit mest hela dagarna och känna att jag inte klarar en dag till.

Men det kommer vända! Har du fått någon snabbverkande ångestmedicin du kan ta? Typ Atarax eller benso? Kan vara bra att ha i ett sådant läge. 

Är du sjukskriven nu? 

Sedan jag fick barn för 15 år sedan så har jag aldrig slutat med medicinen, bara gått upp eller ner i dos och tack och lov så har jag aldrig fått tillbaka den värsta sortens ångest efter det. Jag kan bli utmattad och utslagen men länge sen nu jag hade den förlamande starka ångest som jag upplevt tidigare i livet. Blev en vändning för mig när jag som 30-åring fick adhd-diagnos samt högfungerande autism. Det var och är roten till min ångest och förståelsen för mig själv gör att jag tar en annan hänsyn till mig själv numera vilket ger mindre ångest. 

Har gått i terapi många omgångar under åren, men känner inte att jag har behov av det på samma sätt längre. 

Jag tror inte det spelar så stor roll vilken slags ångest man har. Ångest är ångest och ett symtom på att något är fel - antingen lever man ett liv som inte ger tillräckligt med återhämtning eller så upplever man för höga krav/förväntningar på sig själv. 

I mitt fall kan man säga att min personlighet inte riktigt går ihop med hur livet ser ut nuförtiden vilket gör att jag ständigt är överstimulera/i obalans. 

Att du just har ångest kring din hälsa kan bero på flera saker men också vara lite av en slump. När vi har ångest i kroppen försöker hjärnan lägga det på något mer konkret för kunna kontrollera och genom det undvika ångesten. Sen blir det en ond cirkel. 

Håller med om det du skriver om Sverige jämfört med andra länder. Har sett flera personer i min närhet som låter bli mycket som ger ångest, men det leder mer till ett slags depressivt tillstånd. 

I TS fall verkar det handla om tankar som uppkommit pga en underliggande ångest, och del gäller delvis att identifiera den men också att försöka leva som vanligt trots ångesten. SSRI:n kan hjälpa till att få en över tröskeln där. 

Tycker därmed att du TS ska fortsätta med din medicinering och ge det en chans. Det ligger i sakens natur att man vill sluta med något som får en att må dåligt och ökar ångesten, men se det som en träning; själva arbetet med att bli fri från ångest är som nämnt ovan att utsätta sig för sådant som ger ångest. Givet att man vet att det är bra för en i det långa loppet. 

Det är mycket som händer med en när man får barn. Ens svagheter blir väldigt tydliga på något sätt. Så har det varit för mig. Har man en benägenhet att oroa sig så blir såklart jobbigare när man helt har en till person att oroa sig för.

Försök att ta en dag i taget, det kommer att bli bättre <3

Visst är det så. Vägen är inte spikrak, så man får tänka två steg fram ett steg bak. 

Men att du mådde bättre igår är ju ett tecken på att det håller på att vända!

Förstår det! 

Jag har ju som sagt slutat och börjat ett antal gånger och har knappt känt något vid doshöjning. Kommer ihåg det speciellt vid första tillfället då jag förväntade mig precis som du att det skulle bli sämre, men det blev det inte. 

Håller tummarna att det blir likadant för dig! 

Jag hade mest biverkningar den första gången jag satte in medicinen. Kanske för att jag mådde sämst då? 

Att sluta har gått bra så länge jag fått ta det i den takt jag vill. Det ?enda? symtomet jag hade var sk brain zaps, men det mildrades av att jag gjorde en långsam nedtrappning. Så många dagar med fjärdedelstabletter haha för att till sist ta en fjärdedel varannan dag osv. 

Däremot har jag kunnat gå ner till halv dos eller upp utan större besvär. 

Dessa brain zaps gör att jag också vet om jag glömt att ta en tablett, då får jag känningar framåt lunch. 

Har tänkt på dig och hur det har gått.

Det låter jobbigt att du fortfarande har biverkningar och inte riktigt fått den effekten som du hoppats på. Det kan absolut vara värt att testa annan sort. Citaplopram och Escitalopram är de som funkat för mig. Har testat en annan sort men mådde dåligt av den. Kommer dock inte ihåg vad den hette. 

Förstår att du känner dig omotiverad att höja dosen ännu mer, det skulle jag också gjort.

Jag har väl känt som så att om det varit tidigt i insättningen och speciellt den gången då jag mådde dåligt av medicinen så kändes det bara skönt att sluta med den. 

Har som sagt inte haft så mycket biverkningar av Citalopram eller Escitalopram, bara lite i början som gick fasades ut efter någon vecka.

Men när jag skulle byta från Citalopram till Escitalopram så sa läkaren att eftersom de i princip är likvärdiga rent kemiskt (fast att E endast innehåller den verksamma delen av C) skulle det bara vara att byta rakt av. Det var det inte alls? Fick trappa ner C först och fasa in E parallellt. Då funkade det. Sen vet jag inte om det var någon vits med att byta, tycker de funkar lika bra. 

Vet inte om den infon hjälpte dig något, men lita på din kropp och hur du känner. Mår du får dåligt av en medicin så att du känner att du inte står ut en dag till så säg ifrån. Det har jag gjort. Om inte Sertralin gett dig mer än vad åsamkat dig i form av biverkningar så skulle jag sätta ner foten. Det har ju gått ganska många veckor nu.

Sen är det värt att fundera på hur du tror att du skulle mått utan någon medicin alls. Ibland är det lätt att glömma hur man mådde innan osv. 

Bara skriv om igen om du har några frågor du tror jag kan hjälpa dig med  

Förstår att det känns jobbigt. Och kan verkligen relatera till känslan att det jobbiga kommer bestå för evigt. Precis så har jag också känt de gångerna jag mått dåligt. 

Men för det första tänker jag att om man har mått dåligt ett tag och visserligen har du tagit medicin ett längre tag men du har ju också ändrat dosen ett par gånger så det nog inte ovanligt att det kan svaja ett tag. Tror många som är/varit t ex varit utmattade beskriver det som att energin kan komma och gå ganska tvärt en period. Att det gäller att lyssna på kroppens signaler. Bra om man har rutiner i vardagen och t ex försöka komma ut på en kortare promenad även då man mår som sämst. Samt att försöka ta det lite lugnt om man helt plötsligt får mycket energi. För att balansera.

Och angående att det känns som att det kommer vara sådär för evigt; det kommer det inte Om det är något som är säkert så är det att saker och ting förändras. Så också ditt mående. Men jag vet att känslan säger det. 

Usch, ja ångest är hemskt. Finns faktiskt inget värre

Jag tror att det är bra att få komma till psykiatrin. De är ju specialiserade på just psykiskt mående och därmed också medicinering kring det. 

Jag tycker dock att du ska be om att få terapi också. Att bara medicinera och leva på som vanligt kommer inte att räcka i längden - något har ju gjort att du mår som du gör och det är viktigt att du får hjälp med hela biten. 

Gör det! Det är ett effektivt sätt att lätta på trycket. 

Något som är och har varit essentiellt för mig är att 1. Använda kroppen minst lika mycket som hjärnan (dvs vara inne stillasittande och kolla t ex TV längre stunder ökar min ångest) 2. Inte överanstränga mig. Då kommer ångesten som ett brev på posten. 

Men det är sådant man lär sig om sig själv med tiden, om man jobbar med att lyssna in kroppen. 

Angående läkemedel från olika sorter. Jag jobbar på apoteket och det är ingen skillnad på effekten eller biverkningar av själva substansen. Däremot kan tabletten se olika ut beroende på fabrikat, det kan också vara olika hjälpämnen i tabletten. I sällsynta fall kan en patient reagera på ett färgämne eller dylikt. Jag har själv aldrig märkt någon skillnad, fast jag säkert haft 15 olika fabrikat genom åren. 

Förstår däremot att det kan bli jobbigt för en person med ångest då en ångesthjärna letar efter tänkbara anledningar/orsaker till det dåliga måendet för att eliminera dem. Men det gäller att kunna tänka rationellt här även om ångesten säger annat. Annars snurrar man in sig i en värld av kontrollerande som gör det svårt att bli av med ångesten på sikt.