Ni som har ett intensivt barn, hur blev tvåan?

Vår äldsta är väldigt intensiv, Så pass att man nästintill måste tvinga henne att sova, för man kan ju missa något som händer när man sover (hennes egna ord).
Nummer två är rätt laidback, eller "normal" kanske. Jag har lite svårt att relatera till vad som är "normalt" eftersom jag jämför allt med vår första...

Låter bra! Känner igen det där. Vår är bara knappt 1.5 år men har alltid varit svårsövs. Snittar på 1 h för att söva henne nu inför natten.

Och så väljer ni att skaffa ett barn till tätt. Obegripligt.

Trodde inte det kunde bli värre men det blev det. Nr 1 och nr2 är väldigt intensiva och vill utforska världen genast nu på en gång! Nr2 klättrar inte lika mycket som nr 1 men låter mycket mer.

Tjejerna är sällan stilla och så triggar de varandra. De är sällan griniga eller pipiga.

Vi väntar med spänning på att se hur nr 3 utvecklar sig. Hon är 4 månader. De andra snart 4år och precis 2år.

Hellre ungar som vill något än bara sitter still brukar vi trösta oss med..

Haha. Hade väldigt svårt att få till ettan och valde därför att börja i tid och det tog sig på första försöket! Tack för gratulationerna!

Jo faktiskt det är ju jättekul att ha ett aktivt barn. Är mest orolig för de första månaderna just nu och att man ska känna sig väldigt otillräcklig...

Tvärtom här. Ettan var lugn som en filbunke jämt, tvåan mycket mer intensiv, märkte skillnad redan när hon låg i magen. Sen två ungar till som väl är mer "normalintensiva".

Med andra barnet var jag föräldra-LEDIG första halvåret, jag fattade äntligen vad man menar när man säger att bebisar äter och sover. Med första barnet handlade det om att överleva de första 2 åren. Så det finns hopp om att det kan vara skillnad.

Har tre barn och alla är olika varandra på flera sätt. Så bara för att "ettan" är intensiv måste inte "tvåan" vara lika. Vi hade också en jobbig tid med barn nummer ett men det har visat sig att han har ett funktionshinder vilket förklarar varför allt varit så tufft med honom.

Vad spännande att det kan kännas redan då! Får se hur det känns i magen här framöver. Ettan var vild i magen! Sparkade ej så mycket men bökade runt extremt mycket och vände sig massa ända in i v 38 (!) så visste aldrig om hon låg i säte eller med huvudet ner. Redan då märktes att hon var aktiv.

Haha ja jag har aldrig fattat det där. Vet så många som tog sig ut och kunde ha barnet sovandes i vagnen på affären eller ha barnet i ett babyskydd. Det har jag aldrig kunnat... Skulle bäras och hoppas och skumpas osv. Ständigt gnäll. Nu är det bättre men hon tycker det är tråkigt att sitta i vagnen och vill springa runt och riva ner saker istället.

Okej, ja då förstår jag att det varit extra tungt. Sen tänker jag att man kanske är lite mer avslappnad med tvåan och att det därför kanske går bättre.... men jag har ingen aning.

Ettan var sjukt intensiv. High need bebis som sällan sov, var tidig och skulle vara med precis överallt. Hela tiden!

Lillebror verkar vara samma av samma skrot och korn... Plus kolik och misstänkt mjölkproteinallergi!

Så jag är glad att vi väntade med syskon (det är 11 år mellan dem).

Jag har en son på 11 år, han var vad jag fått lära mig i efterhand vad som kallas high need baby, googla! Har fått två till barn efter det, och de har varit så enkelt med mina flickor, de har bara hängt med.

Inte så snällt att lägga fram det på detta vis men det man kan undra hur det kommer sig att ni valt att skaffa barn så tätt med ett intensivt första barn?

Mitt första barn är också intensiv (hon är 8 år idag och har fortfarande myror i brallan). Min nr 2 är väldigt lugn och gillar att pyssla, leka ensam osv. Dock var nr 2 skrikig som bebis pga att jag var så fruktansvärt stressad det första halvåret. Det är 22 månader emellan dem. Anledning till att vi då valde att skaffa barn så tätt var att när jag blev gravid var nr 1 precis 1 år och visst var hon aktiv redan då men det eskalerade efter det. Hon var dock väldigt lugn och snäll som bebis (konstigt egentligen men så var det) så jag hade positiva erfarenheter av bebistiden med henne. Men sen stod jag där med en superaktiv knappt 2 år gammal liten tjej och en skrikig bebis. Allt blev såklart bättre efter den första jobbiga tiden och nu har de en fin och nära relation. Men lite råd på vägen är:
1. Våga be om hjälp, ingen klarar av allt själv hela tiden
2.Försök att inte oroa och stressa upp dig i onödan (undviker du det så blir allt mycket lättre)
3. Låt din nr 1 vara aktiv och galen inom rimliga gränser. Jag hamnade i "nej träsket" men min nr 1 och det är inte så bra
4. Försök hitta aktiviteter så att ditt aktiva barn får möjlighet att leva ut 

Jag hoppas inte att jag "skrämde upp dig nu", jag tror att det kommer att gå bra och även om det blir jobbigt en tid så kommer du och dina barn ha många år framöver att njuta av. Det är kul med syskon och nyttigt för alla barn tror jag

Är måhända inte frågans målgrupp, men kan av egen erfarenhet säga att det är mycket viktigt att låta ett aktivt barn få utlopp för sin energi i mån av möjlighet.

Vad gäller fysisk intensitet: minns att jag inte kunde få nog av att gå då jag väl lärt mig det och att energin tidvis aldrig föreföll ta slut.

Lyckligtvis hade jag ca. 3 km till närmaste dagis/skola och fick därav röra på mig en massa, plus att jag kunde springa runt i vår stora trädgård då jag kände för det. Detta då mina föräldrar rent ut sagt sket i mig och vad jag gjorde (de gav mig mat och husrum, bytte blöjor och satte mig i dagis/skola, varken mer eller mindre. Må låta ironiskt men så är det xD)

Vad gäller mental intensitet är det viktigt att fastställa vad som intresserar och stimulerar barnet så att det slipper bli uttråkat. Själv älskade jag all form av matematik och pillade frekvent på miniräknaren i timmar i ända, medan min storasyster inte kunde få nog av världsatlasen vi hade. Tack vare att vi kunde stimulera oss själva på detta vis slapp vi i hög utsträckning den frustration som brist på fysisk/psykisk stimulans ofta medför.