Åldrande far med asperger /autismspektra

Anonym (Autistisk tjej) skrev 2017-12-06 14:17:19 följande:

Sedan har de andra rätt det är ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning och ni vet inte ens om din pappa har Asperger, för att få veta det måste han göra en grundlig utredning, nu är han bara hobby diagnosticerad av er.

Nja, det finns gränsfall och det de finns många som har insikt och hejdar sig, som lär sig se när människor den tycker om far illa och gör något åt det och åter andra som inte har det här problemet alls. Sedan finns det de som ts pappa där en hobbydiagnos kan sättas med mycket stor träffsäkerhet utifrån extremt tydliga tecken både i beteende och allmänt fungerande, man kan boka av ett flertal diagnoskriterier rakt av på det som hon beskrivit. En hobbydiagnos räcker också gott i en diskusdionstråd på ett forum, särskilt när den som tar upp ett problem själv tror detta och har hört läkare tro det.

Han kan inte rå för sin diagnos men det är ju jätteledsamt hur det blivit. Det finns många tänk om.... om hon lämnat honom för länge sedan, om han fått en diagnos långt tidigare etc.

Det är förresten aldrig för sent att lämna ett dåligt förhållande! Troligen kommer psykologen påtala detta, särskilt som det gått alldeles för långt för att reparera något.

Försök se framåt ts och gör det du kan, ge din mamma stöd i de beslut hon tar!

/en annan dotter till speciell pappa

Anonym (Annan dotter)

Äldre 7 Dec 12:27

#22

Anonym (Derrida) skrev 2017-12-06 16:29:24 följande:

TS! Du är inte ensam!

Jag förstår din smärta och sorg!

Både min pappa och bror har asperger. Min bror fick sin diagnos och då utreddes min pappa.

Min uppväxt har på många sätt sett ut som din.

Jag har gått i olika stödgrupper för syskon. Det har inte hjälpt mycket. Det är mest en massa jadda jadda jadda som att går ut på att man ska anpassa sig och förstå.

MINA RÅD ÄR:

Googla på engelska sidor. Där står mycket mer och du kan få helt andra bättre råd än svenska.

Hjälp din mamma att komma ifrån din pappa om du så bara kan ha henne boende hos dig en helg då och då. Jag flyttade hemifrån så fort jag var myndig och det kändes som att jag äntligen fick vara normal. Att leva med min aspergerfar var som att leva med en fångvaktare där hans rutiner och schema var det enda som existerade Man blir sjuk av det!

Hjälp din mamma att skaffa en ekonomisk buffert som din pappa inte vet om. Hon behöver slippa hans kontroll så mycket som det bara går-

Om det är så illa att man distanserar sig och har gett upp tanken på ömsesidig förståelse eller kompromisser som faktiskt fungerar så kanske man faktiskt ska bryta upp förhållandet? Är inte respekt och att inte gå bakom ryggen på varandra själva grundstenarna i förhållanden? Om man inte står ut med varann och inte orkar vara under samma tak ens så ska man väl inte bo ihop? Ger du andra som mår jättedåligt i sina förhållanden rådet att de ska leta strategier att slippa vara hemma?

Jag blir alldeles förvånad över hur man kan råda att vända varandra ryggen, distansera sig och söka information som hänvisar till fortsatt plåga under förnekelse. Och vilka engelska sidor menar du atthon ska googla på, det framgår inte? Det låter mycket random.

Jag flyttade hemifrån när jag 17 år, delvis pga familjemedlem(ar), men det säger ju inget om hur den kvinna som lever med min farsa ska hantera sin vuxenrelation till honom.

Anonym (Annan dotter)

Äldre 7 Dec 16:51

#25

Anonym (Derrida) skrev 2017-12-07 13:24:23 följande:

Jag vet hur svårt det är och kan vara både att leva med någon med asperger och att bryta sig loss. Tycker det är fruktansvärt för den här gamla kvinnan som gått under i sin kamp för att gör sin make med asperger nöjd.

Det kan vara nyttigt att jämföra svensk och utländsk information. Det är väldigt olika perspektiv. England och USA har mycket större förståelse och fokus på anhöriga. Min erfarenhet av stödgrupper i Sverige är allt fokus är på hur situationen skall bli optimal för personen med asperger hur familjen skall anpassa sig.

Till exempel den här sidan kan ge en styrka i att man inte är galen utan faktiskt ett offer som anhörig. www.healthguideinfo.com/aspergers-syndrome/p120330/

Det är mycket i livet som är svårt men som de allra flesta lär sig ändå, som att ha en bortre gräns för vad man accepterar av andra vuxna. Ditt inlägg har inte med något jag sa att göra egentligen, förutom att det berör ämnet att bryta upp, där din lösning verkar vara att vältra sig i en känsla av sorg och att vara offer hellre än att gå vidare och bygga upp sig själv. Det känns inte som anhörigmöten är riktigt grejen i ts (mammans) fall, eller hur? Det verkar ha passerat den gränsen för länge sedan.

Anonym (Annan dotter)

Äldre 7 Dec 20:11

#52

Anonym (Mensnälla) skrev 2017-12-07 18:26:10 följande:

Fast ni får nog acceptera att det är väldigt svårt att tro på det här. Det låter som den unge mannen som drar runt på internet och skriver trådar om asperger, på grund av att han hatar sig själv och sin asperger.

Ja, han som är dömd för vålsbrott och har en mamma som är läkare? Känner också igen det.

Anonym (förstår) skrev 2017-12-07 18:42:00 följande:

Exakt vad är det som är så svårt att tro på?

- Att omgivningen kan ta skada av AS personligheter

- Att skadan tar lång tid att läka.

- Att det finns flera som vittnar om stora skador

Är ni med AS så inne i er egen världsbild att ni inte ser vad det gör med omgivningen?

Fast alla blir inte skadade, bara de som inte kan stå på sig eller gå om alla gränser passerats, det gäller ju alla former av låggradiga övergrepp i ett ?fritt land?. Undantaget är väl barn eller de som blivit nertryckta som barn (eller förståndshandikappade som jag nämnde tidigare att jag bevittnat själv). Man behöver inte ha diagnos själv för att se att ni vädrar ett förakt mot själva funktionsnedsättningen, själva har svårt att vara nyanserade, och borde föra diskussionen i låst grupp eller inte alls.

Anonym (Annan dotter)

Äldre 7 Dec 21:19

#77

Helleborus skrev 2017-12-07 20:30:55 följande:

Den som inte kan stå på sig mot den med asperger får skylla sig själv? Fy, vilken människosyn! Så empatilöst!

Varför skriver du så? Det är inte min åsikt. Däremot tycker jag att det är viktigt att man kan vara nyanserad och respektfull mot de med andra upplevelser. Empatilöst av dig att inte fråga vad jag menar istället för att kalla mig för saker.

Jag ältade själv det vaakum som blev i mitt liv för att jag hade en pappa med de här problemen men inget blev bättre av att jag blir bitter eller inte går vidare. Jag har en viss realation till honom idag, inte som andra har med sina föräldrar men jag kan ta honom för den han är några gånger per år och han bryr sig om mig på sitt sätt. Jag kan se och förstå att ja, det finns fler med de upplevelserna (partner/förälder som skadar anhöriga och har Asperger) liksom det finns många som inte alls upplevt det så, jag känner till och med några som inte alls upplevt det som något hinder, mer än andra egenheter som människor har, med en förälder med diagnosen. Får man bara ha åsikten att det är ok att generalisera om diagnosen och hata alla utmärkande drag? Kanske kommer du också få förståelse för komplexiteten och att A kan vara lika sant som B.

Menar du att du inte själv märkt att det finns de som aldrig skulle låta sig tryckas ner och de som aldrig skulle trycka ner? Det finns människor i alla nivåer och vi som har möjligheten att se saker från lite perspektiv har en medmänsklig skyldighet att inte ryckas iväg och nöja oss med simpla eller ensidiga förklaringar utan hjälpa varann på olika sätt. Det betyder väl både att ge stöd och erkännanden till de som mått dåligt av olika orsaker SAMTIDIGT som man uttrycker sig respektfullt.

Anonym (Annan dotter)

Äldre 8 Dec 15:07

#108

Anonym (Partner) skrev 2017-12-08 07:57:34 följande:

Nja, rättshaveristiskt beteende är väldigt vanligt hos personer som har Asperger.

Tror du missuppfattat ordet. Att ifrågasätta regler och lagar eller aty hitta kryphål för att bli gynnad är rättshaveri. Att anmäla faktiska överträdelser är något annat (även om det kan gå till överdrift).

Åldrande far med asperger /autismspektra

INNEHÅLL