Åldrande far med asperger /autismspektra

Jag lägger inte hela skulden på TS mamma. Man kan bli långsamt nedbruten av att leva med någon med asperger som styr hela ens liv.

Jag har sett det i min egen familj.

I TS fall handlar det om en mamma som man misstänkt har demens. Så vi pratar antagligen om en kvinna i 60-80 års åldern.  Det gör situationen ännu svårare när det kommer till att säga skilj dig. Jag tycker det är fruktansvärt att läsa att neurolog tror att denna kvinna lider av posttraumatiskt stressyndrom till följd av att leva med en make med asperger. Det säger något om vad det är anhöriga kan uppleva  i form av stress och krav.

Att förstå vad det är man gått igenom och levt med är inte att vältra sig. Här kan man läsa flera beskrivningar av människor som levt med förälder med asperger.

aspar.wordpress.com/category/female-member/

Det är helande att förstå att man faktiskt inte varit skyldig till det man utsatts för. Att det inte har att göra med att man inte levt upp till aspergerförälderns krav och egenheter. Att man själv är normal.

TS berättelse får mitt hjärta att blöda för henne och hennes mamma!

Jag är delvis i samma situation. Har vuxit upp med en pappa som gärna föreläser om specialintressen och har noll koll på andras gränser. Han kan leverera brutala "sanningar" om hur andra familjemedlemmar är samtidigt som han lägger sig platt för t ex grannars önskemål i gemensamma ärenden. En i grunden aggressiv framtoning och en total oförmåga att läsa av; vare sig det handlar om att se igenom andra människors behov eller tolka bakomliggande agendor. Och värre har det blivit med åren. 

Jag har hobbydiagnostiserat honom med AS. Hanterar jag honom som en AS funkar det bättre.

Som barn var det fruktansvärt och jag lider än idag av komplex PST, och är nu i en process att förstå att jag har rätt att tycka annorlunda än honom. Att jag har rätt att sätta mina egna gränser. 

När det gäller anpassningar tycker jag att visst ska man anpassa för AS personligheter. Men det får inte gå ut över barnen. För man är så himla utsatt när AS är norm och man som normalstörd är fel. Min son med AS gör jag gärna anpassningar till, för han är barn och jag är vuxen och förstår att han har svårigheter. Som barn lastade jag mig full med skuld och skam för att jag inte kunde leva upp till hans standard.   

Vad får dig att tro att jag inte söker hjälp? Det är en livsresa att läka och jag har ett team runt om mig som hjälper mig.

Din argumentationsteknik kunde vara hämtad ur min uppväxtmiljö. 

När jag beskriver en smärtsam uppväxt, så försöker du inte sätta dig in i min situation. Istället gaslightar du och byter ämne till att problematiken med AS barn som inte lever upp till normalstörd standard. Vilket är en annan tråd.

Precis så var det att växa upp för mig. När jag ville prata om hur jag kände eller upplevde situationer, så byttes det perspektiv. Jag trodde till slut inte att jag hade rätten till mitt perspektiv, utan att min fars perspektiv var det enda rätta.

 

Du är så klok!

Förstår, känner igen även detta från min uppväxt med asperger i familjen. Bara aspergerpersonens världsbild tillåts, det är den enda rätta. Den får inte ifrågasättas. Inga andra perspektiv accepteras. Man blir nedbruten av att utsättas för detta dagligen.

 

Min far valde inte. Han kunde inte bättre. Han har inte de förmågor som ingår i föräldraskapet. Han månade om familjen på sitt sätt. Men det blev fel. Väldigt fel.

Och jag ber dig att sluta byta ämne. Här diskuterar vi problematiken att leva nära någon med AS liknande symtom. Vill du diskutera hur det är att växa upp med AS i en normalstörd familj, kan du väl skapa en annan tråd?

Exakt vad är det som är så svårt att tro på?

- Att omgivningen kan ta skada av AS personligheter

- Att skadan tar lång tid att läka.

- Att det finns flera som vittnar om stora skador

Är ni med AS så inne i er egen världsbild att ni inte ser vad det gör med omgivningen? 

Ja, jag tror att det är så. Det verkar var en del av diagnosen att inte kunna ta in och förstå att andra människor upplever något annat än vad man själv gör. Att andra har känslor. Att andra får lov att tycka så som de gör utan att det är fel.

 

Den här tråden börjar mer och mer likna en dejavi av min uppväxt... Brrr

Jag som hade hoppats på ett ställe att kunna utbyta erfarenheter om fäder med misstänkt AS och strategier för återhämtning. 

Spännande att det är så triggande för vissa att det finns olika perspektiv på AS. 

 

Mitt ex var inte medvetet elak. Han är ingen ond människa men hans sätt att vara skadade mig oerhört. Förklaringen på hans beteende och oförmåga att mentalisera, se andras perspektiv, känslor och behov är hans Aspergerdiagnos. Därmed inte sagt att alla med Asperger beter sig som honom men hans beteende är signifikant för diagnosen. Han är inte född på 50-talet utan fyllde 36 i år, och han har haft en bra uppväxt med känslomässigt tillgängliga föräldrar. Liksom flera av er med Asperger som gått till motangrepp i tråden hade han ingen insikt om att det fanns fler perspektiv än hans eget, han till och med utgick ifrån att jag måste ha ljugit för min psykolog eftersom psykologen omöjligt kunde ifrågasätta hans beteende som ju var helt felfritt.

#metoo vill jag säga! Mina erfarenheter också av partner med asperger!

Det är som att livet blev svart vitt och bara gick ut på att följa hans regler för att man skulle förändras till att bli som han.

Vi fick inte heller äta ost. Han påstod att han kunde bevisa att det var skadligt. En gång berättade han om detta under ett helt julbord hos mina föräldrar.  Folk försökte byta ämne men han bara fortsatte. Det hjälpte inte ostarna flyttades ut i köket. Släktingarna skrattade alla trodde han var onykter eller något.

Tror det ligger mycket i detta. Det finns inget givande och tagande. Inga undantag från de regler och den världsbild som den med asperger har.

Vilken skola? Vad pratar du om nu?

Ehhhh.... Tycker du inte att du håller på med något långsökt nu?

Det känns nästan lite creepy att du försöker ta reda på var mina barn går  i skola.

Det har ingenting med tråden att göra.

Vet du vad Helleborus betyder? Julros inte så konstigt nick i jultid alls.

Låter som min mamma. Som INTE har Asperger vad jag vet....

Alla får dn energikick av att vara förälskade. Alla vill visa sig från sin bästa sida i början. Skillnaden mellan hur As-personer verkar vara, och hur de i själva verket är, särskilt att leva ihop med, verkar dock vara större än för andra. Det fungerar på ett ytligt plan, men blir en frontalkrock när de måste kompromissa i vardagen, anpassa sina vanor för att de lever med en annan människa osv. När de inte orkar hålla skenet uppe längre.