Seperation, ångest & piller

Det har nu gått snart 4 månader sen separationen. Jag tänker fortfarande på det dagligen. Sen förra veckan blev allt värre igen eftersom han valde att kontakta mig.

Jag har inte blivit fri från medicinen, dock dragit ner på den. Jag tar dom inte lika ofta. Jag har dock inte sökt hjälp än. Fan va dum man är!

Jag trodde att allting vände, att jag faktiskt blev bättte under en period på några veckor, men det är för att jag nånstans intalat mig själv att han faktiskt dog. Att jag sörjde en död människa och var därför tvungen att gå vidare. Men nu när han hörde av sig var det som en käftsmäll. Jag vart livrädd, händerna skakade och jag känner mig helt hopplös. Just nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Nu är sorgen dessutom annorlunda. Jag sörjer en kärlek jag aldrig kommer få tillbaka. Jag älskar honom så mycket, och skulle han säga ?hoppa? så gör jag det utan att tveka en sekund. Men samtidigt vet jag att han inte ens förtjänar min kärlek, så som han behandlade mig. Varför ska det vara så svårt att förklara sånt för ett brustet hjärta?! Huvudet vet rätt och fel, men man kan inte göra något åt sina känslor. Man blir helt jävla dum i huvudet av det kan jag tala om.

Dessutom vågade jag mig på att träffa två nya män under den ?bra perioden?. Jag är iskall. Jag känner ingenting. Det känns som att jag gick från att känna allt, till absolut ingenting.

Jag kan inte hjälpa att det kommer tårar nu när jag skriver. Men det här kommer aldrig ta slut.. Jag är så trött på att sakna någon jag älskar av hela mitt hjärta så mycket. Jag vet inte hur länge till jag orkar... Jag inser mer och mer att jag miste kärleken i mitt liv. Och jag klandrar mig själv för att inte gjort tillräckligt. Att jag inte kunde vara hans allt. Även om han påstår att jag var det. Men det var ändå inte tillräckligt för att orka..

Förlåt, men jag måste bara ventilera nånstans.

Du får trösta dig med att när tabletterna är slut så kan du inte skaffa mer. För det var väl du som aldrig skulle köpa olagligt, om jag förstod dig rätt.

Tack för era åsikter. Jag förstår själv att det inte är hållbart, men jag har väl ganska svårt att smälta att det ska krävas så mycket för att gå vidare. Jag har dessutom aldrig haft problem med det förr, så denna känsla är väldigt ny. I mina tidigare relationer har jag alltid varit den som gått vidare först. Så att hamna i denna position känns helt klart annorlunda.

Jag inser att jag måste klippa med honom helt, vi ska dock mötas för att jag ska få träffa husdjuren. Min plan är att då tala om för honom att det kommer vara den sista gången vi talar med varandra. Jag förstår att det är så det måste bli för att jag ska kunna fungera.

Jag tror dessutom inte att han heller gått vidare. Sen visst känner jag mig som en dum 26 åring. Känns som att folk kanske har svårt att ta mina känslor på allvar just på grund av min ålder. Folk säger att jag kommer träffa den rätta, jag är ju så ung. Det känns svårt att förklara sina känslor. Men såhär äkta har det aldrig varit.

Jag har tänkt att jag måste bestämma mig till måndag angående hjälpen jag ska söka. Jag ska prata med en vännina imorgon, och komma till ro med mig själv. Jag förstår att jag behöver hjälp. Denna vecka har jag endast sovit en natt. Precis som ni sa blir det svårt att fungera om man inte sover. Allt blir svårt. Jag är trött på att vara trött, trött på att tänka. Hjärnan slutar aldrig. Nu har jag i alla fall slutat kämpa emot, förut gjorde jag allt för att inte tänka på honom. Nu låter jag dom tankarna komma nära, även om det gör ont och gör mig ledsen. För jag vet att jag inte kommer ifrån dom ändå.