Seperation, ångest & piller

Tack för ditt meddelande! Jag började faktiskt gråta när jag läste det. Det känns som jag fick tillbaka lite luft för en stund! Tack så mycket! Du är en fin människa!

Tack för dina fina ord! Jag har vänner som jag ofta pratar med och det känns alltid lite lättare efteråt. Jag hoppas den dagen kommer snart, när allting känns lättare, men du satte ord på många av mina känslor just nu.

Tyvärr blev det inget samtal med vården idag. Kunde inte sova på natten och när jag väl somnade så vaknade jag vid 4 på eftermiddagen av många upprörda samtal från jobbet. Driver ett företag och har egentligen inte tid med allt det här. Allting som planerats för dagen måste jag lägga fram till imorgon och stress gör inte saken bättre. Men jag hoppas på att orka göra samtalet imorgon och boka en tid hos vårdcentralen till att börja med.

Morfin tabletterna har börjat göra att jag får svår huvudvärk på dagarna och konstant illamående, så jag förstår att jag inte kan hålla på såhär.

Ska iväg med lite vänner över helgen och fira en tidig julafton utanför stan, så jag hoppas att det ska hjälpa, få perspektiv på saker och ting och framför allt ge ny kraft!

Jag vill tacka er för den fina energin ni sänder ut. Det känns inte så hopplöst då, eftersom någon faktiskt förstår mig!

Nej precis! Jag blandar aldrig starkare smärtstillande med alkohol!

Min mormor opererades för ett tag sen och använde aldrig upp alla mediciner dom skrev ut åt henne, så jag kunde lätt få tag i dom. Jag hade också problem med tänderna under en period och fick starka smärtstillande utskrivna av min tandläkare, så det är väl på den vägen.

Har aldrig köpt något på gatan och kommer aldrig göra det heller om du tror det.

Tack! Det är fint av dig att dela med dig såhär, det gör att även jag kanske vågar söka hjälp. Det känns lite lättare när man vet att man inte är ensam om att känna dessa känslor.

Och lycka till på din resa!

Hej!

Jag har hållt mig borta från alla piller sen torsdag förra veckan, och mått mycket bättre! Jag har inte kommit iväg till vårdcentralen heller, det tar emot att söka hjälp, så jag har fyllt upp vardagen för att ha så lite tid som möjligt att tänka på, och det har mer eller mindre funkat.

Den sorg jag konstant känt har på något vis börjat lämna min kropp. Visst, om jag tänker på det så känner jag hur det smyger på, men jag kanske börjar att kontrollera det här lite, och som sagt så fyller jag upp tiden med andra tankar.

Jag har känt ett sug efter tabletter på kvällen för det gör det lättare att somna, men jag har låtit bli, så 8e dagen utan dom!

Det har nu gått snart 4 månader sen separationen. Jag tänker fortfarande på det dagligen. Sen förra veckan blev allt värre igen eftersom han valde att kontakta mig.

Jag har inte blivit fri från medicinen, dock dragit ner på den. Jag tar dom inte lika ofta. Jag har dock inte sökt hjälp än. Fan va dum man är!

Jag trodde att allting vände, att jag faktiskt blev bättte under en period på några veckor, men det är för att jag nånstans intalat mig själv att han faktiskt dog. Att jag sörjde en död människa och var därför tvungen att gå vidare. Men nu när han hörde av sig var det som en käftsmäll. Jag vart livrädd, händerna skakade och jag känner mig helt hopplös. Just nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Nu är sorgen dessutom annorlunda. Jag sörjer en kärlek jag aldrig kommer få tillbaka. Jag älskar honom så mycket, och skulle han säga ?hoppa? så gör jag det utan att tveka en sekund. Men samtidigt vet jag att han inte ens förtjänar min kärlek, så som han behandlade mig. Varför ska det vara så svårt att förklara sånt för ett brustet hjärta?! Huvudet vet rätt och fel, men man kan inte göra något åt sina känslor. Man blir helt jävla dum i huvudet av det kan jag tala om.

Dessutom vågade jag mig på att träffa två nya män under den ?bra perioden?. Jag är iskall. Jag känner ingenting. Det känns som att jag gick från att känna allt, till absolut ingenting.

Jag kan inte hjälpa att det kommer tårar nu när jag skriver. Men det här kommer aldrig ta slut.. Jag är så trött på att sakna någon jag älskar av hela mitt hjärta så mycket. Jag vet inte hur länge till jag orkar... Jag inser mer och mer att jag miste kärleken i mitt liv. Och jag klandrar mig själv för att inte gjort tillräckligt. Att jag inte kunde vara hans allt. Även om han påstår att jag var det. Men det var ändå inte tillräckligt för att orka..

Förlåt, men jag måste bara ventilera nånstans.

Tack för era åsikter. Jag förstår själv att det inte är hållbart, men jag har väl ganska svårt att smälta att det ska krävas så mycket för att gå vidare. Jag har dessutom aldrig haft problem med det förr, så denna känsla är väldigt ny. I mina tidigare relationer har jag alltid varit den som gått vidare först. Så att hamna i denna position känns helt klart annorlunda.

Jag inser att jag måste klippa med honom helt, vi ska dock mötas för att jag ska få träffa husdjuren. Min plan är att då tala om för honom att det kommer vara den sista gången vi talar med varandra. Jag förstår att det är så det måste bli för att jag ska kunna fungera.

Jag tror dessutom inte att han heller gått vidare. Sen visst känner jag mig som en dum 26 åring. Känns som att folk kanske har svårt att ta mina känslor på allvar just på grund av min ålder. Folk säger att jag kommer träffa den rätta, jag är ju så ung. Det känns svårt att förklara sina känslor. Men såhär äkta har det aldrig varit.

Jag har tänkt att jag måste bestämma mig till måndag angående hjälpen jag ska söka. Jag ska prata med en vännina imorgon, och komma till ro med mig själv. Jag förstår att jag behöver hjälp. Denna vecka har jag endast sovit en natt. Precis som ni sa blir det svårt att fungera om man inte sover. Allt blir svårt. Jag är trött på att vara trött, trött på att tänka. Hjärnan slutar aldrig. Nu har jag i alla fall slutat kämpa emot, förut gjorde jag allt för att inte tänka på honom. Nu låter jag dom tankarna komma nära, även om det gör ont och gör mig ledsen. För jag vet att jag inte kommer ifrån dom ändå.

Absolut inte, jag tror att känslorna är detsamma. Men det är endast det bemötandet jag delvist känt att jag fått. Att man som ett ungt par har lättare att lämna varandra av någon konstig anledning, och att jag hela tiden måste bevisa och förklara varför detta blev så jobbigt.

Absolut, tankar om honom är ingenting att hålla fast vid. Men jag känner honom så väl. Han har gjort så många gånger förr, men aldrig mot mig. Att han försvinner, byter telefonnummer, ja rubbet, för att slippa bearbeta. Den behandlingen fick hans syskon många gånger, jag borde ju ha förstått redan då att jag också skulle få smaka på det så småningom. Dessutom sista gången vi talade sa han att han älskar mig djupt. Därför håller man fast vid det.

Imorgon ska vi träffas är det bestämt. Första gången på över 3 månader. Vi ska prata om husdjuren. Jag vill få hem den ena katten. Mitt fokus ligger på djuret och inte att möta honom.

Imorgon ska jag också ringa vårdcentralen och söka hjällp. Det känns lättare att göra det nu efter samtalet med min vän, som själv sökte hjälp för lite över 2 år sen. Inte på grund av ett brustet hjärta, men depression. Hon förstod mig.

Nu har jag ringt vårdcentralen! Jag vägrar leva såhär, jag vill leva! Nånstans där inne så vill jag leva ändå!

Nu ska jag få en kallelse från kuratorn! Känns så himla skönt att våga börja!

Tack du! Det är väldigt skönt att höra att man faktiskt kan överleva detta! Det är nästan spännande att faktiskt få gå och prata med någon, ser verkligen fram emot det!

Mina vänner har också varit guld! Utan deras stöd hade jag nog hoppat ut från fönstret för länge sen!

Kram!

Hej! 
Nu har det gått lång tid, men jag tänkte göra en liten uppdatering om läget om någon ens minns denna tråd :)

Jag lever, är ren från all sorts skit sen nyår, och nog aldrig varit lyckligare :)

Så livet vänder och blir bättre! Men det tog många timmars terapi och samtal. Men ja, man kan gå vidare och bli lycklig :)

Men gud! 
Hallå där! Råkade mig på min gamla tråd här. Blev helt rörd av att läsa mina inlägg och era svar. 
Tack till er alla som var så stöttande! 

Jag levde i totalt mörker i över ett år. Jag hamnade i ett tillstånd av totalt kris. Hela mitt liv togs ifrån mig och jag var medberoende. 

Jag tog hjälp, tack vore era meddelanden och en väninna som pushade mig att gå i terapi. Där träffade jag en psykolog som förändrade mitt liv. 
Än idag kan jag gå tillbaka till hennes ord. 
Du kan inte påverka andra människor, det enda du kan ha kontroll över är dina egna beslut. 
Det var avgörande för att kunna komma tillbaka till livet och jobba med min medberoende personlighet. 

Jag lyckades iaf få tillbaka mina djur. Det gjorde enorm skillnad också, jag fick sakta tillbaka livet. 
Jag berättade också för mina närmsta vänner om mitt missbruk. Och slutade.

Än idag är mitt hjärta fyllt av hat för karln som gjorde detta mot mig. Han är fortfarande densamma, samma skit. Jag gick aldrig tillbaka till honom. 
Lever idag i en sund relation, med en underbar man som aldrig gjort något ont mot mig. 
Vi ska gifta oss om en månad. ❤️