• Semlan17

    Relation och att få barn

    Hej

    När jag var gravid fanns en oro i mig. Den var som starkast när min sambo var ute med sina vänner på natten och jag låg klarvaken och stressad av tanken att inte veta när ytterdörren skulle öppnas för att väcka mig. Det var ju redan jobbigt som de var att vakna flera gånger om natten för att kissa eller för att vårt barn rörde sig i magen. Jag pratade med honom om att jag tyckte det var jobbigt och han sa att han förstod men utekvällarna och datorspelskvällarna fortsatte ända in i det sista, till förlossningsdagen. Min oro var att han skulle leva samma liv när vi fått vårt barn. Jag berättade det för honom och frågade om han skulle vara redo för livet som förälder. Han kände sig kränkt av frågan. Nu har vi vårt barn och hon är 3 månader och han lever samma liv med tron att det går att kompensera på andra sätt. Vi har verkligen en djup kommunikation i vår relation men när det kommer till det här vet jag inte hur jag ska få honom att förstå att livet ska förändras när man får barn, att det ingår uppoffring. Han ser sig själv som en så bra förälder att det är svårt att förklara det som jag upplever borde vara självklarheter. När han väl är med henne har de en fin kontakt en stund och sen försöker han få henne och somna och spelar tv-spel medan hon sover i knät. För mig känns det så fel och det påverkar också mina känslor för det får mig att inte vilja vara fysiskt nära honom. Det känns som att jag börjar mogna på ett helt nytt sätt i min nya roll och att han inte är där än. Vad har ni för upplevelser? Kan ni relatera till det här?. Jag vill ha en jämställd relation och det vill min sambo med, men hur ska jag få honom att se sig själv utifrån?. Klockan är 23 nu när jag skriver och han är ute och kommer sova över hos en vän för att inte väcka mig och dottern... Det känns inte okej.

  • Svar på tråden Relation och att få barn
  • Anonym (Ansvarslöst)

    Så han roar sig medan du får axla hela ansvaret som förälder?

    Visst att han gillar att spela, men precis som du måste ert barn gå före allt,före vänner, före egna hobbys och intressen.

    Tack för att du tar upp detta, jag håller med. Det är så sjukt otryggt ( alltså oattraktivt) att en vuxen person prioriterar sitt singelliv före sin partner, som behöver engagemang,som behöver att båda satsar 100%

    och är föräldrar helhjärtat.

    Jag har inga barn än men min partner trots att han har stor hobby för spel försummar mig inte för en sekund han tar sitt ansvar han avlastar mig han stöttar mig han tar mig och oss före sig själv och ska han iväg till kompisar ser han alltid till att han gjort det bra för mig först. Han är helhjärtad och jag vet att har vi ett barn kommer han aldrig lägga på mig att jag ska sköta barnet själv han kommer uppoffra sina hobbies och vänner han är medveten om konsekvenserna när man bildar familj. Skulle han må dåligt däremot kan han fly in i spel och åka iväg så det är ju bara en indikation att VI har sprickor i relationen vimåste lägga tid på att reparera. Men hans intresse är mitt välbefinnande och såklart vår framtida familjs välbefinnande. Det känns tryggt. Därför har jag stark attraktion för han fortfarande. Ansvarstagande partner är kopplat till trygghet och ju mer trygg man känner sig desto starkare attraktion.

    Läs detta för din partner, mitt inlägg, se om han fattat vad det innebär att faktiskt satsa på en relation och en familj.

  • Carambolan

    Att spela tv-spel med en sovande bebis i knät är väl inget konstigt, men att vara ute och ränna på nätterna var och varannan helg känns tveksamt. Har du möjlighet till lika mycket barnfri tid som han, och hinner ni med någon tid tillsammans som familj vid sidan av det...?

    I min familj (vi har tre barn) har vi kommit överrens om att en vardagkväll i veckan och en helgdag/helgkväll i månaden är vad det är okej att vara borta på ett ungefär. Nu är det ju inte lika jobbigt att vara ensam med bara ett barn, men det viktiga tänker jag ändå är att man hittar former som funkar för alla i familjen och inte bara för en.

  • Carambolan

    Är det förresten så att han är först ut i sitt kompisgäng att få barn...? I så fall kanske det löser sig så fort han är pappledig och lär känna lite andra småbarnsföräldrar att umgås med istället.

  • Semlan17

    Till anonym: min sambo är väldigt omsorgsfull och sätter mig annars alltid i första prio. Han gör väldigt mycket för mig men så har han en rastlöshet han själv inte kan hantera. Han har heller inte förstått att livet borde vara annorlunda när man skaffar barn. Att ha egen tid är viktigt för honom och det går ut över mina behov. Tyvärr blir det där datorspelandet något helt annat när man får barn. Det krockar med det livet. Ni kommer säkert också ha proböem med det om ni skaffar barn. Bara det enkla att gå och lägga sig samtidigt för att rutinerna i barnets vardag ska finnas blir en utmaning.

  • Semlan17

    Till carambolan: vilken bra lösning ni har kommit fram till! Jag ska ge det som förslag, känns mycket rimligare. Vi har försökt få till det så jag får mer egentid men är fortfarande bunden till amningen. Men det här handlar inte för mig om behovet att ha tid för mig själv. Det handlar mer om att min sambo inte anpassar sig efter det nya livet och att jag inte kan få honom och förstå att det behövs. Han har också vänner med barn men det gör ingen skillnad. Det är som om han kompenserar för att kunna ha egen tid. Han är student så istället för att fokusera på sitt plugg så vill han vara hemma och göra lunch till mig och umgås med mig och dottern. Det går ut över hans studier och blir martyr för mig. När han hela tiden är snäll och omsorgsfull för att sen göra sånt här. Hon är bara 3 månader. Jag förstår inte ens behovet av att vilja gå ut och träffa sina vänner sent på natten. Jag förstår inte hur man inte kan hålla sig. Det är så kort period av livet när det är såhär intensivt och då man verkligen behöver vara två.

Svar på tråden Relation och att få barn