Så bebissjuk att jag spricker

Självklart ska ni prata om barn och planer för barn, men det låter som att ni redan gjort det. Du kan ta upp frågan igen, men att pressa fram något partnern inte är redo för brukar inte ge goda resultat.

I dagsläget är du 21, vilket är väldigt ungt. Man ändrade mycket under de åren, byter intressen, hittar ny partner ibland, upptäcker vem man är. Använd åren till att mogna som människa, res, engagera dig politiskt eller i en ideell organisation, börja måla tavlor, vad du nu behöver för att utvecklas . Se det som dina år, när du gör saker för att stärka dig och din relation!

Allt det kommer du inte ha tid till med små barn.

Inte alls konstigt att vara bebissjuk. Blev det redan i 14års åldern när man hade sin först pojkvän xD

Idag har jag en son på över ett halvår och jag är 19år gammal. Blev gravid trots ppiller. MEN under den tiden jag var bebissjuk så försökte jag mest tänka på att det kommer förr eller senare. Så länge kan man komma på namn till exempel. Många rekommenderar att titta på bebiskläder, saker, möbler osv vilket gjorde det bara jobbigare för mig men kanske funkar för dig? :)

Ja man är väldigt ung när man är 21 men inte för att skaffa barn. Jag gjorde det och är så tacksam för det. Jag vill inte ha fler än ett barn och när han är 20 år, vuxen och förhoppningsvis självständig då är jag bara 40 och har hela livet framför mig. ????

Insåg att jag inte alls svarade på din fråga. Förlåt. Dessutom blev min smilegubbe en massa frågetecken.

Hur Som, båda måste ju vara eniga. Förklara fördelar a med att skaffa barn tidigt för din partner. Personligen förstår jag inte alls varför folk väntar i en oändlighet på att skaffa barn. Man vill ju inte vara närmare pensionsåldern när barnen inte längre står i beroendeställning.

Jag är lika gammal som dig och har också haft barnlängtan så länge jag kan minnas men verkligen plågats av den senaste 5 åren. Min sambo har inte heller känt sig redo och jag har studerat (blir klar i juni) så vi har ju inte haft bästa förutsättningarna heller. Men nu när folk i hans närhet börjar skaffa barn så har han också fått en längtan, äntligen!

Men det jag gjort dom här fem åren är typ att i mitt eget huvud byggt upp scenarion om hur det kommer bli osv, vet inte om det har stillat barnlängtan eller eg ökar på men jag har varit tvungen att tänka på det för att känna att det ändå kommer ske någon gång..

Han vill att vi börjar försöka så det har vi gjort! Tidigare har han nog blivit stressad/irriterad av min längtan för jag har själv inte kunnat hantera den. Men nu när han också känner sig redo så är det mycket lättare för båda! På nått sätt har det "stillat" längtan lite av att veta att det är på gång nu. :)

Hej känner igen mig har haft bebis längtan väldigt länge jag blev helt tokig va gravid en gång men gick inte vägen gick isär osv. Men sen träffade jag min man 2012 och där efter har vi pratat hur mycket som helst men min man har velat vänta hela tiden ja blev tokig och tänkte endast på bebis och hur alla andra fick barn som till och med e yngre än mig oxh ngt år äldre än mig. Idag är jag 26 fyller 27 nästa år och slutet på förra året till slut tog maken upp frågan minns inte exakt hur men att vi skulle försöka nästa år alltså detta året. Ja satte in p stav för 3 år sedan så ja sa väntar väl då men fick ändå försöka tänka på annat hur svårt det än var.

Så jag förstår din längtan och de hade ja i 7år kanske längre.

Kämpa på prata med honom och diskutera fram och tillbaka om allting hjälper oftast prata om barn graviditet hur lång tid de tar innan de blir plus och sen ska man vänta 9 mån på bebisen.

Håller tummarna att de blir din tur snart med

Vi satte vissa mål, dvs. saker vi ville ha på plats, och stirrade oss inte blinda på ålder. Jag ville ha barn tidigare än min fästman, men nu försöker vi för att vi har uppnått alla delmål. Det kanske kan vara en kompromiss för er del?

Dessa mål var: 

- Stabilt förhållande, inga bråk / problem / känna varandra utan och innan 

- Båda ska ha tillsvidaretjänster

- Lön över en nivå som känns rimlig, för oss i Stockholm med svindyra bostäder och allt vad det innebär var vårt krav att båda skulle ha > 30 000 kr / mån. 

- Plats i hemmet för barnets första 1-3 år (vi bor i en 2 ROK på 55 kvm, duger men är inte optimalt därefter) 

Nu har vi allt på plats och försöker ÄNTLIGEN.

Hej!

Jag förstår din längtan. Jag själv längtade också galet mycket när jag var 23-24 år. Just då pluggade jag och fattade att det inte var läge men längtan fann ju där ändå. När vi båda var 25 köpte vi därför en hund och det kanske låter konstigt, men det tog bort min längtan. Jag fick något annat att lägga min kärlek och omsorg på. I efterhand tänker jag att det var ett bra beslut, vi har verkligen fått öva oss i att ta hand om en annan levande varelse vilket krävt ansvar och planering. Men att köpa hund kräver ju också eftertanke, kan man tänka sig att ta hand om en hund 10-15 år framåt, har man råd (inköp, försäkring, mat, veterinärkostnader), och framför allt har man tid. Hur gör vi med hunden på dagarna?

Idag är vår hund 5 år och vi har en dotter på 1 år. Så jag kunde plugga färdigt och jobba upp en bra sgi innan vi fick barn och utan att längta ihjäl mig :)

Hur går det för dig? :) här väntar vi också på vårt pluss..!