Förlora vänner efter barn

När jag fick mitt första barn. Då försvann alla kompisar. Så då kände man sig väldigt ensam. Men saknar inte dem överhuvudtaget...men det är många år sen nu.

Jag har samma problem, fast tvärt om. Jag är den enda som INTE har barn. Då är man inte heller medräknad kan jag säga. Jag har valt att inte skaffa barn, sure, men jag förstår inte hur man kan sluta ringa, höra av sig etc, bara av den anledningen. Bara för att jag inte har egna barn betyder inte det att jag inte förstår. Tråkigt. Är ju inte direkt det enklaste att skaffa nya vänner när man är vuxen heller.

Ja det är också ett problem som jag via ett syskon fått mycket insikt i. Det är också helt jäkla galet! Är väl jätteskönt att umgås med någon som inte har barn. Rent praktiskt men framförallt att kunna ha lite intressantare samtal och få komma ur barnbubblan.

Förstår mig inte på folk faktiskt.. jättetråkigt om man måste vara helt synkade i livet för att kunna umgås. Inte ens kul ju

Nu vet jag inte hur det ser ut i ditt fall, men jag som frivilligt barnlös har valt bort(/har på sparlåga) vissa vänskaper, just för att vissa personer inte kan prata om något annat än sitt/sina barn.

Om det inte handlar om innehållet, färgen, konsistensen, doften och frekvensen av blöjorna, så handlar det om ammning och ersättning eller smakportioner, det är blöj-exem och det är nya tänder, det är besök hos BVC och vad de har sagt eller inte sagt, hur barnet sover, sitter, ligger, jollrar osv tills jag som inte har minsta intresse bara kräks.

Andra vänner skaffar barn och kan nöja sig med att prata 10-15min om barnet och sedan prata om annat, och de vännerna har jag fortsatt ha kontakt med, mer eller mindre som vanligt.

Ja precis! Jag pratar knappt något alls om mitt barn på det viset. Det är även därför jag inte umgås med såmånga andra mammor just för att jag inte vill prata om blöja, amning, BVC osv. Tycker det är ganska ointressant även för mig med bebis. Diskuterar det med min man och det är tillräckligt!

Just eftersom jag inte förändrats nämnvärt (förutom att jag såklart inte kan vara precis lika spontan som tidigare) så förstår jag inte grejen.

Jag förstå dig ..jag har en dotter 5 månader och känner besviken på min bästa vän och fler dem hör aldrig av sig och bjuder inte mig mer ut .Jag är den som måste ta kontakt. ????????????

Helt samma sak här. Fick barn för lite mer än ett år sedan och det är som att ALLA vänner är borta. Jag är också 28, och det är två par till i min vänkrets som har barn. Men vännerna "man hade innan", bjuder aldrig med en, hör aldrig av sig och kollar läget. Jag mådde fruktansvärt dåligt direkt efter förlossningen, mycket var psykiskt pga vissa komplikationer, men det var INTE EN ENDA som ens skickade ett enkelt sms med texten - hur mår du?

Jag vet inte om de är rädda att man ska säga att man mår dåligt och då inte veta vad de ska svara eller att man kommer snacka bebissaker hela tiden, men varför har man då vänner? Jag själv har varit där för mina vänner när de har mått dåligt, lyssnat, tröstat, pratat och uppmuntrat.

Jag har inte så många vänner från början, därav blir det otroligt påtagligt när de man har bara försvinner. Sen ser man bilder på deras trevliga fikastunder, restaurangbesök och filmkvällar. Sånt man alltid var med på innan man fick barn, men nu inte ens blir tillfrågad för trevlighetens skull.

Det absolut värsta är att dessa vänner har börjat "luska" i vem det är som har varit den dåliga vännen (jag har skrivit ett inlägg i mina sociala medier där jag uttryckligen har sagt att jag förlorat många vänner under det gångna året), just för att de vet att de inte har hört av sig och vill få det bekräftat.

Kanske är det lika bra, om ens så kallade vänner slutar höra av sig helt för att man får barn, ja, då är det inga människor som behöver vara en del av ens liv. Även om det är tråkigt, ledsamt och irriterande.

Jag förstår hur du känner trådstartarn. Fick mitt första barn när jag var 20år och då var ju alla kompisar ute i partysvängen vilket ledde till att samtal och kontakt upphörde totalt vilket kändes hemskt för mig. Nu är jag 30 år och har fyra barn och en del av gamla kompisarna har nu också fått barn så nu har vi kontakt igen. Men har lärt mig att välja i vilket sällskap jag kan prata om barn. På jobbet säger jag inte ett pip om mina barn då jag jobbar med enbart män, alla blev förvånade när jag gick på föräldraledigt.