Medberoende dysfunktionell relation

Mitt ex,barnens pappa,var deprimerad under en del av vårat förhållande och det man inte tänker på är att det är minst lika jobbigt för den som står på sidan. Vardagen och livet anpassas efter den sjuke och man får både sätta sitt eget mående och viljor åt sidan.

Att stötta när dagarna är svarta och lyssna gör mycket. Jag fick mitt ex att söka hjälp och det blev bättre efter ett tag. Men han var ofta trött och orkade i princip aldrig följa med på något. Vilket i sin tur gjorde att jag blev irriterad över att behöva dra hela lasset och blev på så vis arg över hur han mådde. Men det vände som sagt,om än väldigt sakta. Tyvärr hade det redan börjat knacka i fogarna så jag gjorde vissa misstag och idag är vi skilda men goda vänner.

Jag tror man måste rannsaka sig själv och fundera på vad man själv är beredd att göra,eller inte göra. Såklart att man vill göra allt för den man älskar men man ska inte behöva tappa sig själv.

Jag tänker att du lämnar, för ett tag i af.Ssäg att nu får han ta tag i sitt liv. Du har stöttat allt du kan men nu går det inte längre om han inte själv också jobbar för det. Ibland får en sådan vändning personen att vakna upp och faktiskt ta tag i sitt liv. Så länge du finns där och sköter det runtomkring så "behöver" man ju inte ta tag i det. 

Tack båda för svar.

Jag har sagt att vi ska separera i vart fall tillfälligt. Men den här problematiken har alltid funnits. Jag vill i framtiden inte stå själv med hus och barn och behöva ta allt ansvar, att han inte kommunicerar med mig... Är livrädd för det. Något i mig säger att det inte ska behöva vara såhär svårt att få en relation till att fungera. Att denna grundproblematik kan jag slippa med en ny partner. Nya problem visst, men inte såhär stora.

Jag litar inte på honom i något. Att han sköter vardagen, djuren etc. Kan inte lita på att han dyker upp när han lovat. För allt handlar om hur han mår den dagen. Och innan depressionen handlade det om han kände för det eller inte. Förstår ni? Problem fanns förr på dessa punkter. Men har såna skuldkänslor att lämna någon som befinner sig i ett svart hål. Och samtidigt vet jag inte längre vem jag är, avstår från att göra saker, avstår från att säga det jag vill för att behålla husfriden etc. Har nog stora problem med att skilja på medkänsla, empati och att dra gränser för mig själv för vad som är osunt eller okej. Jag ryser så fort han kommer hem. Nyfiken på vilket humör han är på. Vilken energi han har... Han ska nu söka hjälp. Men jag tror inte att han kommer vara en ny människa efter det även om han kommer må bättre. eftersom problemen alltid funnits, så i bästa fall får jag samma problem men i mindre omfattning? med tanke på historiken, kan man någonsin lita fullt ut på individen igen?

Det där med tilliten är svårt. Förstår att du sitter i en svår sits. Om du tänker dig att han trots allt skulle må bättre och som du säger,ha problemen i mindre omfattning,är det då något du kan leva med? Tror att du måste gräva djupt inom dig och bortse från allt praktiskt,för sånt löser sig alltid. Jag hade inte följt det logiska utan istället lyssnat på hjärtat. DU ska leva ett liv som du är tillfreds med.

Hur tungt och jobbigt det än känns. Lämna!

Finns det ingen motivation hos din partner att vilja lyssna och förstå dina upplevelser/ problem relationen, är det svårt att lösa dom på egen hand.

Jag var i en liknande relation tidigare, han var inte aggressivt lagd utan mer deprimerad och introvert.

Jag försökte nå fram, prata, förstå allt jämt kändes det som men jag kom aldrig riktigt in honom på livet i alla fall.

Sen träffade jag en helt random person som så till mig " bara för att din partner mår dåligt betyder inte att du ska/ förtjänar att må dåligt i er relation också."

Fråga dig vad det är som gör att du känner att du vill/måste stanna i denna relation istället för att upptäcka ny kärlek med någon där du kan få allt du vill med någon på samma plan och motivation ?!

Det är tungt att lämna, men kan också vara ett av de bättre beslut man kan ta för sin egen del även om man älskar sin partner.

Jag tror inte jag kan leva med dessa problem fast dom är i mindre omfattning. För dom rubbar hela grunden som jag tycker en sund relation ska stå på.. Någonstans kanske jag hoppas på att han ska ändra sig även på dessa punkter. Men förstår att så nog inte kommer att ske.. Det har ju inte skett hittills.hur mycket tid och energi ska man lägga? Om jag fortsätter, kommer jag då att stå där med barn och kanske stanna av den anledningen? Eller springa fort därifrån..

Egentligen tror jag, eftersom vi haft ett väldigt långt förhållande och att det snart skulle bli aktuellt med barn, känns det som vi kämpat för att nå hit och nu ska vi bara skita i det. Känns som allt var förgäves. Tryggheten i att känna sin parner helt och hållet, med alla hans egenskaper och bara köra på istället för att börja om. Den tryggheten att veta vad som väntar tar över, trots att jag vet om att jag förmodligen kommer i framtiden oftare kommer må skit än vad jag gjort med någon annan.

Han är också introvert. Jag släpps aldrig någonsin in!! Det är en av grunderna som jag inte tror kommer ändras, som jag som individ verkar behöva för att må bra i en relation.

Samtidigt känner jag en enorm skuld till att jag inte ens vill försöka rädda det, som han vill..

Är målet att skaffa barn tillsammans med honom, eller att ha en fungerande relation först och främst.

Jag har inte barn själv men jag jobbar med barn. Mer än hälften av barnen jag träffar lever i en familj med separerade föräldrar. Det beror antagligen på olika saker såklart, men jag tror att den dagen man väl får barn ändras din och din partners utgångspunkt och prioriteringar ganska drastiskt och även familjekonstallationen. Problemen blir inte färre eller mindre i och med barnskaffande.

Som kvinna tror jag även att man känner ett starkare band till sina barn framför sin partner, åtminstone under tiden de är små. Bortsett från din egen önskan och längtan efter barn, vad kan du och din partner erbjuda för liv till ett barn som er relation ser ut nu?

i övrigt har vi ett stabilt liv.. Han är verkligen superfin med barn och vill väldigt gärna. Vi delar samtliga åsikter i uppfostran mm. Utbildade och har jobb. Nära med familjen..

Men jag är som sagt livrädd att han ska vara såhär sen också.

Helt ärligt TS. Tänk inte ens tanken på att skaffa barn med denna man. Allt som är dåligt innan barn i en relation blir sämre efter barn. Det finns massvis med fina, vettiga män, välj en sådan man istället.