Medberoende dysfunktionell relation

Tack båda för svar.

Jag har sagt att vi ska separera i vart fall tillfälligt. Men den här problematiken har alltid funnits. Jag vill i framtiden inte stå själv med hus och barn och behöva ta allt ansvar, att han inte kommunicerar med mig... Är livrädd för det. Något i mig säger att det inte ska behöva vara såhär svårt att få en relation till att fungera. Att denna grundproblematik kan jag slippa med en ny partner. Nya problem visst, men inte såhär stora.

Jag litar inte på honom i något. Att han sköter vardagen, djuren etc. Kan inte lita på att han dyker upp när han lovat. För allt handlar om hur han mår den dagen. Och innan depressionen handlade det om han kände för det eller inte. Förstår ni? Problem fanns förr på dessa punkter. Men har såna skuldkänslor att lämna någon som befinner sig i ett svart hål. Och samtidigt vet jag inte längre vem jag är, avstår från att göra saker, avstår från att säga det jag vill för att behålla husfriden etc. Har nog stora problem med att skilja på medkänsla, empati och att dra gränser för mig själv för vad som är osunt eller okej. Jag ryser så fort han kommer hem. Nyfiken på vilket humör han är på. Vilken energi han har... Han ska nu söka hjälp. Men jag tror inte att han kommer vara en ny människa efter det även om han kommer må bättre. eftersom problemen alltid funnits, så i bästa fall får jag samma problem men i mindre omfattning? med tanke på historiken, kan man någonsin lita fullt ut på individen igen?

Jag tror inte jag kan leva med dessa problem fast dom är i mindre omfattning. För dom rubbar hela grunden som jag tycker en sund relation ska stå på.. Någonstans kanske jag hoppas på att han ska ändra sig även på dessa punkter. Men förstår att så nog inte kommer att ske.. Det har ju inte skett hittills.hur mycket tid och energi ska man lägga? Om jag fortsätter, kommer jag då att stå där med barn och kanske stanna av den anledningen? Eller springa fort därifrån..

Egentligen tror jag, eftersom vi haft ett väldigt långt förhållande och att det snart skulle bli aktuellt med barn, känns det som vi kämpat för att nå hit och nu ska vi bara skita i det. Känns som allt var förgäves. Tryggheten i att känna sin parner helt och hållet, med alla hans egenskaper och bara köra på istället för att börja om. Den tryggheten att veta vad som väntar tar över, trots att jag vet om att jag förmodligen kommer i framtiden oftare kommer må skit än vad jag gjort med någon annan.

Han är också introvert. Jag släpps aldrig någonsin in!! Det är en av grunderna som jag inte tror kommer ändras, som jag som individ verkar behöva för att må bra i en relation.

Samtidigt känner jag en enorm skuld till att jag inte ens vill försöka rädda det, som han vill..

i övrigt har vi ett stabilt liv.. Han är verkligen superfin med barn och vill väldigt gärna. Vi delar samtliga åsikter i uppfostran mm. Utbildade och har jobb. Nära med familjen..

Men jag är som sagt livrädd att han ska vara såhär sen också.