Varför begriper folk i regel inte förrän något drabbar dem själva?

Jag upplever inte något av det du skriver IRL, det låter som att du har fel umgängeskrets.

Du blandar ihop äpplen och päron. När man blir drabbad så kan man självklart få psykiska problem eller bli traumatiserad.

Svensken är snabb att ropa på polis eller kräva politikers ansvar för saker de inte drabbas av. Svenskar i fina områden vill ha fler poliser trots att de aldrig drabbats personligen - du har helt fel

Tror inte det är svenskt, men däremot mänskligt (med tanke på det indianskta ordspråket "Don?t judge a man until you have walked a mile in his shoes")..
Det är svårt att sätta sig in i andras situationer, än svårare om det är något livsomvälvande. Då blundar man hellre, för att skydda sig själv

Avsaknad av empati och grupptrycket av att man måste vara perfekt..tills den som skapar perfekt-grupptrycket själv hamnar i "smutsen"..då blir det annat ljud i källan..

Låter snarare som floskler och stereotyper. Känner inte igen mig i det du skriver.

Tror mer på att det är mänskligt än "typiskt svenskt". (Men skyddar man inte bara sig själv, utan också de sina, kan jag inte tycka att man saknar civilkurage o.s.v. utan är helt normal, klart de närmsta sätts först!)

Tror det är normalt att inte kunna ta till sig andras problem fullt ut. T.ex. utbrändhet är ett ämne jag plötsligt känner väldigt starkt för i och med att min sambo råkade ut för det, och jag ser på så nära håll hur dåligt någon kan må. Det var inget som engagerade mig förut, men nu. Jag brydde mig heller inte om fyrverkeridebatten innan jag själv fick en hund som var hemskt rädd; plötsligt engagerade jag mig i den frågan mycket mer än tidigare.  Det betyder inte att jag saknade civilkurage eller medkänsla tidigare - bara att jag, trots att jag rent intellektuellt förstod problematiken, inte upplevt den själv, och därför hade svårt (omöjligt) att riktigt föreställa mig det. Empati har jag, men den sträcker sig inte i praktiken till ALLA problem här i världen. Vissa problem står oss helt enkelt närmare. Ofta (men inte alltid) sådant vi sett på nära håll.

Men det är ju samtidigt jättemånga som exempelvis står upp för utsatta, även om de inte själv råkat ut för vad-det-nu-kan-vara. 

Tycker faktiskt att i allmänhet just svenskar eller i alla fall västerlänningar snarare kännetecknas av att vi är lite väl "brydda" ibland, om man kan säga så. Vi har det så bra rent generellt att vi har råd och tid att bry oss om hela världen och varje liten persons problem. T.ex. här om dagen var det en ung man med utvecklingsstörning som inte kom med i Talang på TV4 och halva Facebook kastar sig upp med facklorna tända, redo att försvara orättvisan och ropade om diskriminering. Tycker inte det låter som ett obrytt, empatilöst folk..!

Vad menar du med "sammanhållning svenskar emellan"? Ska "utlänningar" exluderas? Eller menar du t ex Finland kan dra dit pepparn växer, bara det gynnar Sverige enbart?

Jag skulle kunna ta en kula för min familj, mina vänner och de flesta av mina kollegor, men skulle jag göra det för hela Sveriges befolkning så skulle jag få springa benen av mig och då kan jag inte längre sköta om min familj eller mitt arbete.

Svenskar är socialister överlag. Då följer man normen och den egna tankeförmågan uteblir helt.

Tuff du är...

Förstår TS tanke. Räcker att läsa andra trådar här på FL, ta någon av de där psykiskt sjuka kallas för lata samhällsparasiter och egentligen bara behöver rycka upp sig. Eller någon av de trådar som hävdar att bita män inte kan bli kränkta eller att kvinnor inte blir sexuellt trakasserade och våldtagna.

Finns massor med exempel på hur folk först orkar försöka sig sätta sig in någon annans situation när det händer dem själva eller någon i deras närmsta krets.

Det är inte något nytt heller, har minnen från min barndom där jag nu kan tolka in att det var likadant då.

Kan hålla med dig och typ känna igen mig i en del av det du beskriver. Vet dock inte om detta helt generellt är något specifikt för just svenskar eller helt enkelt bara för människor i allmänhet. Tänker liksom för min del att detta nog till stor del kan bero på att en stor del av människor överhuvudtaget tragiskt nog är väldigt oempatiska när det gäller mycket. 

Men jag kan faktiskt dock tycka att man faktiskt BÖR tänka på sina närstående (familj, släkt, vänner osv) och sig själv i första hand i många fall. Tänker liksom att det är ett helt naturligt och normalt beteende att värdera så. Självklart tycker jag absolut inte att man totalt ska skita i dem som inte står en lika nära plus de man inte känner alls, men i första hand tycker jag att man så långt det går i första hand ska försöka se till sina närmastes bästa.

Jag kan inte svara på varför andra människor inte ingriper vid olika situationer. Har fått ringa efter polis 2 gånger under mitt 24 åriga liv.. Första gången var när 2 killar misshandlade en tjej i min trappuppgång och andra gången va när 4 killar slogs vid tågstationen i staden där jag bor. 

Har alltid hoppats att om jag skulle se en situation där någon behöver hjälp så kommer jag ingripa även om det innebär att jag själv kan bli skadad. Men det en stor skillnad på teori och att faktiskt göra det. Antar att man själv blir rädd helt enkelt och blir halvt handlingsförlamad.

Alla människor är olika och dom som klarar att ingripa vid situationer där det behövs. All heder till dessa människor. 

Om du kände mig skulle du veta hur många gånger jag har stått upp för "svaga" både mot chefer, arbetsgivare och politiker.
Så ja, jag är nog tuffare än genomsnittet.

Dock är jag värdelös på att vara tuff för min egen del, men det är en annan femma.

Varför skulle det vara typiskt svenskt, vad baseras det på? Läser du andra länders forum och lokaltidningar, pratar med andra länders invånare om vardagliga saker?

Nu ska jag berätta för dig vad som är typiskt svenskt, att påstå att saker är typiskt svenskt.