En gång styvmor alltid styvmor, oavsett om du är mor till ditt eget barn.

Jag tycker det är många som uttrycker sig märkligt här. Jag tror inte man kan grunda sina omdömen på vad kollegor berättar för jag tror inte alla kollegor på en arbetsplats öppnar upp om precis allt i deras liv. Men visst kan man få en uppfattning av hur andra människor tänker genom att prata med andra människor men man kan därmed inte göra en generalisering kring att män tänker si och kvinnor tänker så.
Jag var på väg att hålla med en av ovanstående med att det är lättare att ta strid med sin nuvarande partner än att ta strid med sitt ex, för det upplever jag med min partner, men sen stod det nåt om att många har svårt att släppa sin första kärlek. Jag tror inte det har med saken att göra, det låter som ännu en generalisering, och kanske är det så att den som skrev inlägget gärna vill trycka till styvmammorna med något som känns?
Jag har varit tillsammans med en kille som hade svårt att släppa sin första kärlek (syftar nu inte på min nuvarande), jag var väldigt ung och naiv så jag förstod inte att jag blev utnyttjad förrän långt senare. (Dom hade inte gemensamma barn.)Visst finns det idioter som klarar av att vara tillsammans med en person medan de trånar efter en annan men att det skulle vara en norm för alla som har skaffat barn med någon annan, det resonemanget håller inte. Det låter närmast sorgligt ifall en skulle sitta och tråna någon annan, då är man kanske inte klar med sin skilsmässa och borde då ägna tid att bearbeta den i stället för att hoppa in i en ny relation.
-Den du skaffar barn med är inte alltid den första kärleken, du kan ha haft många "kärlekar" innan du träffar den du vill skaffa barn med.
-Den du skaffat barn med kanske är din första kärlek men med åren förändras ni båda och utvecklas åt olika håll och visst är du glad över din första kärlek men du vet också varför ni gick skilda vägar så du sitter ändå inte och trånar över den du skaffat barn med.
-Samma ifall du aldrig skaffade barn med din första kärlek.
-Att man har skaffat barn ihop beror inte alltid på att man träffade sin stora kärlek, ibland råkade omständigheterna bara föra två människor samman så att det råkade bli ett barn. 
I den bästa av världar är träffar man den rätta, den första kärleken, skaffar barn ihop, och i den bästa av världar skiljer man sig inte från den man har skaffat barn med. 

Nu får ni lugna ned er! Pluret har inte sagt att hon hindrar barnen från att prata om sin mamma, hon berättar bara vad hon känner inför det. Det är inget konstigt att känna så och det är inte konstigt ifall man blir förvirrad inför det. 

Nu har ju faktiskt inte pluret sagt att barnen säger att mamma gör si och så bättre men det kan vara nog så enerverande ändå. Visst är det en sån sak som barn säger men blir det för mycket får det vara nog och man får dra en gräns. 

Min mans barn hade bara vid något enstaka tillfällen sagt "mamma gör si" innan jag blev gravid och vi väntade mitt och vårt första gemensamma barn. Då slog det över helt och jag fick höra än det ena än det andra som vi måste göra och vad mamma hade sagt. Hans barn hade fått för sig att hen måste hålla koll på mig så att jag inte skadade barnet. Det var verkligen inte något som jag behövde i den situation jag befann mig i. Jag tror ärligt att barnet inte ville vara elak men det var uppenbart att dess inställning och förtroende för mig var helt bakvänt. Jag försökte få min man att förstå hur utmattad jag blev av vad barnet sa men han tyckte inte det var så farligt eftersom han inte trodde det var illa menat. Men här håller jag med Ess om att det bör vara en förälders sak att uppfostra sitt barn i vad man får och inte får säga och till vem.