När berätta för barnen att man utsattes för övergrepp som barn?

Vill först säga att jag är ledsen för vad du utsatts för! Fruktansvärt att någon ska vara med om sexuella övergrepp, och framförallt ett barn. För det andra förstår jag att det måste vara svårt att veta hur/när/om man ska ta upp sånt här med sina barn och eftersom jag varken är mamma eller upplevt samma saker som du så kanske jag inte är den bästa att ge råd, men från mitt perspektiv tycker jag absolut att du skulle kunna ta upp detta med dina två äldsta.

Framförallt tänker jag att det är ett viktigt samtal att prata om i samband med metoo också för att göra de mer uppmärksammade om hur vanligt problemet är med sexuella övergrepp, och hur det påverkar en person. Vet inte alls hur de är som personer, men om de är ute mycket på krogen, hemmafester och i sammanhang där sexuella övergrepp är ett överhängande problem, så tror jag detta är en otroligt bra insikt för en kille i den åldern att ha. Med det inte menat att de inte vet vart gränserna går, utan att de bättre kan medvetna och kanske uppmärksamma andra som inte vet vart gränserna går. 

Vill mest bara säga att jag tycker att du låter som en otroligt klok förälder som tänker väldigt rätt i det här (om jag får tycka). Förstår att det naturligtvis är svårt att veta när det är rätt läge och det är klart att det är en känslig ålder, samtidigt tror jag att det tyvärr är så att ungdomar i den åldern redan ser, hör och läser om sådant varje dag och då kanske din berättelse blir ännu viktigare som en motpol för dem som växer upp i vårt samhälle och som formas som sexuella personer just nu.

Beklagar det som hänt dig.

Jag tycker det blir bara en borda om du lägger det pa dina  barn. Ar det verkligen sa viktigt for deras skull att de far veta? Definierar det dig sa mycket i hur du är och ser dig själv idag att du anser det viktigt for dem att veta det om dig? Om svaret är ja kanske du ska tala om det, fast som jag ser det gynnar det knappast dem. Barn ska inte nodvändigtvis veta allt om sina foräldrar heller.

Vad är syftet med att barnen ska veta? Vad gör det barnen för gott med den kunskapen.

Jag är utav den sorten som inte tycker att barnen behöver veta allt om den vuxne.

Jag undrar också lite vad det skulle ge barnen att veta om att föräldern utsatts för övergrepp. Jag tycker inte man måste veta allt om sina föräldrar.

Jag tycker inte att du ska berätta. Om du känner att du måste berätta för dina barn så kom ihåg att det är för din egen skull och inte deras. Och än så länge är de alldeles för unga att bära ditt ok.

Min egen snart 16-åring hade inte mått bra av att veta. De har fullt upp med sitt eget och risken är stor att du skuldbelägger sexualiteten, vilket kan vara svårt att reparera.

Tycker inte heller att du ska berätta. Tillför det något för dina barn? Varför vill du berätta?

Jag tror att det kan vara väldigt bra, speciellt för pojkarna, att höra vad som hänt dig. Att unga killar i början av sin egen sexuella utveckling får höra från någon som står dem nära, vad övergrepp verkligen kan innebära. I den åldern finns en viss jargong killar emellan och förhoppningsvis påverkas dina söner av din berättelse och kan i sin tur sprida vikten av respekt och samtycke till sina vänner.

Klart att man vill skydda sina barn, men det är ju såhär verkligheten ser ut. Det kommer de inse förr eller senare.

OK. Tack jättemycket för alla svar med åsikter och betänkligheter!
Varför jag vill berätta tror jag mycket har att göra med att eftersom förövaren i mitt fall är min morfar, så är det svårt för mig att tro att inte min egen mor var utsatt då hon var liten. Tyvärr. Men min mor är som person en som sällan eller aldrig just berättar ngt om sig själv, jag anser inte att jag känner henne och jag tycker vi har en dålig relation. Så ena delen av varför jag vill berätta är att jag själv hade ju önskat en mer öppen mor och skulle det vart så att hon också var utsatt så skulle jag ha blivit mycket hjälpt av det i min egen läkningsprocess. Så det är alltså för jag själv skulle behövt veta en sådan sak, om det vart omvänt. Sen andra delen i varför jag vill berätta det är att (o det kommer säkert till stor del från allt hym hym och tabu kring detta ämne) en väldigt stor o viktig värdering jag har är att saker inte ska va i det dolda.

Och sen vad barnen kan tänkas få ut av det? Ja, det är en bra och viktig fråga. Ser jag utifrån mig själv, så anser jag ju att man/ jag vill ju känna mina föräldrar. Och vill då göra det jag kan för att mina barn skall känna mig.

Och Ja, dessa händelser som är ngt jag insett jag får leva med, det klart det har påverkat mig hur mkt som helst. Det har, inser jag ju när jag kommit in i medelåldern, format mig till stor del som människa. Inte så att jag går och ältar just hemska minnen, utan det är effekten av dem som man får jobba med som en livsprocess. För att nämna ngt, ex en mkt ofta närvarande lätt ångest. Så pga det, så är det en stor del av mig och min personlighet. Men jag anser och tror att trots det så ser jag det som våra barn nog aldrig behövt tro eller misstänka eller undrat om varför deras mamma mått dåligt eller rent av skulle vart sjuk. För mitt liv har alltid ändå fungerat "normalt".

Så detta är lite förklaringar bakom denna tråds fundering. Men jag kan nog köpa att det kan vara tidigt, att berätta. Och sönerna är inga som hänger ute på krogar eller på fester och så. Och som mamma känns det som man har mkt kloka söner o inte orolig för att de har fel värderingar i det hänseendet. Och även om jag nu kan säga att jag själv skulle velat ha vetat, så är ju det utifrån mina erfarenheter nu. Så hur jag som riktigt ung vuxen skulle tänkt o velat, det är svårt att säga.
Men vi säger att jag skulle berätta för dem nu, sönerna alltså. Vad tror ni att det skulle kunna ställa till med för ngt, om man liksom tänker "worst case" ungefär. Vad hur kan de sätta igång för grubblerier?

Det är en sådan sak jag skulle berätta när mina barn var minst 30 och helst då när min mor (i ditt fall) var bortgången. Många har vi något ok att bära som vi inte kan dela med våra barn av olika skäl.

Dina barn är ju ännu så pass unga att de håller på att utvecklas till vuxna fortfarande. Man kan behöva lite mer livserfarenhet och mognad för att kunna ta till sig så pass tung information på rätt sätt.