Är det att följa med strömmen eller nihar läst än massa uppfostrings böcker, eller går ni på känsla eller är ni precis som era föräldrar var mot er..... osv...
Jag delar med mig om tråden skulle få sig ett lyft men kan säga att i nuläget är det väldigt upp och ner. Övar på att se oss som snooze knapp för att inte tappa tålamod. Jag är bättre på det än min sambo hehe
Snooze metoden var det någon smart som delade med sig i en annan TS.
Vi har just nu en trotsande tvååring. Jag har inte läst några uppfostringsböcker, utan går på känsla, men diskuterar med vänner och syskon som har barn.
Vi försöker vara kärleksfulla men sätta gränser (som alla??) men frågan är väl hur hårt man ska sätta mot hårt när lillen kastar sig på golvet och gråter, skriker, sparkar och kastar sig fram och tillbaka i förtvivlan , bara för att man sagt att det är dags att borsta tänderna.
Vi har just nu en trotsande tvååring. Jag har inte läst några uppfostringsböcker, utan går på känsla, men diskuterar med vänner och syskon som har barn.
Vi försöker vara kärleksfulla men sätta gränser (som alla??) men frågan är väl hur hårt man ska sätta mot hårt när lillen kastar sig på golvet och gråter, skriker, sparkar och kastar sig fram och tillbaka i förtvivlan , bara för att man sagt att det är dags att borsta tänderna.
Vi har just nu en trotsande tvååring. Jag har inte läst några uppfostringsböcker, utan går på känsla, men diskuterar med vänner och syskon som har barn.
Vi försöker vara kärleksfulla men sätta gränser (som alla??) men frågan är väl hur hårt man ska sätta mot hårt när lillen kastar sig på golvet och gråter, skriker, sparkar och kastar sig fram och tillbaka i förtvivlan , bara för att man sagt att det är dags att borsta tänderna.
Är inte som mina föräldrar då min pappa var väldigt sträng och till och med gav örfilar ibland. Däremot tror jag på att försöka vara lugn men konsekvent. En 2-åring som ligger och skriker på golvet går det ju inte att resonera med. Då tar jag ungen under armen och bär bort, låter hen skrika tills hen är klar med utbrottet. Med mina stora barn på 6 och 10 ger jag konsekvenser som avdrag på datortid vid dåligt beteende. Även andra konsekvenser ibland. Tex idag skulle vi egentligen äta på restaurang men barnen skrek och slogs/vägrade lyssna hela förmiddagen så vi bokade av det. Känns inte ok att belöna med rolig aktivitet vid uselt beteende. Har lovat en ny chans nästa lördag om de beter sig bra. Följer ingen speciell metod i uppfostran.
Jag har nog inte haft någon speciell metod. Har liksom tänkt efter vad som varit vettigt i just vår familj. Men visst har jag tagit till mig sådant jag läst, hört eller sett, när det varit något jag fastnat för.
Med första barnet använde jag tyvärr inte så mycket sunt förnuft. I stället lyssnade jag väldigt mycket på andra, eftersom jag kände mig ung och osäker. Det innebar att jag velade lite hit och dit och inte var riktigt konsekvent.
Blivit precis som min mamma var mot mig. Tolererar ganska mycket, antagligen mer än de flesta men är stenhård när gränsen nås.
Med i ditt fall och vad jag gör när hon flippar ut helt är att lugnt säga att jag inte vill vara med henne när hon ska vara på det sättet så jag går ut och väntar. Så kan du komma när du lugnat ner dig.
Eller så stänger jag av och sätter mig breve och väntar ut.
Hänt en gång i en affär. Jag bara stod där breve henne tills hon liksom tröttnade. Jobbigt med alla ögon men samtidigt helt likgiltig till det.
Man vet ju vad man själv tänkt när man sett föräldrar med barn i hysteri och skrik. Nu kan man relatera.
Vi har just nu en trotsande tvååring. Jag har inte läst några uppfostringsböcker, utan går på känsla, men diskuterar med vänner och syskon som har barn.
Vi försöker vara kärleksfulla men sätta gränser (som alla??) men frågan är väl hur hårt man ska sätta mot hårt när lillen kastar sig på golvet och gråter, skriker, sparkar och kastar sig fram och tillbaka i förtvivlan , bara för att man sagt att det är dags att borsta tänderna.
Jag följer mitt sunda förnuft kombinerat med mina åsikter om andras, bland annat mina föräldrars, metoder. Dessutom läser jag till förskollärare så jag får gratis information om barnpsykologi och mental utveckling vilket faktiskt hjälper väldigt mycket. Har aldrig läst en bok om uppfostran och kommer aldrig göra då jag inte tycker att man kan följa allmängiltiga råd.
Jag tror på att vara konsekvent, alltid följa det man sagt och aldrig säga något man inte är villig att fullfölja.
Anpassa kraven efter individen och situationen. Jag har också en tvååring och vissa tidpunkter (glad, mätt, frisk, pigg) kan jag kräva rätt mycket och andra tidpunkter (när minst en av sakerna inte är på topp) har jag lägre krav och fokuserar på det viktigaste. T ex om hon häller ut alla kritor på golvet så kan jag vid ett bra tillfälle tala om att man inte kastar saker samt att hon ska städa upp alla kritor innan vi gör något annat, vid ett sämre tillfälle hjälper jag till att städa och vid de sämsta tillfällena så lyfter jag bara bort henne och gör något enklare som hon klarar av.
Sen så har jag alltid inställningen att mitt barn gör så gått hon kan. Ibland kan hon inte vissa saker eller är på dåligt humör, då förutsätter jag inte att hon trotsar eller jävlas utan att det finns en bakomliggande orsak till varför hon inte kan eller vill. Kanske har hon sovit dåligt, är mentalt utmattad, är hungrig, håller på att få en ny tand, börjar bli sjuk eller något annat som hon inte kan tala om utan istället visar genom sitt humör och sina handlingar.
Sen finns det saker som alltid är oacceptabelt och då lyfter vi bort och hindrar först och främst. Andra saker försöker vi få henne att förstå varför man ska eller inte får göra och slutligen finns det saker som ibland är ok att göra som bus.