Ni som förlåtit otrohet!

Finns det verkligen någon som förlåter? Jag kommer aldrig göra det. Vi försöker lappa ihop det vi har, och förhoppningsvis kommer förhållandet bli tillräckligt bra. Men förlåta, det kommer jag aldrig göra!

Beror på vad du sätter i ordet förlåter. Att acceptera det inträffade och förstå varför det hände utan att döma vidare på det, att lägga det bakom sig är ju det som förmodligen krävs.

.

Beror också på hur man varit otrogen. Haft ett ligg på fyllan när man just fått veta att ens kompis fått cancer, och söp ner sig och drog iväg med någon och flydde livet för en stund när ens partner var bortrest, eller att haft ett förhållande med en annan person i 7 år i ett 17 årigt förhållande är ju ganska stor skillnad. Det ena handlar om destruktivt för att man inte kunde kontrollera hur dåligt man mådde, medan det andra är ett medvetet val du tar 365 dagar om året i 7 år bakom ryggen på din sambo.

Jag kanske hade förlåtit om min partner gjort det där första. Svårt att säga nu. Men helst hoppas jag att vi VAD som än händer, alltid känner trygghet att komma till varandra istället för någon annan. Detta måste man bygga upp. Visa att man är en trygghet att komma till.

Förlåtit 5 otroheter under våra 10 år.

Har själv varit otrogen där emellan tre gånger.

Tror det beror på hur otroheten gått till och vad som hänt när den uppdagades.

Min man var otrogen för snart tio år sedan. Jag upptäckte det väldigt snabbt och vi separerade, men älskade fortfarande varandra så lyckades inte gå vidare även om i alla fall jag försökte (han försökte mest rätta till sitt misstag, men trodde samtidigt att jag skulle få det bättre med någon annan så gjorde sitt bästa för att låta mig gå). Till sist hade vi rett ut allt och jag var inte längre bitter, osäker, sårad eller arg. Då blev vi officiellt ett par igen. Nu är vi gifta och har barn.

Tilliten kommer aldrig att vara densamma. Jag litar på honom, men inte blint. Ibland behöver jag bli försäkrad om att allt är bra. Är medveten om att han är kapabel att såra mig något oerhört. Men det är en risk som man egentligen alltid tar i förhållanden, och risken är värd det. Skulle han vara otrogen igen skulle jag nog inte kunna förlåta det, men jag skulle inte heller ångra de år vi haft efter att vi blev tillsammans igen för de har varit och är fantastiska. Det finns ju aldrig några garantier för att ett förhållande kommer att hålla hela livet eller sluta lyckligt, men jag tycker att vi har väldigt goda förutsättningar.

På det stora hela är vårt förhållande mycket bättre nu än innan otroheten. Det är som att vi fick en chans att börja om och rätta till allt som bara råkat bli på ett visst sätt när vi först träffades och flyttade ihop. Vi kommunicerar bättre och har båda insett vad vi betyder för varandra så ingen tar förhållandet eller den andre för givet längre. Har också varit mer noga med att ge utrymme för varandra som individer, för innan hade åtminstone jag en tendens att helt gå upp i förhållandet och hans behov men sedan vara irriterad och bitter över det.

Han är trogen nu. Det krävdes lika mycket av honom för att förlåta sig själv som för mig att förlåta vad han gjort. 

Vi hade en dipp i äktenskapet som han hanterade med att bli mer vänskaplig med en kollega och sen gick det som det gick, förbi vänskap och till sex. Han är och har alltid varit dålig på att prata om svåra saker och jag tröttnade på att vara den som hela tiden tog upp och började prata om problemen - min tanke var att han skulle prata mer då men det visade ju sig vara en felbedömning.

Lång tid i terapi krävdes och det var ett stort omedvetet motstånd hos honom mot att gräva i det, mycket skuld och mycket skam. 

Jag har vart i totalt fyra relationer, och vart otrogen i alla (är kvinna). 

Min nuvarande relation, där vi levt ihop i 12år har hela familjepaketet med hus etc. dröjde det ca 9 år innan jag var otrogen. Varför jag var det emot min man vet jag väl egentligen inte, han är en bra man, min bästa vän, bra sexliv och kärleksfull. Men jag föll för frestelsen, fick uppleva att vara nykär igen, lite tonårsfeeling på nytt. Vi höll på i över ett år (arbetskollega). Innan han börja kära ner sig för mycket och ville att vi skulle lämna våra respektive och leva ihop. DÅ insåg jag att jag aldrig skulle kunnat göra så mot min man, jag älska honom också. Det var lättare att stanna kvar med min familj än att börja på nytt och missa halva barnens liv, och behöva ta hand om en annans barn med.

Jag har väl egentligen inte så dåligt samvete för det. Jag har ju inte skadat min man, då han inte vet något. Jag mådde riktigt bra den perioden, och det fick min man också ta del av. Jag skulle inte heller ljuga och säga att jag aldrig skulle göra om det. 

Så ja jag tror att vissa helt enkelt inte kan häjda sig för frestelsen.. eller tror på att vara monogam. Jag ser det som att min man är min kärlek, mitt liv och ett ligg är bara en attraktion/nöje för stunden.

De hade sex tre gånger

Man bara... gör det. Det är jobbigt som fan men med en man som inte "kan" prata så var det nästan ett måste

Nej det är inte som det en gång var, långt ifrån. Det vi hade dog där och då, när jag kom på dem. Vi har fått bygga nytt på ruinerna. 

Ja, jag var nykär och attraherad. Men efter ett år la sig förälskelsen. Då blev det mer bara ett nöje att ligga och ha lite skoj ihop. När han ville ta det hela till en ny nivå så backa jag. Jag hade inte för avsikt att splittra min familj. Jag älskar min man med, därför valde jag honom.

Jo det har jag. Men inte tillräckligt för att leva ihop med. Men när jag tänker på våra stunder så ler jag inombords, för de fina och roliga stunder vi haft ihop.

Jag älska honom, men jag såg även att vi var olika på många plan. Vilket fick mig att inse att jag inte kan leva med honom. Vi hade olika mål och syn på livet, han sakna ambitioner, han är nöjd med att saker bara funkar att man bara överlever. Medans jag har en hunger på att uppleva livet, njuta av livets goda, utvecklas. Och därför kunde jag inte ta steget. Om jag hade älskar hela paketet och kunnat se ett liv ihop med honom så hade jag satsat. Så tänk på helheten

Jag var aldrig stört förälskad i min man när jag träffade honom. Jag var 17år och han va dökär och jaga mig i nästan ett år. Vi blev bra vänner som utvecklades, vi flytta ihop och allt funka. Vi fick barn och jobbat ihop för att nå våra mål. Vi är ett bra team, bästa vänner, har kul ihop och bra sex. Så allt man kan vela ha ihop. Men nej jag är inte förälskad och kan inte tänka tillbaka på en tid då jag var det. Men vi funkar bra ihop och vill samma saker i livet. Att jag valde bort älskaren är för att jag inte tror vi skulle funka så bra ihop, vad har vi kvar när förälskelsen lagt sig? När livet är vardag igen? När vi ska pussla ihop vårt nya liv, förstöra för fyra barn och ex osv. Nu vet jag vad jag har. Hade det jag har vart dåligt kan allt nytt vara bli bättre.

Ja fast vilka går runt och är kära/förälskade hela livet? Det är ju vad man säger "nyförälskelse". Efter snart 13 år ihop så kan man väl vara nöjd med att man att man älskar, kommer överens och trivs ihop. Mina föräldrar har levt ihop i snart 40år, dom var störtkära från första stund dom sågs. Flyttade ihop från olika länder, lämna en relation med ett barn osv. Dom har tjafsar och gnabbats hela livet. Dom skiner upp när dom pratar om sina första år ihop men sen så blev livet inte som mamma velat. Hon var full av ambitioner och livsmål och i get blev av med en man som motarbeta allt. Vad hjälper det då att man var nykär i första stund?

Exakt så är det för mig också. Jag fick reda på att min fru haft en 7 mån affär med min bästa vän för tre år sedan. Affären skedde 2004 och då hade vi inga barn men hade pratat mycket om det och varit tillsammans i 6 år.

När jag fick reda på det 11 år senare hade vi barn, var gift och hade precis lånat en massa pengar och höll på med en stor renovering/ utbyggnad av vårt hus!

Hela livet rasade! Min älskade kvinna som jag alltid varit så stolt över, som jag älskade och såg upp till mest i hela världen visade sig vara en av de värsta hycklare  som gått i ett par skor!

Nu tre år senare sen livet gick sönder, där det första året bestod av familjeterapi, psykologer, otaliga gräl och litervis med alkohol och tårar är vi fortfarande tillsammans.

Jag kommer aldrig att förlåta, kommer aldrig få samma respekt och känslor och med en brinnande längtan efter att få uppleva känslan av att få vara kär i någon igen. Livet är ändå rätt bra. Det funkar! Jag antar att mitt liv ser ut som dom som äter prozac! Jag känner varken riktig glädje eller riktig sorg längre. Livet bara är! Men jag håller mig vid liv!

Nej! jag tycker och har alltid levt med uppfattningen om att man står för det man gör! Alla kan göra misstag - visst! Ett ONS i fyllan är även det ett otroligt svek men idag kan jag tycka att det kan klassas som ett "misstag" om man säger till sig själv att det aldrig ska upprepas igen och förändrar sig. Man är väl bara mänsklig, typ eller nåt sånt!

Däremot så tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att avsluta sitt förhållande eller äktenskap om man blir kär i nån annan och inleder ett förhållande bakom deras rygg. Jag vet att de som är otrogna inte tänker så. Ni hittar på ursäkter för er själv som att "det inte är så farligt" och "mår jag bra så mår ju även min make/maka bra". "h*n bryr sig nog inte iallafall" osv, osv....

Jag kommer aldrig att förstå hur ni inte kan se att det ni gör egentligen inte bara är ett svek mot dom som älskar er! Ni stjäl dessutom deras egna vilja från dom. Ni stjäl deras liv! Det är lögnerna och lättjan som är det värsta!

Så, som svar på din fråga.  - Nej, det jag önskar är att jag kunde gå tillbaka i tiden. Hösten 2004 då jag i flera månader märkt av hennes ändrade likgiltiga beteende, då hon förvandlades till någon annan framför mina ögon! Jag grät då för första gången i mitt vuxna liv framför henne och frågade vad det var som skedde med henne. Hade hon träffat någon annan, hade nåt hänt? Var det någon kollega som mobbade henne på jobbet? Kunde hon inte bara prata med mig om varför hon var så förändrad?

Då ljög hon och sa att allt var bra men det var mycket på jobbet! Hon skulle bli bättre! Allt skulle bli bättre! Det hon gjorde var att fortsätta med honom i flera månader till och dom förnedrade mig på så många sätt..

Min högsta önskan vore att få gå tillbaka till den kvällen 2004 med den vetskap jag har nu! Jag skulle spotta henne i ansiktet och fan vet om jag inte skulle köra över min "kompis" också!

Jag vet att jag ser saker lite annorlunda jämfört med de flesta här. Men är vi alla verkligen så ärliga som samvetsfulla? Jag såg en film om en kille som hitta en "stoppa-tiden klocka". Vilket innebar, att han kunde stanna tiden, alla stod stilla medans han kunde göra vad han ville, plocka på sig vad han ville utan att bli sedd osv. 

Som det är idag, så skulle jag aldrig stjäla i en butik. För att konsekvenserna är inte värt det, skammen att bli tagen, konsekvenser för sitt brott med böter, straffregister etc. Men om jag hade en "stoppa tiden klocka" hade jag aldrig betalat för grejer igen. Hade lätt "plankat" i alla entréer, korpat åkband på nöjesfält, shoppat loss osv. men inte stulit av privatpersoner. Om jag då vet med säkerhet att jag inte blir tagen, och samvetet  säger att dom tjänar ändå fel hundra procent i påslag på allt i handeln, så dom kursar inte pga mig.

Vem hade inte brustit i sin annars pk moral, om ärlighet och samvete om han får den möjligheten? 

Det var väl mer tänkt, om du får möjligheten att göra något "förbjudet" med vetskap att du inte åker fast, hade du då gjort det?

Jag tänkte inte på min man när jag gjorde det, jag gjorde vad jag ville för stunden. Jag är rätt säker på att han aldrig kommer få veta det, och jag är inte så ärlig människa att jag har behov att lätta mitt samvete för att betynga honom. 

Vad det gäller älskaren så var vi överens om att det vi gör stannar här. När han ville mer, så sa jag att vi kan inte funka ihop och förklara varför, vi är för olika. Jag förklara att jag inte kan leva med en sådan man som saknar lust på livet. Han sa att han kan förändras, att han ville förändras. Och jag sa att man kan inte spela någon annan, men man kan utvecklas. Om du på allvar menar det,, avsluta ditt förhållande, ta vad du vill ha och visa att du vill ha mig, på riktigt. Inte med en bukett från macken och ett mumlande "jag älskar dig". 

Han hade inget att förlora. för hans förhållande var dött redan år tidigare. Dom sov inte i samma rum, hade inget sexliv, kommunicera bara genom bråk och hade ingenting ihop. Frun arbetade nästa uteslutande helger och kvällar för att slippa varandra. Så om han var så förälskad, då borde han tagit chansen. Han kan säga efteråt att han ville men inte vågade, men han hade fler möjligheter. Så han förstörde för sig själv av feghet. 

Han gör inga fel alls, han är perfekt. Men vad hjälper det när jag inte är förälskad/kär? 

Jag tycker att han har allt med mig också. Det ena lilla fel jag gjort har inte påverkat honom. Jag kunde ligga på jobbet och komma hem och ligga med honom med sen. Jag har aldrig sagt att han inte har rätten att ligga med andra. Faktum är att vi såg ett program om ett par som gick i terapi efter en otrohet. Och då sa jag att jag hade inte velat veta. Jag ser skillnad på att ligga med någon för attraktion/kåthet gentemot att älska och leva livet med en annan. När man älskar någon och lever ihop så är man hängiven,offrar, engagerar och ställer upp. Ett ligg är bara ett ligg.

Om han hade velat tillräckligt och ansträngt sig, så ja, kanske jag hade gett det en chans. Men han valde att ta den fega enkla vägen, då är han inte värd mig. 

Han sa ibland att min man var så bra, han hade dåligt samvete mot min man (men tydligen inte sin egna fru), för att han såg hur mycket han älska mig. Han kunde skicka presenter och stora buketter till jobbet utan någon anledning, mer än att han ville. Kunde hämta upp mig spontat på jobbet, och ordnat med barnpassning bara för att han ville bjuda ut mig mitt i veckan, planera och köpte saker till mig, osv. 

Älskaren kunde inte anstränga sig nog för mig.