Ni som förlåtit otrohet!

Du det bara skriker att han krossat allt ni hade. Du heter bedragen, och du skriver rakt ut att du kommer aldrig förlåta honom. Du har alltså de två komponenter som omöjliggör för er att gå vidare, identifierar dig som bedragen, och vägrar förlåta. Att inte ta åt dig mer och att förlåta det som hänt är limmet man lappar med.

Beror på vad du sätter i ordet förlåter. Att acceptera det inträffade och förstå varför det hände utan att döma vidare på det, att lägga det bakom sig är ju det som förmodligen krävs.

.

Beror också på hur man varit otrogen. Haft ett ligg på fyllan när man just fått veta att ens kompis fått cancer, och söp ner sig och drog iväg med någon och flydde livet för en stund när ens partner var bortrest, eller att haft ett förhållande med en annan person i 7 år i ett 17 årigt förhållande är ju ganska stor skillnad. Det ena handlar om destruktivt för att man inte kunde kontrollera hur dåligt man mådde, medan det andra är ett medvetet val du tar 365 dagar om året i 7 år bakom ryggen på din sambo.

Jag kanske hade förlåtit om min partner gjort det där första. Svårt att säga nu. Men helst hoppas jag att vi VAD som än händer, alltid känner trygghet att komma till varandra istället för någon annan. Detta måste man bygga upp. Visa att man är en trygghet att komma till.

Tyvärr är detta risken. Och att de gömmer det ännu mer än första gången för de vet att det är oförlåtligt att göra det igen.

Någonstans måste moralen infinna sig att otrohet är som att skjuta ett barn i ryggen. Vem gör det?

Ett förlåt kan lätt bli "det är okej om det händer hon förlåter / han förlåter"

Nej inte jag, men det existerar de som gått igenom det eller liknande alltså halva eller mer än halva deras liv med sin sambo när sambon haft en djup affär / flera olika affärer i hemlighet.

Någon i en tråd här skrev att hon gått igenom liknande. Såg även på ett program om relationer där en kvinna blev hemligt bedragen under tio år (halva deras liv ihop)) när sambon var på turnéer med bandet och hon var hemma med barnen. Blev så arg att se det. Jag blev desto argare när han var så lugn och snäll i beteende i övrigt, lyssnade i terapin, ödmjuk om fördelningen med möblerna när de skulle separata etc. Och hans förklaring: "det var fel men du vet hur det är när man har groopies" jag såg han dock inte som en man,mer en 13 årig pojke som leker runt som aldrig växt upp. Är så jag ser otrogna människor i allmänt.

Såg att någon skrev att de tolkar att man förlåter som att man tyckte otroheten var ok, kan det vara denna inställning som också sätter ännu mer käppar i hjulen?

Ordet förlåt för mig definieras av att jag litar på att personen inte gör om det, att personen inte ville skada mig, att personen vet att det inte var okej och aldrig någonsin kommer vara okej och att jag har empati och förstår från personens perspektiv, att det dåliga hände men allra mest, att förlora är att också förlåta mig själv för att jag inte kunde kontrollera eller åtgärda det dåliga från att inträffa,så när jag förlåter en person betyder det att jag i samma veva förlåter mig själv, och därför det otroligt viktigt att säga / agera efter förlåtelse istället för dömande. För så länge jag dömer någon annan,ligger också dömande ögon mot mig själv och här byggs ett förakt mot mig själv. (Är det fler som tänker som mig?)

[quote=78422947][quote-nick]Anonym (Wish) skrev 2018-02-01 00:50:06 följande:[/quote-nick]Såg att någon skrev att de tolkar att man förlåter som att man tyckte otroheten var ok, kan det vara denna inställning som också sätter ännu mer käppar i hjulen?

* att förlåta andra är att också förlåta mig själv * (skulle det stå)

Om jag inte kan komma till ett förlåt, betyder det att jag ser ner på mig själv för alltid så länge jag dömer någon. Jag har nyss avsagt vänskapen med en person, jag förlät vad som hände, men det som hände kommer aldrig vara okej och det kostade mer än det smakade så vi gick skilda vägar på mitt beslut. Hoppas att vi båda tog lärdom av det och att vi båda satsar på ett bra liv.

Skulle min partner haft en affär med någon hade jag sagt behåll henne sen hade jag gått. Hade han haft ett ligg eller flera hade jag sagt att jag behöver en partner, inte en singelkille som ligger runt om kvällarna. Hade förmodligen lämnat honom då med. Hade förlåtit det, för min egen skull. Men accepterat det? No way. Då är han en person som är motsatsen till vem jag behöver, vem jag föll för, vem min tillit och attraktion hör ihop med och jag förtjänar inte att känna "var tog han vägen" resten av mina dar och oroa mig att han gör om det. Jag tror det är detta som är kruxet som gör det svårt att bevara en relation, när den är som andra beskrivit, död. Då måste man inse att man ger sig in på att starta en ny relation med samma person, fast han / hon är helt annorlunda för en.