Ni som förlåtit otrohet!

Tror det beror på hur otroheten gått till och vad som hänt när den uppdagades.

Min man var otrogen för snart tio år sedan. Jag upptäckte det väldigt snabbt och vi separerade, men älskade fortfarande varandra så lyckades inte gå vidare även om i alla fall jag försökte (han försökte mest rätta till sitt misstag, men trodde samtidigt att jag skulle få det bättre med någon annan så gjorde sitt bästa för att låta mig gå). Till sist hade vi rett ut allt och jag var inte längre bitter, osäker, sårad eller arg. Då blev vi officiellt ett par igen. Nu är vi gifta och har barn.

Tilliten kommer aldrig att vara densamma. Jag litar på honom, men inte blint. Ibland behöver jag bli försäkrad om att allt är bra. Är medveten om att han är kapabel att såra mig något oerhört. Men det är en risk som man egentligen alltid tar i förhållanden, och risken är värd det. Skulle han vara otrogen igen skulle jag nog inte kunna förlåta det, men jag skulle inte heller ångra de år vi haft efter att vi blev tillsammans igen för de har varit och är fantastiska. Det finns ju aldrig några garantier för att ett förhållande kommer att hålla hela livet eller sluta lyckligt, men jag tycker att vi har väldigt goda förutsättningar.

På det stora hela är vårt förhållande mycket bättre nu än innan otroheten. Det är som att vi fick en chans att börja om och rätta till allt som bara råkat bli på ett visst sätt när vi först träffades och flyttade ihop. Vi kommunicerar bättre och har båda insett vad vi betyder för varandra så ingen tar förhållandet eller den andre för givet längre. Har också varit mer noga med att ge utrymme för varandra som individer, för innan hade åtminstone jag en tendens att helt gå upp i förhållandet och hans behov men sedan vara irriterad och bitter över det.

Absolut. Jag hade också lättare att förlåta otroheten då eftersom jag kunde förstå den. Vi hade aldrig medvetet "valt" varandra på det sätt som vi gjort nu. Träffades unga, blev tillsammans, allt rullade bara på och vi märkte efter några år att vi fortfarande var tillsammans. Började båda fundera på om det verkligen var meningen. Ingen av oss hade tänkt sig att träffa "the one" så tidigt i livet så ingen hade nog räknat med att förhållandet skulle vara. Hans sätt att hantera de funderingarna var att börja flörta med en kollega och allt eskalerade väldigt fort.

Skulle någon av oss vara otrogen nu skulle det krävas mycket mer beräknande, list och medvetenhet. Sveket skulle vara större.

Men jag är som sagt - konstigt nog - glad att det hände då för det gav oss en chans att förstå vad vi hade i varandra innan det var försent. Därför skulle jag inte kunna ångra att jag förlät även om det skulle hända igen i framtiden.

"Förlåtet men inte glömt" är ett ganska bra uttryck tycker jag. Skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon om jag fortfarande var sårad och arg över något hen gjort. Om det kom upp vid varje gräl eller hölls över huvudet på den andre hela tiden. Det betyder inte att jag har glömt eller att det är som att det aldrig skett. Vi är båda medvetna om vår historia och det faktum att vi gått igenom en del kriser tillsammans gör oss starkare och innebär att vi känner varandra och oss själva bättre. Klyschigt, eller hur? Men ändå sant.