Ni som förlåtit otrohet!

Jag gifte mig för att jag älska honom och det var det juridiskt korrekta när vi köpte hus och skaffa barn. Jag var trogen i 9år utan snedsteg. Att det blev så här är väl för att jag är ego. Jag blev attraherad och förälskad i kollegan. Jag kände att jag har rätt att få vara nykär och lycklig, det är ju mitt liv och det skadar ingen annan. Så länge han inget vet så får han vara ta del av min glädje. Han och barnen är ju min sanna kärlek och det viktiga i livet. Ett nöjda ligg är bara för stunden. På vilket sätt skulle han må bättre av att hans kärlek lämnar honom, splittra familjen , flytta från vårt fina hus och hem. För ett ligg han inte vet om?

Jag ser inte vart han eller jag skulle gynnas av det. Han skulle må dåligt och jag skulle behöva ursäkta det hela. Idag är han lyckligt omedveten och jag har gjort mitt val att vara med honom. Ibland kan jag känna att det var bra att vänstra för att värdera vår relation än mer. Han skulle bli förkrossad av sanningen. Ibland är det bättre att inget veta.

Ja så kanske det är, livet är inte slut gör min del heller. Fyller 30år och minsta barnet börjar skolan snart. Just nu känner jag mig till lags med vår relation, så jag ser ingen anledning att bryta för att jag kanske kan bli kär i någon annan.

Ja jag blev förälskad, men den nykära fasen mattades ut med tiden. Och när han då ville utveckla vår relation så backa jag för att jag inte kända lika starkt för det. Hade vi vart två singlar så hade jag gett det en chans. Men jag var rädd att ge mig in i något sämre, att jag avslutar mitt och han ångrar sig. Att han lämnat sin fru och ångrar sig. Livet är inte så enkelt. Vi bodde i olika komuner, skulle jag riskera att barnen stannar i sin hemkommun med sin pappa och jag bara får se dom varannan helg. Ingen man är värd att förlora mina barns uppväxt. Jag insåg även under tidens gång att vi var olika, vi sträva efter olika mål i livet. Så på vägens gång så kändes det allt mer rätt att avsluta det hela och jobba på relationen hemma. Jag tänker fortfarande (varje dag) på honom. Men det hade inte funkat. Jag kan inte sabba hela mina barns tillvaro för att jag var lite kär. Och ja min man förtjänar bättre, han är en fantastisk man och far. Men det som är gjort går inte att förändra, men han mår inte bättre av att veta.

Nej, han har velat men inte jag. Har vi avslutat det så får det vara. Vi har pratat och smsat.

Det vet jag att det skulle, därför vill jag inte träffa honom. Måste komma över honom. Det är problemet med att vara kär, egentligen vet jag inte varför jag är kär i honom. För vi är så olika. Visst han är attraktiv, sexet var roligt för att det var nytt och spännande/hemligt.

Men allt annat är så fel med honom. Han är rätt tafatt i kärlek, har svårt att visa känslor, svårt att prata känslor. Han sätt att visa kärlek var att han köpt en bukett på ica, och säga jag älskar dig, och det var det hela. 

Han är inte så värst engagerad i sina barn, eller hemmet eller familjen. Inget behov av socialt liv, äventyr, upplevelser. Att renovera huset var bara onödigt, det funka som det var, vet att det vart konflikter hemma pga frun ville byta ut köket som var 30+år och han såg det som onödigt.  Att åka iväg på weekend var slöseri på pengar, man har ju säng hemma. Att leva på halvfabrikat och äta makaroner hela veckan funka, bara det mättar osv. 

Jag prioriterar att leva, hela vårt hus har vi renoverat så vi trivs. Varje år åker familjen på långresa och njuter. Min man och jag brukar åka på weekends själva minst 2ggr per år, älskar spa och en långhelg i ex Barcelona, London eller Venedig. Att bara fly vardagen ibland och njuta. Jag och mannen tycker det är kul att laga mat ihop och testa nytt. Vi hittar på roliga aktiviteter med barnen varje helg, min man är engagerad i barnens sport, och är pappan som byggt lådbil och trädkoja osv. Min man är väldigt kärleksfull, kommer spontant med fina presenter, planerar romantiska ting, ger kärleksförklaringar osv. 

Så det är helt ologiskt varför jag har känslor för en man som jag tycker gör allt så fel. Som inte alls är min typ, som det aldrig skulle funka med.

Kan ju säga att det är just det som kommer att smärta dina närstående allra mest!

D vs dom ser dig som en väldigt sympatisk och omsorgsfull människa och respekterar dig väldigt mycket för det. Din man älskar nog dig allra mest för dessa egenskaper!

Hur tror du att du kommer att uppfattas av dina närstående när det kommer fram att du inte alls är denna person utan tvärtom visar dig vara en manipulativ egoist?

Det kanske inte kommer fram nu eller ens i år, men jag kan garantera dig att någon gång kommer det fram. Egoister och framförallt narcissister har en väldig förmåga att tro att hela världen kretsar kring dem.

Du kommer att förlora din respekt av dem och oavsett hur mycket du försöker manipulera dem och visa att du inte är sådan människa egentligen, ( det måste väl dom ändå förstå?) så kommer dom aldrig någonsin att se dig på samma sätt igen.

Tro mig! Och ja, det kommer förr eller senare nästan alltid fram.

Helt ärligt så beror det på att jag inte orkar det. Fy fasen för att bli varannan vecka pappa, sälja huset, leta lägenhet. Det är helt enkelt inte värt det!

Livet är som det är. Jag vet att jag inte kommer att må ett dugg bättre av att sitta ensam i en lägenhet nånstans. Så känns det åtminstone just nu och jag gissar att min fru inom sig tänker likadant. Vi älskar ju varandra men allt detta har gjort att jag vet att allt inte är hugget i sten.

Att barnen har det bra, och det har dom det nu, är prio 1 och egentligen allt som betyder nå!. Kan ju erkänna att jag drömmer om andra kvinnor väldigt ofta och blev jag intresserad av nån annan idag så skulle jag gå all in för det!

Jag skulle inte känna skuld, ånger eller ett dugg tveksamhet för det heller. Jag skulle tvärtom välkomna det!

Jag har dessutom sagt det här till min fru redan och hon säger att hon förstår mig och inte skulle lägga sig i om det skedde. Hon kan lära sig att leva med det om jag stannar kvar.

Så jag är alltså i läget där jag sitter och fördömer människor som (konstant) och andra otrogna svin men samtidigt vill vara med andra kvinnor själv.

Försök få ihop den ekvationen? I viss mån kanske jag själv är den hycklare jag anklagar andra för att vara? Det struntar jag i! Egentligen skiter jag i allt eftersom allt ändå är förstört i mitt liv!

Eller så får han aldrig veta, och kan fortsätta var lycklig och glad med mig. 

Se på dig hur olycklig, ledsen och frustrerad du vart efter att din fru var så ärlig. Vad har du vunnit på det? Jag tycker inte att ärlighet alltid är bäst. Jag vet att min man skulle bli knäckt om han fick veta, efter 13 år ihop så är han forftarande så förälskad i mig. Och jag tror faktiskt att han skulle stannat kvar även om han vetat mitt misstag. Men han skulle leva med en bitterhet, sorg och tappat mitt förtroende. Så varför ska jag orsaka han så mycket smärta för något som är passerat i våra liv.

Eller så får han aldrig veta, och kan fortsätta var lycklig och glad med mig. 

Se på dig hur olycklig, ledsen och frustrerad du vart efter att din fru var så ärlig. Vad har du vunnit på det? Jag tycker inte att ärlighet alltid är bäst. Jag vet att min man skulle bli knäckt om han fick veta, efter 13 år ihop så är han forftarande så förälskad i mig. Och jag tror faktiskt att han skulle stannat kvar även om han vetat mitt misstag. Men han skulle leva med en bitterhet, sorg och tappat mitt förtroende. Så varför ska jag orsaka han så mycket smärta för något som är passerat i våra liv.

Att jag väljer att inte berätta är för att jag inte vill ha problem. Varför öppna upp för bråk, gråt och drama för något som inte är aktuellt längre? Om han väljer att gå så får det väl vara så då, då hittar jag en annan man. Men just nu har jag det bra och jag orkar inte med drama.