Ni som förlåtit otrohet!

Exakt så är det för mig också. Jag fick reda på att min fru haft en 7 mån affär med min bästa vän för tre år sedan. Affären skedde 2004 och då hade vi inga barn men hade pratat mycket om det och varit tillsammans i 6 år.

När jag fick reda på det 11 år senare hade vi barn, var gift och hade precis lånat en massa pengar och höll på med en stor renovering/ utbyggnad av vårt hus!

Hela livet rasade! Min älskade kvinna som jag alltid varit så stolt över, som jag älskade och såg upp till mest i hela världen visade sig vara en av de värsta hycklare  som gått i ett par skor!

Nu tre år senare sen livet gick sönder, där det första året bestod av familjeterapi, psykologer, otaliga gräl och litervis med alkohol och tårar är vi fortfarande tillsammans.
Jag kommer aldrig att förlåta, kommer aldrig få samma respekt och känslor och med en brinnande längtan efter att få uppleva känslan av att få vara kär i någon igen. Livet är ändå rätt bra. Det funkar! Jag antar att mitt liv ser ut som dom som äter prozac! Jag känner varken riktig glädje eller riktig sorg längre. Livet bara är! Men jag håller mig vid liv!

Nej! jag tycker och har alltid levt med uppfattningen om att man står för det man gör! Alla kan göra misstag - visst! Ett ONS i fyllan är även det ett otroligt svek men idag kan jag tycka att det kan klassas som ett "misstag" om man säger till sig själv att det aldrig ska upprepas igen och förändrar sig. Man är väl bara mänsklig, typ eller nåt sånt!

Däremot så tycker jag att det är en mänsklig skyldighet att avsluta sitt förhållande eller äktenskap om man blir kär i nån annan och inleder ett förhållande bakom deras rygg. Jag vet att de som är otrogna inte tänker så. Ni hittar på ursäkter för er själv som att "det inte är så farligt" och "mår jag bra så mår ju även min make/maka bra". "h*n bryr sig nog inte iallafall" osv, osv....

Jag kommer aldrig att förstå hur ni inte kan se att det ni gör egentligen inte bara är ett svek mot dom som älskar er! Ni stjäl dessutom deras egna vilja från dom. Ni stjäl deras liv! Det är lögnerna och lättjan som är det värsta!

Så, som svar på din fråga.  - Nej, det jag önskar är att jag kunde gå tillbaka i tiden. Hösten 2004 då jag i flera månader märkt av hennes ändrade likgiltiga beteende, då hon förvandlades till någon annan framför mina ögon! Jag grät då för första gången i mitt vuxna liv framför henne och frågade vad det var som skedde med henne. Hade hon träffat någon annan, hade nåt hänt? Var det någon kollega som mobbade henne på jobbet? Kunde hon inte bara prata med mig om varför hon var så förändrad?
Då ljög hon och sa att allt var bra men det var mycket på jobbet! Hon skulle bli bättre! Allt skulle bli bättre! Det hon gjorde var att fortsätta med honom i flera månader till och dom förnedrade mig på så många sätt..

Min högsta önskan vore att få gå tillbaka till den kvällen 2004 med den vetskap jag har nu! Jag skulle spotta henne i ansiktet och fan vet om jag inte skulle köra över min "kompis" också!

Jag var på väg att lämna första året flera gånger! De första halva året var jag väl mer eller mindre handlingsförlamad! Jag kände mer sorg än vrede.
Men vår dotter - då 7 -8 år tog väldigt illa vid sig av våra bråk ( att jag var arg) så det blev problem och skolan ringde och undrade hur det stod till. Det är den största anledningen. Jag sa till mig själv då att aldrig igen visa vrede inför dom. Sen höll vi på med kåken och det var tvungen att göras innan.
Sedan sa vår familjeterapueft? terarueft? - rådgivare att vi skulle försöka ge det minst ett år så det var väl det som var planen!

Min fru bönade och bad dagligen och mer eller mindre hotade att hon inte ville leva mer om jag lämnade också och sådana fjantiga saker. Framförallt så visade hon mig en annan sida av sig själv! Vi pratade som vi aldrig gjort tidigare och hon sa att hon aldrig skulle bli den där människan igen som törstade efter uppmärksamhet!
Hon blev faktiskt en helt annan underbar människa och jag kunde inte släppa henne! Fan, jag kan det fortfarande inte! Vi har ju varit tillsammans i 20 år nu.
Sen är det väl det vanliga! Jag är rädd för att bli ensam! Jag är feg helt enkelt! Det är väl den egentliga sanningen.

Men, som sagt. Livet är mycket bättre nu på många sätt. Vi har en rakare kommunikation. Vi bråkar aldrig om det här nåt mer. Det är liksom ingen idé för vi har nog sagt allt som går att säga och det förändrar ingenting egentligen.

SKulle hon vara otrogen igen så skulle jag bli ledsen såklart. Men jag skulle inte bli förkrossad. Ingenting kan få mig att bli så förkrossad igen. Jag tänker nu att vi kör på. Framtiden är ett oskrivet blad. Det finns, har jag märkt, andra underbara kvinnor runt om mig. Min fru är inte den enda kvinna som jag ser nu.

Ska jag vara ärlig så tror jag att vi inom ett par, tre år kommer överens om att vår kärlek är slut och att vi vänskapligt kommer att gå från varandra.

Jag hatar henne inte. Däremot hatar jag att hon kunde göra så mot mig och oss. Hon hatar nog mer sig själv faktiskt för att hon gjort som hon gjort.

Kan ju säga att det är just det som kommer att smärta dina närstående allra mest!
D vs dom ser dig som en väldigt sympatisk och omsorgsfull människa och respekterar dig väldigt mycket för det. Din man älskar nog dig allra mest för dessa egenskaper!
Hur tror du att du kommer att uppfattas av dina närstående när det kommer fram att du inte alls är denna person utan tvärtom visar dig vara en manipulativ egoist?

Det kanske inte kommer fram nu eller ens i år, men jag kan garantera dig att någon gång kommer det fram. Egoister och framförallt narcissister har en väldig förmåga att tro att hela världen kretsar kring dem.
Du kommer att förlora din respekt av dem och oavsett hur mycket du försöker manipulera dem och visa att du inte är sådan människa egentligen, ( det måste väl dom ändå förstå?) så kommer dom aldrig någonsin att se dig på samma sätt igen.

Tro mig! Och ja, det kommer förr eller senare nästan alltid fram.

Helt ärligt så beror det på att jag inte orkar det. Fy fasen för att bli varannan vecka pappa, sälja huset, leta lägenhet. Det är helt enkelt inte värt det!

Livet är som det är. Jag vet att jag inte kommer att må ett dugg bättre av att sitta ensam i en lägenhet nånstans. Så känns det åtminstone just nu och jag gissar att min fru inom sig tänker likadant. Vi älskar ju varandra men allt detta har gjort att jag vet att allt inte är hugget i sten.

Att barnen har det bra, och det har dom det nu, är prio 1 och egentligen allt som betyder nå!. Kan ju erkänna att jag drömmer om andra kvinnor väldigt ofta och blev jag intresserad av nån annan idag så skulle jag gå all in för det!
Jag skulle inte känna skuld, ånger eller ett dugg tveksamhet för det heller. Jag skulle tvärtom välkomna det!

Jag har dessutom sagt det här till min fru redan och hon säger att hon förstår mig och inte skulle lägga sig i om det skedde. Hon kan lära sig att leva med det om jag stannar kvar.

Så jag är alltså i läget där jag sitter och fördömer människor som (konstant) och andra otrogna svin men samtidigt vill vara med andra kvinnor själv.
Försök få ihop den ekvationen? I viss mån kanske jag själv är den hycklare jag anklagar andra för att vara? Det struntar jag i! Egentligen skiter jag i allt eftersom allt ändå är förstört i mitt liv!

Ja det låter helt vansinnigt!

Så en man som du har barn med, som älskar dig, som respekterar dig och som du har ett bra sexliv med är ändå inte tillräckligt för dig?
Vad gör han för fel eftersom du måste söka bekräftelse hos andra män?

Är din man slarvig med pengar? Spelar/dricker han för mycket? Prioriterar han jobb/kompisar/fritid över dig? Är han arbetslös?

Varför tycker du inte att även han ska få chansen att ha härlig sex med andra kvinnor om du får ha det? Varför tycker du att du har den rätten men inte han?

Jag förstår inte...

Så du är i hans ögon ( och era nära)  världens bästa fru.
Jag tycker synd om din man den dagen det kommer fram vem du egentligen är.
Dagen då hans härliga kvinna som han förmodligen skryter om och höjer till skyarna inför sina kollegor, vänner och familj, visar sig vara en orm.

Usch!

Vilket misstag pratar du om?

Din otrohet kan väl knappast kallas för ett misstag?  Hade du haft sex med honom en gång och ångrat dig och aldrig gjort om det kanske det kan kallas ett misstag.
Ett års otrohet med samma man är ett aktivt val man gör.

Slår du nån på käften i ett fyllegräl och han ramlar och råkar slå ihjäl sig så åker du dit för dråp eller grov misshandel. Planerar du däremot det noga och följer efter honom och kör över honom på en mörk skogsväg så åker du dit för överlagt mord!

Samma sak här!

Du blir bara hemskare för varje mening du skriver! I sådana här lägen är det bara hoppas att det finns nån högre makt som ser till att karma slår till.
Du påminner faktiskt om en psykopat! Totalt befriad från empati. Det är bara hoppas att livet straffar tillbaka och att de som sett upp till dig och värnat om dig försvinner.

Det är så otroligt mycket som kan hända här i livet som du inte kan kontrollera.
Du kan bli allvarligt sjuk. Du kan vara med om en olycka där du blir rullstolsbunden!
Du kan bli beroende av droger osv osv.
Saker och ting kan hända där du nog skulle ha gett allt du äger för ta tillbaka allt det onda du gjort och få tillbaka verklig omtanke!

Nu tänker jag inte skriva nåt mer i den här jävla tråden. Blir illamående av människor som dig! - you suck!